Den där Tomas

Jag har flyttat

2007-08-07T10:36:00.000+02:00

Jag har tänkt göra det i nästan två år nu. Flytta till wordpress alltså. Nu är det gjort. Ni hittar mig på Http://www.melinen.se/blogg/. Uppdatera era länkar och rss-flöden!

Grymma baskettjejer

2007-08-03T23:11:00.000+02:00

U19-VM i Basket pågår just nu i Slovakien, och våra tjejer är grymma! De tog hemmanationen Slovakien i kvarten, om än knappt. Nu väntar Serbien i semi. Serbien vann den tidigare matchen i gruppspelet med 49-61, men Sverige har redan överträffat förväntningarna, och har inget att förlora. Serbien, en stornation i basket, kan dock känna sig pressade av ett taggat svenskgäng. Vi håller tummarna!

Vågar man sedan också hoppas att framgångarna följer med upp till seniorerna, med ett damlandslag som kan utmana även där inom några år? En dröm för god att vara sann, men hoppet är det sista som lämna människan (som Stefan Holm brukar säga).

Kolla in tävlingens hemsida, och svenskornas sida i synnerhet.

XXL

2007-08-02T11:02:00.000+02:00

För er som tidigare missat det. Här kommer det kanske sämsta framträdandet i Eurovisions historia. XXL från Makedonien, deltog i Stockholm 2000.

Riktigt stor humor!

Simpsons, filmen

2007-08-01T22:18:00.000+02:00

Soldier: You've gone mad with power!
Russ Cargill: Of course I've gone mad with power! Have you ever tried going mad without power? It's boring, no one listens to you!

Riktigt rolig film!

Vision 2030 - bygg högt!

2007-08-01T17:40:00.000+02:00

Härpå följer den första delen av min serio om Vision 2030. Läs mer i inledningsinlägget. Förhoppningsvis kommer serien följas upp i flera inlägg, även om det kanske sprids ut på en längre tidsperiod. I denna första del fokuserar jag på byggande av bostäder.

Framtidsutredningen slår fast att Stockholmarna år 2030 kan antas vara 950 000 personer. Idag är vi ungefär 770 000 personer. Det innebär en ökning på nästan 200 000 personer, eller en knapp femtedel. Byggandet av bostäder, som redan har varit en politisk prioritet under lång tid nu, är också en av få frågor som faktiskt påverkar alla som bor i Stockholm. Har man ingen lägenhet nu, är det naturligtvis en viktig fråga att beståndet hålls uppe. Har man redan en egen lägenhet, är det många som håller ögonen öppna efter en större lägenhet eller ett bättre läge att flytta till. Kanske vill man byta upp sig, eller ner sig, beroende på livssituation. Har man en bostad redan är det också fullt möjligt att man påverkas av nya bostäder i sin näromgivning.

Pratar vi om innerstaden påverkas dessutom hela kommunen, ja i princip stora delar av regionen, av vad som där sker. Stockholms innerstad är en av få platser i regionen som en mycket stor andel av befolkningen ständigt återkommer dit, även om de bor långt utanför tullarna. Stockholms innerstad och hur där ser ut, är själva sinnebilden av en politisk fråga de allra flesta har en åsikt om.

Mitt eget parti, Miljöpartiet de Gröna, har dock tagit plats i baksätet i denna fråga. Om väljarna uppfattat något om vår bostadspolitik så är det att vi är emot. Oklart vad vi är emot, men emot är vi. Vårt främsta budskap i denna frågan är att vi är för bevarandet av "de gröna kilarna", som om någon faktiskt visste vad det är för något...

Jag tycker det är synd. Inte bara för att det är absurt att vi släpper en av de viktigaste Stockholmsfrågorna till andra att visionera om. Det är också strategiskt onödigt att reducera oss själva till simpla nejsägare. Vi borde istället driva egna visioner, om var och hur människor ska bo 2030.

Kampen internt har tidigare stått mellan förtätning och utbredning. Tidigare var, såvitt jag uppfattat det, idén om att breda ut staden, bygga nya stadsdelar, den förhärskande idén. Denna idé försvann dock med argumentet att transporterna måste minimeras. Istället accepterades förtätningen som princip, med det (ganska stora) undantaget att grönområden, fritidsområden (t.ex. bollplaner) ska fredas. Problemet blir att det då inte blir jättemycket kvar att bygga på.

Ett annat problem med förtätningen är att man duttar här och där. Det krävs väldigt många byggprojekt för att nå upp till en ganska liten mängd nya bostäder. Det tar mycket byråkrati i anspråk, och gör också att varje projekt får lite mindre uppmärksamhet och blir lite sämre än det hade kunnat bli. Ibland innebär det också att slutresultatet passar dåligt in i omgivande, redan befintlig, bebyggelse. Sådant är olyckligt, och onödigt.

Visst ska man fortsätta att leta plättar och rum som inte används till något väsentligt, för att göra om dessa till bostäder och rum att leva i. Men det räcker inte.

Jag tycker ekvationen är ganska enkel. Vi gröna vill använda så lite plats som möjligt för så många bostäder som möjligt. Samtidgt vill vi att de områden som skapas ska vara livsbejakande och ha grönområden, sociala rum och fritidsytot att nyttja. Då är det inte duttande med småhus vi ska satsa på, utan större byggprojekt, med höga hus.

Fördelen med att satsa stort är att till att börja med kan avgränsa behovet till ett betydligt mindre antal byggprojekt. Det innebär dels att man kan satsa helhjärtat på dessa, men också att man i betydligt mindre utsträckning stör de som redan bor i staden. Istället för att ständigt ha nya byggprojekt runt knuten kan man andas ut medan de stora byggprojekten färdigställs.

En extra stor fördel med större byggprojekt är förstås också att det blir lättare att bygga riktigt högt i helt nya områden, än att bygga högt mitt i befintlig (och låg) byggnation. Riktigt höga hus kan ju gärna omges med något mindre höga, men ändå ganska höga, byggnader, för att fylla ut och göra det mesta av området.
target="new"
Eller som Axel Pontvik säger i SvD (angående tillbyggnaden av stadsbiblioteket, men som jag tycker är allmängiltigt):

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.

Jag vill att Stockholm våga bygga högt. Och inte feg-högt såsom tolv våningar vid Klarabergsgatan. Jag pratar om hus på omkring 40-50 våningar, riktiga skyskrapor.

Vad människor inte ser, tror jag, är att skyskrapor inte behöver vara gråa fyrkantiga saker, arkitekturen går trots allt framåt. Malmös egna Turning Torso är ju ett underbart exempel på det. S:t Mary Axe i London är ett annat. Missa inte heller Torre Espacio i Spanien.

Tittar man på arkitektoriska idéer som inte förverkligats än, men som planeras, blir det ännu roligare och än mer intressant. I Dubai planeras dansande hus. Hamburgs nya konserthus liknar ett skepp på väg ut (se också här). För den kommande Hyllievångsskrapan i Malmö fanns en rad häftiga förslag, där man naturligtvis valde den tråkigaste.

Men framför allt, vilket jag tycker är det intressanta för miljöpartiet, så finns det möjligheter att inkorporera grönskan in i skraporna. I Bombay planeras en skrapa där halva höjden tas i anspråk av grönområden. I Sverige skulle man kunna tänka sig att det om vintrarna istället är olika ljuskonstellationer, för att lysa upp i mörkret. Också i Los Angeles låter man grönområdena komma in i byggnaden på ett naturligt sätt.

I Kina går man längst. Istället för ett Central Business District planerar man att mynta begreppet Green Central Business District, med ett område där verkligen miljön byggs in i konstruktionerna.

Från skyscrapernews.com:

"The mountain peaks are designed as high density accommodation whilst the green areas inbetween are the "living machine" renewable energy and providing water. An underground rootzone is planned to act as a natural cleaner for the wastewater generated by inhabitants that will then flow into the Yangtze River and Jialing River.

Each of the mountains is linked up with a series of bicycle and pedestrian pathways and an extensive public transport system in an attempt to make the motorcar redundant with the highlight being a 5.5 km long monorail loop that will link up the main points of each of the nine neighbourhoods.

Everything in the area will be planned with a hexagonal distance grid like a honeycomb to be within easy walking distance of everything else and every occupant will be no more than five minutes walk from a monorail station.

This efficient planning regime for the project will reduce the energy requirements by 22% whilst at the same time providing no less than 11% of the total requirements from renewable sources. The buildings even have padoga style roofs and are massed to drive down wind gently to allow the windmills to create energy.

The site of the project occupies 2.2 square kilometres of space and can take up to 15.4 million square metres of new development. 60% of this will be new office space, 25% housing, 15% retail and 5% dedicated to power generation.

It's intended that a third of the total site will be entire green. Having been conceptualised as a closed loop, it should be difficult for cars to even enter so little groundspace is needed for roads. Instead nature can exist between buildings without being paved over to carry massive traffic levels."

Vision 2030 är en vision, då kan man inte vara helt tyst om bostäderna. Lagom till Pride, önskar jag nu att Miljöpartiet kom ut ur bostadsgarderoben!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, stadsmiljö, miljö, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Magnus Ljungkvist enligt objektivitetsdefinitionen

2007-07-31T09:55:00.000+02:00

I Stig Hadenius och Lennart Weibulls bok ”Massmedier – En bok om press, radio och TV” (åttonde upplagan, reviderad 2005) lyfter författarna fram Jörgen Westerståhls objektivitetsdefinition.

Westerståhl menar att objektiviteten står på två ben – saklighet och opartiskhet. Dessa två står sedan i sin tur på varsina två ben. Sakligheten kräver sanning och relevans. Opartiskheten kräver balans och en neutral presentation.

Hadenius & Weibull skriver:

”[Westerståhl] utgick inte ifrån någon absolut objektivitet, men menade att det som vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation.”

Definitionen rör objektivitet inom nyhetsjournalistik i allmänhet, snarare än medborgarjournalistik, men det är ändå relevant att jämföra med Magnus Tankar, bloggen vars upphovsman Magnus Ljungkvist fick pris som "medborgarjournalist". Diskussion har uppstått om han, som politiskt aktiv socialdemokrat, verkligen kan betraktas som journalist. (Se exempelvis mitt tidigare inlägg för fler bakgrundslänkar.)

Objektivitetsdefinitionen handlar om hur begreppen ”saklighet” och ”opartiskhet” skulle tolkas, och om dessa begrepp inte är relevanta för medborgarjournalistiken så finns det ju skäl att ifrågasätta hela genren…

Sanning
Sanningskravet är, skriver Hadenius & Weibull, överordnat de övriga. Om en nyhet är osann spelar det ju faktiskt ingen roll om den är relevant, balanserad eller neutralt presenterad. Vi kan väl också, för sakens skull, utgå ifrån att det Magnus Ljungkvist skapar i sin påstått medborgarjournalistiska roll är sant. Hittills finns det ju dessutom inget som tyder på motsatsen.

Relevans
Också relevanskravet kan vi checka av till Magnus Ljungkvists fördel. När Westerståhl skulle mäta relevansen hos Sveriges Radio jämförde han deras nyheter med andras nyheter, och ansåg en avvikelse vara en bristande relevans. Det är ju inte direkt svårt att problematisera den metoden, men det finns också stora poänger med den. Åtminstone ett par av Magnus Ljungkvists reportage har ju de facto givit genklang i en lång rad andra medier, så därmed är det inte fel att anse relevanskravet uppfyllt.

Balans
Därför kan vi konstatera att hela saklighets-kravet är uppfyllt. Det är en bra bit på väg, visst, men kravet på opartiskhet kvarstår.

Det är också i dessa två delar som ”Magnus tankar” får stora problem. Angående balansen skriver Hadenius & Weibull:

”En opartisk nyhetsförmedling måste också vara en balanserad sådan. Den skall ge olika parter utrymme och den får inte förtiga vissa händelser. Den skall inte ge plats endast åt vissa delare av ett partis totala utbud.”

Hadenius & Weibull skriver visserligen också att det alltid är svårt att upprätthålla detta, stundtals är det rentav omöjligt. Men Magnus Ljungkvist försöker ju faktiskt inte ens. Han skriver uteslutande om sådant som är negativt för borgarna. Hans mål är inte att visa en mångsidig och balanserad bild av borgerligheten eller politiken i stort, utan att publicera sådant som skadar borgarna eller skyddar/rättfärdigar hans eget parti.

På Magnus Ljungkvists huvudsida kan under en flik se de inlägg Magnus Ljungkvist själv benämner "bloggreportage". Totalt är det nio reportage. Tre av dem, skrivna innan valet 2006, är mer debattartiklar än reportage, men man kan konstatera att de är skrivna som motattack mot en signerad ledarartikel av Niklas Ekdal, som i stor utsträckning riktar sig mot socialdemokraterna. Inte minst i den tredje av Magnus Ljungkvists motartikel märks det att han försvarar sitt eget parti.

I Magnus Ljungkvists självutnämnda bloggreportage från efter valet blir partiskheten ännu tydligare. En artikel handlar om hur Edvard Unsgaard, vid publiceringstillfället nyligen utnämnd till Fredrik Reinfeldts nya pressekreterare, i sitt tidigare yrke som journalist vid Sveriges Radio varit partisk i sin rapportering. Magnus Ljungkvist skriver att Unsgaard varit påtagligt mindre kritisk mot borgerligheten än mot den sittande regeringen.

Efter artikeln om Unsgaard följer två artiklar med avslöjandet om Maria Borelius inkomster och fastighetsaffärer. Dessa är också, naturligtvis, tydligt riktade mot den nytillsatta borgerliga regeringen.

Till sist kommer tre artiklar om utredningen kring den dåvarande regeringens agerande i samband med Tsunamikatastrofen. Artiklarna går ut i tydligt försvar för diverse saker den vid tidpunkten avgångna socialdemokratiska regeringen anklagas för. Exempelvis skriver Magnus Ljungkvist att tsunamibanden erbjöds katastrofkommissionen och att det alltså inte alls var någon mörkläggning av dessa, som påståtts.

Oavsett om man räknar de tre artiklarna från före valet eller inte, kan man alltså konstatera att kritiken mot de egna lyser med sin frånvaro. Rapporteringen är uppenbart ensidig och balanskravet är inte uppfyllt i Magnus Ljungkvists reportage.

Neutral presentation
Inte heller kravet på en neutral presentation uppfylls. Hadenius & Weibull skriver:

”Kravet på neutral presentation torde vara obestridligt för den som eftersträvar en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten kan inte tillåtas att genom värderande attribut eller på annat sätt ta ställning för eller emot den ena parten. Han/hon får inte använda den ena partens propagandavokabulär."

Magnus Ljungkvists reportage är fyllda med värdeladdade ord och skrivna på ett uppenbart politiserande sätt.

I artikeln om Edvard Unsgaard skriver Magnus Ljungkvist:

"Den 29 juli genomför Unsgaard en större intervju med Fredrik Reinfeld, mannen som han två månader senare ska jobba som pressekreterare för. Frågan måste ändå få ställas, diskuterade de en eventuell anställning under denna intervju?"

Ett förfarande som påminner om Fox News sätt att miskreditera människor de inte gillar genom att maskera insinuanta påståenden som frågor, av typen "Är Hillary Clinton djävulen?".

Artikeln "Boreliusavslöjandet" är fullständigt nerlusad med värdeladdade ord och uttryckssätt, nedan fetade av mig:

"Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster."

Borelius angav som anledning till att hon betalat hemhjälpen svart att hon inte haft råd. Magnus Ljunkvist skriver att han gjort sin granskning "för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper."

Det politiskt laddade sätt att beskriva verkligheten fortsätter:

"Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger[...]"

Hela påföljande två stycken skulle kunna fetas som politisk argumentation, men jag låter det vara, ni upptäcker nog den icke-neutrala presentationen själva:

"Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?"

samt

"Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?"

I den uppföljande artikeln som heter "Borelius, Falsterbo och Kanalöarna", fortsätter det efter ett samtal med Borelius pressekreterare Markus Sjökvist:

"Jag har inte hört något av Sjökvist nu på ett bra tag och börjar tvivla på att han ringer.

Det finns inte nödvändigtvis något brottsligt i att äga ett hus genom ett bolag på Kanalöarna. Men man kan fråga sig vad som är den tänkta nyttan med det? Det hör ju ändå inte till vanligheterna att medelsvensson köper hus genom bolag på Kanalöarna, det är nog betydligt vanligare hos en överklass som gärna ägnar sig åt skatteplanering. Vad som döljer sig bakom detta kan bara Maria Borelius svara på och kanske Markus Sjökvist, om han ringer."

Mycket effektiv politisk retorik. Men det har inget att göra med journalistik. Ändå var det just dessa artiklar för vilka Magnus Ljungkvist blev prisad "medborgarjournalist".

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Medborgarjournalistiken och trovärdigheten

2007-07-28T18:39:00.000+02:00

Debatten om medborgarjournalistik och Magnus Ljungkvist fortsätter. Senast är det Johan Sjölander som tar bladet från munnen och stödjer sina partikamrater, efter att Fredrik Krohnman och Jonathan Leman publicerat en kritisk artikel i Dagens Media (samt en uppföljare på Neo-bloggen). Jag har tidigare skrivit om frågan, men tror att jag kommer få anlednign att återkomma mer än denna gång.

Ett av huvudargumenten för Ljungkvists försvarare var att han inte sitter i beroendeställning, eftersom han inte bloggat på arbetstid, samt inte fått betalt för vad han gjort. Jag tycker argumentet tyder på någon sorts missförstånd. Beroendet är ju inte endast och enbart knutet till avlöning, utan är en del av trovärdigheten för artikeln, journalisten och/eller mediet det publiceras i.

Kanske vore det rimligare att prata om tendens snarare än beroende, möjligtvis gör det idén bakom tydligare. Torsten Thurén, docent i journalistik vid JMK, har skrivit en utmärkt bok som heter ”Källkritik”. Den handlar i och för sig mestadels om hur den som upplever en källa (till exempel en journalist eller forskare) ska vara källkritisk. Men mycket av innehållet är viktigt också för journalisten i sig. Om läsaren inte kan betrakta journalisten som trovärdig ur ett källkritiskt perspektiv är ju mycket av journalistens egna arbete förgäves.

Thurén skriver, angående tendens:

”När den som sprider information själv är part i målet, finns det anledning misstänka att han eller hon låter sina egna intressen gå före sanningen. Källan är partisk, tendentiös, eftersom den har intresse av att ge en falsk bild av verkligheten”.

Vad som ligger i bloggarens intresse är avgörande för tendensen, beroendet. Magnus Ljungkvist har ett uppenbart intresse av att skada borgerligheten, och ett lika uppenbart intresse av att skydda socialdemokraterna. Magnus Ljungkvist kan därför förväntas låta egenintresse gå före sin påstått journalistiska gärning, och kan sålunda inte betraktas som utan vidare trovärdig.

Därmed inte sagt att allt han skriver kommer vara direkt lögn. Men det kommer alltid bara vara en ensidig bild, en partsinlaga. Som måste granskas innan den kan accepteras.

Det som verkar vara det främsta argumentet mot detta, åtminstone hos Magnus Ljungkvist själv men även hos Johan Sjölander, är att alla journalister är partiska och har intressen som styr deras arbete. I boken ”Så arbetar en journalist” av Amnestål m.fl., tas denna problematik upp redan i det första kapitlet: ”Det journalistiska uppdraget” av Olle Stenholm. Han skriver:

”Man kan med jämna mellanrum höra både journalister och andra som deltar i mediedebatten utbrista ’Det finns ingen objektiv journalistik!’ De brukar därvid pusta och flämta som om de huggit sig igenom en förseglad ekport av åttatumsplank. I själva verket har de just slagit in en vidöppen masonitdörr.

Det är klart att det inte finns någon objektiv journalistik. All journalistik bygger på val. Vad av innehåll: vad ska vi skriva om? Val av metod: hur ska vi tackla ämnet? Val av form: hur ska vi presentera? Alla dessa redaktionella val bygger på värderingar. De viktigaste av dem är förhoppningsvis medvetna. Många är nog intuitiva, omedvetna. Alla är subjektiva. Det ligger i sakens natur. Men det vore fullständigt befängt att därav dra slutsatsen att det inte finns någon saklig journalistik och att det inte lönar sig att sträva efter att rättvist redovisa olika åsikter och värderingar.”

Där har vi det som måste vara grunden för all trovärdighet inom journalistiken, inte personer fria från subjektivitet eller intressen, utan människor som accepterar sin subjektivitet och aktivt arbetar med det. KG Bergström har varit någorlunda högt uppsatt moderat, men han har visat att han håller journalistiska principer över gamla lojaliteter. Janne Josefsson ifrågasattes efter sitt avslöjande i moderaternas valstugor 2002. Han kritiserades för att hans vänstersympatier hade avgjort måltavlan och timingen i reportaget. Kanske var det därför han därefter riktade blicken mot vänsterpartiets, och gjorde reportage om deras förflutna. Säga vad man vill om KGB och Janne Josefsson, men de anstränger sig i varje fall för att slå åt båda håll, just för att behålla sin trovärdighet.

Magnus Ljungkvist kan naturligtvis göra samma sak. Skulle han gräva upp skit om ett framtida socialdemokratiskt statsråd, eller kanske redan nu fälla ett av sina egna landstingsråd med ett scoop, så skulle också hans trovärdighet öka.

Naturligtvis är det fullt möjligt att Magnus Ljungkvist också kommer att göra detta. Men det skulle vara förvånande, och det är också där beroendet kommer in. Det är, med tanke på Magnus Ljungkvists arbete och aktiva partimedlemskap, helt enkelt inte sannolikt att han skulle slå lika hårt, om alls, mot sitt eget parti som han gör mot borgarna. Det gör att hans trovärdighet sjunker, och att han utesluts från Center for Citizen Medias definition av medborgarjournalistik, som exempelvis Krohnman och Leman refererar i sina debattinlägg.

Till sist kan man naturligtvis diskutera den CCM-definitionen. Det tycker jag också att man ska göra. Men oavsett vilken definition man föredrar, av begreppet medborgarjournalistik, så måste trovärdighet vara en grundbult i varje sådan definitionen. Och då utesluts Magnus Ljungkvist likförbannat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Dunderklumpen

2007-07-24T09:04:00.000+02:00

"Javisst är pengar viktigt.
Visst, det är de!
Men viktigast är människorna.
Människorna
och djuren
och naturen
och friheten.
Friheten som finns här.
Glädjen."

-Elvira Fattigan i Dunderklumpen från 1974.

Länktips

2007-07-19T11:55:00.001+02:00

Vill, helt okommenterat, tipsa om Jonas Morians bloggvikarie Roya som skriver om den inte så trevliga kulturen inom SSU. Läsvärt även för GU:are.

Johan Sjölander (s) är Hässelbys antagligen mest lästa bloggare. Han har nyligen kommenterat samma Manpower-enkät som Zaida också skrivit om. Båda kommentarerna är läsvärda, på olika sätt. Johans kommentar är riktigt rolig, Zaidas tänkvärd.

Medborgarjournalistik

2007-07-18T20:59:00.000+02:00

Magnus Ljungkvist fick under Almedalsveckan politikerbloggens medborgarjournalistik-pris. Fredrik Krohnman och Jonathan Leman skriver i Dagens Media om varför det är absurt att Magnus Ljungkvist betraktas som en medborgarjournalist, samtidigt som han de facto är politiskt aktiv och anställd av socialdemokraterna, som pressekreterare dessutom.

Från debattartikeln:

"Center for Citizen Media ställer följande kriterier för medborgarjournalistik:
*accurate (korrekt)
* reliable" (pålitlig)
* independent" (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr."

Debattartikeln kritiseras av bland andra Jonas Morian, Beta Alfa och Deep|Edition.

Jonas Morian skriver:

"Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning."

Är det viktiga i definitionen av medborgarjournalistik verkligen att det "inte är avlönat"? Kan en reporter på Dagens Nyheter gå hem, blogga på sin fritid och därmed bli "medborgarjournalist"? Är han inte bara samma sorts journalist som han var under dagen? Nej, jag gillar nog Center for Citizen Medias definition bättre. Och den utesluter Magnus Ljungkvist.

Både Jonas Morian och Deep|Edition fokuserar på att Magnus Ljungkvist gjorde avslöjandet under sin fritid. Deep|Edition skriver så här:

"Problemet är att de försöker att få Ljungkvists bloggande att låta som något som är beställt av hans arbetsgivare. "

Jonas Morian skriver i en kommentar i diskussionen efter sitt inlägg:

"Jag vet inte hur det funkar i andra partier, men jag kan intyga att i socialdemokraterna så är landstingsgruppen i Stockholm inte det minsta intresserade av att deras pressekreterare ägnar tid och möda åt att blogga om ett borgerligt statsråd som inte påverkar landstingdfrågorna ett dyft. Att nu återigen försöka hävda att Ljungkvist bloggat eller bloggar på uppdrag av det socialdemoktiska partiet är bara patetiskt."

Jag förstår inte denna upptagenhet med att Magnus Ljungkvist arbetsgivare inte beställt grävjobbet. Det har väl inte med saken att göra? En journalist, även en medborgarjournalist, måste vara oberoende. Man kan inte oberoende skriva om politik när man är aktiv i och anställd av landets största parti. På samma sätt som de busschaufförer och lärare Jonas Morian pratar om ovan inte kan skriva om saker de har bindningar till, och fortfarande vara trovärdiga utan närmare granskning.

Jonas Morian håller inte med om detta:

"Men en story är en story, oavsett källa eller avslöjare."

Och det kan man ju hålla med om. Men det finns en anledning till att Morian är så mån om att Magnus Ljungkvist ska få vara medborgarjournalist. Det är för att en sådan titel och en sådan beskrivning av vad Ljungkvist gör är trevligare än andra, men lika sanna, titlar. Fredrik Malm konstaterar:

"Ingen är förbjuden att blogga. Ingen är tvingad att läsa. Men att hävda att något är 'medborgarjournalistik' när det i praktiken är partipolitisk negative-campaigning är väl ändå att skarva lite väl mycket?"

Jag håller helt med Fredrik. Det är fult att använda en titel som "medborgarjournalist" enkom för att det ger mer trovärdighet. Det är tydligt för alla att Magnus inte gräver fram saker som skadar hans eget parti. Hade det varit en socialdemokratisk regering hade Magnus Ljungkvist knappast grävt fram skandaler för dessa ministrar. Han kommer garanterat inte rapportera om fuffens grejer som Mona Sahlin tar för sig, eller någon annan sossehöjdare.

Om det prompt ska kallas för någon typ av journalistik, så borde väl inte heller medborgarjournalist vara vad Magnus Ljungkvist eftersträver. Med borgarna är han ju verkligen inte. Magnus Ljungkvist är en motborgarjournalist, och är inte det fint nog för en sosse?

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr
Pingat till intressant.se

Vision 2030

2007-07-16T21:27:00.000+02:00

Vision 2030 är ett dokument, eller kanske snarare ett projekt, som Stockholm politiska lednign tagit fram. Undertiteln är "Ett Stockholm i världsklass", vilket bara kan betecknas som vanligt marknadsförings-bullshit. Men idén att tänka långsiktigt är oerhört viktig. Stockholmarna väljer ny styrelse av både stad och län nästan varje gång de får chansen, så långsiktiga beslut måste tas i stor majoritet för att inte schabblas bort av nästkommande politikermajoritet, antingen genom att det medvetet skjuts i sank eller för att det förfördelas av ointresse.

Men Stockholm är också en stad som växer över sina bredder. Centrala Stockholm gränsar direkt till Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka och stadens yttre delar mot Järfälla, Sollentuna, Danderyd, Tyresö, Huddinge och Ekerö. Stockholms utveckling är alltså en fråga för hela regionen och många nya projekt kräver direkt inblandning av minst en annan kommun.

För mig är visionen om ett Stockholm 2030 väldigt inspirerande. Man får chansen att i tankarna skapa ett eget framtida Stockholm. Ett annat Stockholm, som samtidigt är samma Stockholm. Ett Stockholm man sedan kan strida för på olika sätt inom mitt parti och för mitt parti.

Den första delen i serien kommer med största säkerhet att handla om bostäder, en fråga där jag är grundligt besviken på mitt parti. Den delen kan förväntas snart. Framtida delar kommer antagligen beröra infrastruktur respektive naturområden (grönområden), områden där jag och mitt parti är grundlgit överens, men där jag ändå kommer försöka tänka ett steg längre och kanske hamna i en annorlunda sits. Eventuellt tar jag mig också an frågor som skola, diskriminering och demokrati.

Jag lovar inte så mycket i förväg, det brukar vara bäst att låta bli det. Detta är ändå en lite teaser, och också en uppvärming för mig själv. Snart sätter det igång.

För de som är intresserade av att läsa mer om Vision 2030:
Protokollet för kommunfullmäktiges beslut kring vision 2030 finns här (§9). Längst upp på sidan finns också länk till diskussionsprotokollet.

Det är inte antalet, det är innehållet!

2007-07-15T14:24:00.000+02:00

Johan Hellström inbjuder till grundlagsdebatt, och jag är inte sen att hänga på. Han uttalar sig exempelvis emot att minska antalet riksdagsledamöter. Johan skriver:

"[Thage G Petterson] vill oxå minska antalet riksdagsledamöter med hundra stycken. Något som skulle innebära att avståndet mellan riksdagsledamot och väljare ökade ännu mer. Det skulle bli ännu svårare att få träffa en riksdagsledamot, allt färre skulle känna en riksdagsledamot, allt färre landsändar skulle bli representerade i riksdagen. Lobbyisterna i Stockholm skulle få ett ökat inflytande. Antalet riksdagsledamöter har varit konstant i över tretti år. Samtidigt har befolkningen ökat. Jag säger inte att jag vill öka antalet riksdaledamöter, men en minskning verkar vanskligt."

Jag kan absolut sympatisera med argumentationen som Johan för fram. Men jag kan också hitta motargument mot detta. Att det finns fler ledamöter att träffa och känna idag vägs ju effektivt upp av att ledamöterna i fråga i många fall är näst intill maktlösa. Många ledamöter, inte minst i de två största partierna, är där uteslutande som röstboskap och har ingen som helst möjlighet att göra någon som helst väsentlig skillnad. Det är hos partierna makten ligger. Om man tillhör majoriteten ligger makten i sådana fall till stor del också hos regeringen och i samordningen mellan regeringspartierna.

Det bör också sägas att kontakten med väljarna blir nästintill värdelös när riksdagspolitikerna, som det är idag, arbetar för sitt parti snarare än för sina väljare. Påfallande ofta märks den skillnaden tydligt.

Lösningen ligger dock inte, tror jag, i färre antal ledamöter. Så länge det är partiorganisationerna som har nästan hela makten över listorna, det vill säga inslaget av personval är såpass lågt som idag, så kommer de politiker som gått den långa interna vägen (kaffekokarna) alltför ofta att vinna över de fritänkande, och därför obekväma, visionärerna. Personvalet måste därför radikalt stärkas. Det ger en tydligare koppling till att det är hos väljarna, inte partierna, som lojaliteten ska ligga.

Vad jag kan tänka mig är att minska antalet riksdagsledamöter, om antalet frågor som riksdagens behandlar minskar. Jag vill ju se en omfattande decentralisering av makten i enhetsstaten Sverige, till ett system som bygger på kommuner och regioner snarare än på stat. En möjlighet till en sådan decentralisering är en federalisering, där de allra flesta politiska områden ligger på regionnivå eller lägre. Regionerna har i detta fall egna, lagstiftande, parlament och den federala nivån har ett tvåkammarsystem. Till den första kammaren får medborgarna i varje region skicka lika många ledamöter, till den andra beror antalet ledamöter på invånarantal. Om varje region får skicka fem personer och det finns tio regioner skulle alltså första kammaren bestå av femtio personer. Andra kammaren skulle nog kunna uppgå till "bara" hundra personer, men även tvåhundra personer skulle ge 250 inalles och därmed den minskning på hundra personer som Thage G vill se.

Jo, jag håller nog med Johan. Grundlagsdebatt är riktigt kul!

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, grundlagen, riksdagen, federalism, decentralisering
Pingat till intressant.se

It just doesn't make sense

2007-07-12T13:23:00.000+02:00

Hittade den här hos Johannes. Lite småkul faktiskt!

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!

1. Will it be ok?
Molitva (Marija Serifovic, Serbien ESC07)

2. How are you feeling today?
Africa (Toto)

3. How do your friends see you?
Regulators (Warren G)

4. Will you get married?
One fine day (Offspring)

5. What is your best friend’s theme song?
I wanna be the only one (Eternal)

6. What is the story of your life?
As (George Michael & Mary J Blige)

7. What was high school like?
I'm coming out (Diana Ross)

8. How can you get ahead in life?
Hard rock Hallelujah (Lordi, Finland ESC06)

9. What is the best thing about your friends?
Chop Suey (System of a down)

10. What is today going to be like?
Happy Together (The Turtles)

11. What is in store for this weekend?
November rain (GnR)

12. What song describes you?
The girl in the dirty shirt (Oasis)

13. To describe your grandparents?
Peaches (Presidents of the USA)

14. How is your life going?
Unsubstantial Blues (Magdi Rusza, Ungern ESC07)

15. What song will they play at your funeral?
Mony Mony (Billy Idol)

16. How does the world see you?
Hallelujah (Rufus Wainwright)

17. Will you have a happy life?
Be here now (Oasis)

18. Do people secretly lust after you?
Do you wanna dance (Ramones)

19. How can I make myself happy?
The logical song (Clubstar UK-mix) (Scooter)

20. What should you do with your life?
Again (Janet Jackson)

21. Will you ever have children?
Baby baby (Sunblock feat Sandy)

Framför allt svaren på frågorna 1, 4 och 21 passade ju in riktigt bra. 7, 12, 14 och 17 ger ju också svar på frågorna, även om det kanske inte passar in så bra på just mig.

Bojkott-tips

2007-07-12T08:24:00.000+02:00

Idag skriver Christer Hanefalk i DN om Peter Erikssons tal i Almedalen. Denna artikel är mycket intressant och givande, för alla intresserade av retorik och/eller miljöpartiet. Icke desto mindre är Christer Hanefalk (eller snarare Svenskt Flyg, som arrangerar hans retorikseminarium) en av den som utsetts till demokratins fiender och därmed bojkottas av Grön Ungdom (se föregående inlägg).

Jag tänkte därför bara tipsa om att artikeln heter "Peter Eriksson i retorisk högform". Om rättrogna Gröna Ungdomar ser en sådan länk, klicka inte på den. Avancerade användare kan memorera adressen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=670041) och på så sätt undvika att läsa Christers analys.

För övriga, icke rättrogna, kan analysen rekommenderas starkt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

"Bojkott", i ordets mest oseriösa bemärkelse

2007-07-11T15:47:00.001+02:00

Grön Ungdom slår på stora trumman i sitt senaste pressmeddelande. Medieutrymmet har inte varit så stort sedan rören fick gråta ut i pressen efter att ha blivit arresterade tidigare än väntat under G8-mötet, så nu tar man i så man spricker.

Denna gång gäller det Almedalen. I rubriken utlovar man att Grön Ungdom "bojkottar pr-byrå och företagsarrangemang". Det visar sig inte vara helt sant. I brödtexten står att det man bojkottar är "alla aktiviteter som arrangeras av PR-byråer och företagsanknutna organisationer", vilket förstås är något helt annat. Att språkrören antingen inte korrläser rubriken eller inte förstår skillnaden kan man ha åsikter om, men i det här bloggposten tänkte jag trots detta fokusera på sakfrågan.

Under miljöpartiets dag, onsdagen den 11:e juli, pågår enligt almedalsveckan.se 60 aktiviteter. Av dessa är 17 anordnade av företag eller företagsanknutna projekt/organisationer, det vill säga lite mer än en fjärdedel (28%). Vidare är en sjättedel (tio stycken) av aktiviteterna arrangerade av arbetsmarknadens parter, dvs fackförbund ibland tillsammans med en arbetsgivarorganisation. I de fall arbetsgivarorganisationen varit ensam arrangör har det dock räknats in i den förstnämnda gruppen.

Politiker och offentlighet är den enskilt största gruppen med en tredjedel (20 aktiviteter). Noterbart är att statligt ägda Vattenfall inte räknas hit, utan till företagsgruppen. Ändå är den här gruppen den enskilt största, och har tillsammans med aktiviteter anordnade av olika föreningar (13 st, 22%) en majoritet av aktiviterna.

Men visst, 28% är 28% och visst kan man, som Grön Ungdoms språkrör, tycka att det är "för mycket". Så vad är det då som bojkottas?
Tja, bland de företagsarrangerade aktiviteterna hittar man exempelvis Christer Hanefalks gatuseminarium där han analyserar partiernas talare. Hanefalks årligen återkommande, och ofta intressanta, seminarium arras av Föreningen Svenskt Flyg, en branchorganisation som samlar exempelvis SAS, Volvo Aero och Saab Aircraft. Jag utgår ifrån att Grön Ungdoms språkrör tar en annan väg när de går genom Visby, så att de av misstag inte råkar bryta sin bojkott genom att höra Christers ord.
Också After speachen, som tidigare år både varit väldigt populärt och mycket intressant, bör undvikas av rättrogna Gröna Ungdomar. Det arrangeras nämligen av Sveriges bryggerier.

Två evenemang där det blir mer tydligt att de bojkottas är två ungdomsförbundsdebatter som anordnas denna dag, av företagsanknutna organisationer (Svensk Energi respektive SKB). På dessa lär inget språkrör synas. Den ena debatten handlar om framtidens elanvändning, den andra om kärnkraftens framtid och kärnbränslseförvaring. Man kan alltså konstera att språkrören väljer att tacka nej till två debatter i två av de frågor som vi driver hårdast (energianvändningen och kärnkraften är ju en oerhört viktig del av klimatpolitiken).

Jag tycker det är helt okej. Strategi är en sak, ideologi en annan. Det är helt korrekt att försaka kortsiktiga vinster för långsiktiga ideologiska poänger. I det här fallet är det dock tyvärr inte fallet. Det är mycket svårt att se den ideologiska poängen i språkrörens utspel.

I pressmeddelandet hänvisar språkrören till att det i EU finns 14 000 lobbyister, varav 74% arbetar för storföretag. Det är ett stort problem, det medges. För EU. Vad det har med Almedalen att göra är högst oklart. Som synes ovan är maktsituationen i Almedalen snarare den omvända. Pressmeddelandet gör inte heller ens ett försök att ge argument för varför detta är ett problem i Almedalen, utan konstaterar bara att det är så ("och även i Almedalen märks företagens makt"). Senare påstår man: "Vi har inget emot att PR-byråer och företagsanknutna organisationer finns och försöker påverka politiker. Problemet är att de fått oproportionerligt stor makt."
Men man skriver inte vad en rimlig nivå vore. 28% är tydligen för mycket. Vad är proportionerligt, enligt Grön Ungdoms två politiska makthavare? Och proportionerligt gentemot vad? Jag betvivlar att språkrören har något vettigt svar på de frågorna. Uttalandet är därför mycket vanskligt, och rentav oseriöst.

Ett annat problem vad det gäller retoriken i pressmeddelandet är att man gör en halsbrytande koppling mellan företag och plutokrati, samtidigt som man bortser från att också föreningar och politiker använder ett finansiellt övertag för att nå ut. Svenskt Flyg använder x antal tusen på att informera Almedalsbesökarna om retorik. Om RFSU lägger ner lika många tusenlappar på att driva igenom en faktiskt politisk agenda, varför är det förstnämnda ett demokratiskt problem, men inte det senare?
Om Svenskt Kärnbränsle AB:s paneldebatt (med enbart politiker) är ett sätt för dem att driva igenom sin agenda, varför ska då Ellinor Scheffer deltaga på LUF Norrorts politiska debatt? Om det ena är ett sätt för arrangören att driva igenom en agenda, varför är inte det andra det? Jag utgår ifrån att Ellinor inte ställer upp för att stödja Liberala Ungdomsförbundet.

Inget i pressmeddelandet säger heller något om att bojkotta fackföreningarnas aktiviteter. Detta trots att de de facto driver högst politiska frågor, med stora finansiella resurser i ryggen. LO:s stöd till socialdemokratin nämns inte ens i en bisats.

Den enda rimliga förklaringen är att Grön Ungdom anser att vissa människor bör ha mer makt än andra. Politiker och lobbyister för politiska frågor vi gillar är snälla och goda. Företag och lobbyister för frågor vi är emot är onda. Det är skillnad på folk och folk.

Men egentligen kan man undra varför jag lägger ned så mycket energi på att diskutera grunderna för bojkotten. För egentligen är det inte så allvarligt menat, alltihopa. Mot slutet av pressmeddelandet framgår nämligen att det bara är i år som "bojkotten" kommer ske. Nästa år är allt som vanligt igen, och Alexander och Ellinor kan samvetslöst bevista alla företagsarrangemang de behagar.

Det är inte utan att man blir lite fundersam. Hur ska de ha det? Antingen är väl arrangemangen ett demokratiskt problem, varpå man inte ska bevista dem någonsin mer, eller så är de inget problem, och bojkotten helt meningslös?

Strategi eller ideologi? Jag tycker båda saknas. Totalt hjärnsläpp. Galet oseriöst. Kom igen nu, rören, ni kan bättre!

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Alexander Chamberland, Ellinor Scheffer, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Prepositionsbehandling

2007-06-18T11:47:00.000+02:00

Satt precis och läste protokollet från Grön Ungdoms årsmöte 2007. Hittade följande rubrik:

"15§ Behandling av prepositioner"

Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?

Vita Huset

2007-06-18T08:38:00.000+02:00

Har börjat se om Vita Huset från början.

Säsong 2, avsnitt 21: "18th and Potomac".
Toby: Leo, this is insane. Plain and simple.
Leo: What's insane? Oh nevermind, what isn't...
Toby: You don't think it's crazy?
Leo: I don't even know what we're talking about.
Toby: We're firming up strategy on what will define, the future of this presidency. And we don't know, if this president is interested in the future. We have to have a discussion, and we have to have it tonight!
Leo: We're having a discussion.
Toby: When?
Leo: Tonight.
Toby: Okey then...

Tipsy Sarkozy

2007-06-16T02:28:00.000+02:00

Visst verkar Sarkozy lätt onykter?

Valreformer i Österrike

2007-06-16T01:26:00.000+02:00

Österrike har genomfört en rad valreformer. Parlamentet, där de gröna sitter i opposition, har röstat igen ett paket med förändringar. Enligt Wiener Zeitung innebär paketet:

16 års rösträtt vid nationella och regionala/lokala val.
Utbildning i politik ska börja tidigare i skolan.
Poströstning införs.
Mandatperioden förlängs från fyra till fem år.

Khaleej Times vet att berätta att de Gröna motsatte sig att mandatperioden förlängdes, men röstade för paketet i sin helhet. De österrikiska gröna har tidigare krävt sänkt rösträtt. Österrike har också sedan millenieskiftet haft en politisk situation där delstater sänkt rösträtten på egen hand. Nu har den regerande socialdemokratiska-kristdemokratiska majoriteten alltså drivit igenom 16 års rösträtt i hela landet.

Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).

Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.

Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?

Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se

Bildt och bloggcensuren

2007-06-09T00:09:00.000+02:00

Carl Bildt skriver att han ska ta emot Kinas president Hu Jintao och utrikesminister Yang Jiechi. Han skriver bland annat att han är övertygad om att en öppnare ekonomi också leder till ett öppnare samhälle, samt att Kina i och för sig är ett bättre land nu än under Maos dagar.

Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.

Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.

Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.

Låt våra systrar leva

2007-06-08T22:13:00.000+02:00

"Låt våra systrar leva
Medina"

Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.

Mer om "GU legitimerar våldet"

2007-06-08T20:39:00.000+02:00

Många bra och intressanta delar i de kommentarer jag fick efter senaste inlägget. En del och en stor portion kritik. Dock kritik med argumentation som grund, vilket jag förstås tycker är bara bra. Har svarat kort på det i kommentarstråden, och låter nog eventuell fortsatt debatt fortsätta där.

Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:

"http://www.cuf.se/Content.aspx?PageID=128

http://www.luf.se/p169/p169_swe.php

Välj själv."

Länkarna, om nån inte ids pröva, går till CUF:s respektive LUF:s sidor för ansökan av medlemskap i respektive organisation. Jakop tycker alltså inte att jag hör hemma inom Grön Ungdom.

Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.

Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.

Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.

Grön Ungdom legitimerar våldet

2007-06-07T00:39:00.000+02:00

Gröna människor, miljöpartister, tycker att "radikalt" är det finaste som finns. Allt som är radikalt är bra.

Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.

Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:

"Det är skrämmande odemokratiskt att förhindra människor från att fredligt demonstrera sitt missnöje på detta sätt."

Alexander själv säger (angående utvisningen) till GT:

"Det menar jag är ett stort brott mot de demokratiska fri- och rättigheterna"

Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:

"Jag känner mig lite uppskakad. Det känns som om det är väldigt många demokratiska principer som satts åt sidan"

Och det är svårt att säga emot i sak. Naturligtvis är det fel att de blir kollektivt bestraffade på grunder som knappt skulle hålla för en enda person. Lika fel är det att de blev utvisade från staden (eller om det nu var från landet, som aftonbladet skriver).

Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.

Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.

Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.

Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.

Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.

Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:

"Många motståndare upplever att polisen är provokativ bara genom sitt stora antal, att det är en sorts maktuppvisning"

Det är en typen av apdåliga bortförklaringar som legitimerar hela våldsspiralen. Om 16500 poliser provocerar demonstranterna, så måste rimligtvis 100 000 demonstranter provocera polisen desto mer.

Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.

Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).

De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.

99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.

Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?

Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.

En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.

För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.

Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.

Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.

Det är inte radikalt.

Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.

Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se

Ve och Vasa! Nationaldagen är över oss

2007-06-05T20:24:00.000+02:00

Dagens Nyheter konstaterar att "6 juni har blivit en dag för politiska manifestationer". Påståendet, som till och med sitter i rubriken, är märkligt. Hur hade en vanlig läsare reagerat om det stått att "1 maj har blivit en dag för politiska manifestationer"?

En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.

I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.

Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.

Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?

Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:

"Gustav Vasa bröt loss Sverige från Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvkungadömet i Sverige."

Jag ska inte höja Kalmarunionen till skyarna i onödan, men faktum är att den typen av personalunioner är ett (om än idag uppenbart gammaldags) en enklare form av federation. Vidare ska inte alltför vackra ord yppas om de kungaval som hölls pre-Vasa, men för dåtiden var det en inte helt orimlig form av demokrati.
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?

Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.

Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.

Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.

Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se

Halvdag blir helgdag?

2007-06-05T10:07:00.000+02:00

Rubrik i faktaruta, dagens DN sidan 25:
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".

Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.

Touch the bubbles

2007-06-04T01:05:00.000+02:00

Om ni undrar vad jag gör sent en söndagskväll så hittade jag nyss ett roligt spel: "Touch the bubbles".

Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.

Rond i P3

2007-06-01T17:14:00.000+02:00

Igår var jag med i Rond i P3. Jag är en del av Ronds nyhetspanel som består av en rad bloggare, som alla verkar vara härliga människor.

Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.

Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.

Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.

Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.

Reklam

2007-06-01T14:05:00.000+02:00

För nästan exakt ett år sedan skrev jag om min syn på reklam. Nu har jag anledning att återkomma.

Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.

Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.

Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.

Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.

Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?

Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.

Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.

Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.

Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.

Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.

I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...

Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.

Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se

Hoodsfred

2007-05-26T17:31:00.000+02:00

För att sedan visa på att nedanstående inlägg om mer seriösa politiska blogginlägg inte innebär att man inte kan ha kul också, så postar jag här den underbara Hoodsfred-vinjetten. (Eller "Hoodsfred anthem")

Update:
På 7dar.se, vilket tydligen är gruppen medinas hemsida, finns förresten en lite blogg typ. Ett av inläggen berättar lite om deras religiositet och deras liv. Det har en del bra poänger om religion och sekularism. Och om integration; vet inte om det är menat så, men det är så jag läser det:

"Salemoaleykom !

vi har fått en del synpunkter under vår tid som grupp och tänkte härmed klargöra en del saker.Ska försöka beskriva detta brev på bästa möjliga sätt.Vi tog namnet medina från ordets mening: “stad” och även för att i tunisien så har vi en “medina” i varje stad, en borg där det finns köpcenter etc, dvs ej från ett religiöst perspektiv.Du har så rätt så, vi är muslimer, medvetna om våra brister och synder. I många av våra låtar har vi sagt saker om vår kärlek till islam, saker som vi står för,men vi har även valt att inte gömma eller ljuga om saker.Vi dricker ibland, vi svär, vi gör många dåliga saker, men det goda kanske väger upp, vem vet ? Enbart Allah. Det finns muslimer som dödar orättfärdigt i allahs namn, finns folk som dödar sina döttrar, i Allahs namn e det rätt? Vissa åker till mecka, kallar sig hadj men kommer hem och vänstrar mot sin fruar dom rätten att kalla sig muslimer eller förebilder i huvudtaget?Visst har vi ett ansvar, men vi har aldrig uppmanat folk till att begå synder eller sagt att allt vi gör e rätt.vi är födda och uppväxta i sverige, har levt mkt på svenskt sätt om man jämför med hur dom lever i arabvärlden.Och att vi inte lever upp till det vi säger? det är det vi gör, vi har aldrig påstått att vi är rättfärdiga muslimer, vi har vuxit till bättre människor än va vi var innan. Men allt tar sin tid, vi är muslimer i våra hjärtan, men icke praktiserande, sen får väl gud dömma omvi bär rätten att kalla oss muslimer eller ej.Det finns så mkt folk kan ifrågasätta, örhängen, sprit, tobak, tatueringar, fula ord, men i slutändan, hur många e perfekta? Och vad kommer gud säga på den yttersta dan, du åker till jehenna för att du hade örhängen? eller, du åker till jehenna för att du gav pengar till rädda barnen varje månad?jag vet inte, och inte du heller, kontentan av detta brev var iallafall följande, vi gör vårt bästa för att va bra människor. Sen relationen mellan dig o gud, eller mig o gud, e det bara Allah som vet. tack för att ni skrev till oss, man får nya insikter varje dag. shokran. rabbi maekom.

mvh Medina"

Utmaning till unga gröna bloggare

2007-05-26T16:20:00.000+02:00

Häromdagen påbörjade jag ett litet miniprojekt, som jag inte kommer slutföra. Jag började gå igenom alla unga gröna bloggar jag uppfattade ha åtminstone delvis politisk inriktning, för att se exakt hur politiska de varit senaste månaden. Jag hade nämligen en känsla av att den politiska gröna debatten uteblivit i de politiska gröna bloggarna, och att gröna politiska analyser och relevanta kommentarer likaså lyste med sin frånvaro. En känsla hade under en tid växt fram att det var mer harmlösa dagböcker och på sin höjd internt ryggdunkande som bloggandet inneburit för oss unga gröna.

Jag satte igång att kolla bloggar för glatta livet Efter elva stycken slutade jag. Det kändes meningslöst. Andelen politiska inlägg, enligt ovanstående definition, var skrämmande låg.

Här kanske bör förklaras lite närmare vad jag gjorde. Jag tittade på alla inlägg i en blogg från första maj till det datum som då var (24:e). De inlägg som till största delen bestod av en egen politisk analys, kommentar eller argumentation räknades som politiska. Övriga inte. Jag var ute efter att antingen kunna bekräfta eller vederlägga min hypotes. Men den vägen på vilken undersökningen barkade hän var bara alltför nedslående. Det var mycket värre än jag kunde föreställa mig. Många inlägg var naturligtvis helt opolitiska, men huvudparten av de som (utöver ovanstående definition) kan betraktas som politiska var nästan alla ytterst kortfattade eller täckte bara en del av ett inlägg som till största delen bestod av exvis citat eller referat från någon annan blogg/rapport/tv-program eller dylikt.

Jag ska inte presentera resultaten av den del av min lilla undersökning som faktiskt genomfördes, men av elva bloggar, varav flera anses vara de mest högprofilerade gröna bloggarna, var det bara Agnes Sandstedt som hade fler än fem inlägg som passade in i den (för övrigt inte alls särskilt snäva) definition jag satt upp. De flesta hade tre eller färre inlägg som passade in.

Ett par politiska inlägg på nästan en månad. Och detta under perioden före, under och efter kongressen. Anmärkningsvärt? Javisst!

I och för sig kan hävdas att bloggarna i och med kongressen, inräknat förberedelser et cetera, innebar en allmän dip i bloggandet överhuvudtaget. Men de flesta av de som hann undersökas hade åtminstone uppemot dussinet blogginlägg, och på sin höjd ett par inlägg som kan räknas som politiska. Bloggare som Anders Wallner och Jakop Dalunde hade 64 resp 29 inlägg under perioden, men bara ett par-tre var som passade in i den mall jag satt upp.

Man skulle också kunna hävda att många av bloggarna inte har som syfte att vara politiska. Det är sant, för några få gröna bloggare. Man kan också hävda, vilket är mer allmängiltigt, att de flesta bloggar inte har som enda syfte att vara politiska. Det senare av dessa två motargument är relevant, och värt att ta i beaktning. Det här ska alltså inte ses som en kritik av nämnda bloggare, eller någon annan heller för den delen. Tvärtom, det jag skriver om här gäller lika mycket mig som någon annan.

Däremot tror jag att vi unga gröna bloggare begår ett stort misstag om vi fortsätter den inslagna stigen. I bloggarna har vi en stor möjlighet att uppnå två saker:
1. Nå ut.
2. Utveckla gröna idéer.

Nå ut kan vi göra genom att argumentera med och mot andra bloggare, att förklara varför det MUF, SSU eller Ung Vänster gör är förkastligt och korkat från en grön synvinkel. Genom att använda verktyg som Twingly där man kan bli länkad från exvis DN ger vi oss stora möjligheter att bli lästa av fler än de närmast sörjande. Men det räcker inte att locka människor med en länk, man måste få dem att stanna också. Där misslyckas vi grovt. På det sätt vi gör fel kan exemplifieras med Johan Hellströms i skrivande stund senaste inlägg. DN har en artikel ute om hur moderaterna i europaparlamentet agerade angående ett förslag om spritskattnivåer inom EU. EU-moderaterna röstade (enligt artikeln) för att tvinga Sverige att ha lägre alkoholskatter, tvärtemot regeringens linje. Johan är (likaså i skrivande stund) ensam att som bloggare bli länkad från artikeln via (det automatiserade systemet) Twingly. Vad har då Johan skrivit? Det som följer är ett helt citat av hela inlägget:

"Noterar att de gamla moderaterna tycks ha något av en fristad i Bryssel."

Lysande... I och för sig roligt, lite ironiskt på ett sånt där härligt sätt som bara västgötar som är uppvuxna på den småländska gränsen klarar av. Men politiskt någon briljant analys, eller ens en särskilt skarp politisk kommentar, är det knappast.

Jag tror inte ens Johan försökte. Han är ju en smart kille, inte oäven framför tangentbordet heller. Varför tar han inte chansen och gör en riktig analys av läget, skriver en relevant politisk kommentar eller åtminstone argumenterar en liten stund gällande alkoholskatter visavi överstatlighet?

Redan den "vinkel" han redan hittat är ju bra nog för viss utveckling. En liten text om hur gamla moderater blivit skeppade söderut hade varit intressant att läsa, även om den inte varit så lång.
Men nej, Johan valde, liksom så många andra av oss, den enkla utvägen. En kort mening, en retorisk fråga, en simpel bitsk kommentar. Jag är ledsen girls and grabs, men det duger inte.

Den andra poängen med en rad levande gröna bloggar är den interna idéutvecklingen. En blogg är en underbar möjlighet för en person att i lugn och ro utveckla sina egna tankar i full frihet, samtidigt som man kan åtnjutna hjälp från andra i form av feedback och argument för och emot. Varför tacker vi nej till det?

Inför kongressen, kunde man förvänta sig ett uppsving av argumenterande inlägg för en intern publik, för att försöka vinna över en och annan till sin sida. Alla som läser gröna bloggar är knappast såpass överens att det inte skulle finnas en poäng med det. Och visst fanns det en hel del inlägg som handlade om "inför kongressen" på ett eller annat sätt. Lustigt nog lyckades många av den berätta/beskriva vad man tycker, men inte varför.

Bloggarna är ett politiskt instrument. Ett kraftfullt politiskt instrument, rentav. Men nio gånger av tio struntar vi att använda oss av det, och bestämmer oss istället för att berätta om vår dag. Eller vilken låt som är softast just nu. Eller länka till nån annan som berättar vilken låt de gillar just nu.

Ni gröna bloggare som läser detta: missförstå mig rätt! Jag tycker personligen det är ganska kul att veta vad ni gjorde igår, jag känner ju er någorlunda. Men ni som har en politisk ambition med era bloggar (vilket, enligt er egen sortering av er själva på bloggtoppen, är ganska många), borde inte nöja er med det. Jämför det med att köpa annonsplats, för att där lista ens tre favoritböcker. Det är grovt missbruk av effektivt politiskt vapen!

Jag hoppas på en skärpning, av er och av mig själv. En utmaning att pumpa lite mer energi in i inläggen. Lite mer eftertanke, lite mer glöd, lite mer skarp politik. Vem antar utmaningen?

Länkar

2007-05-26T16:18:00.000+02:00

Om nån undrade så är de senaste inläggen med länklistor ett försök till smidigare behandling av blogglänkar än att rada upp dem alla i högerspalten. Nu finns länkar efter kategori i högerspalten, och man ser alla länkar när man klickar på en kategori. Frigör lite spejs till höger, vilket är bra.

Utlandsbloggare

2007-05-23T17:18:00.001+02:00

Det progressiva USA
Lena i Latinamerika
Betraktelser från omvärlden
Nadia i Chile
Nina i Costa Rica
Nytt under solen
Pumans dotter
Pumans Pensamientos
Vardagsmat
Vida Latina

Familjen

2007-05-23T17:17:00.000+02:00

Mamma
Syster

Andra politiska bloggar

2007-05-23T14:01:00.000+02:00

Borgerliga bloggare
Annie Johansson (c)
Bassem Nasr (c)
Carl Bildt (m)
Ella Bohlin (kd)
Erik Hultgren (c)
Fredrik Federley (c)
Fredrik R Krohnman (m)
Fredrik Malm (fp)
Isobel Hadley-Kamptz
Jenny Sjödin (fp)
Johan Ingerö (fp)
Johan Linander (c)
Johan Norberg, f.d. hässelbybo
Johan Sjöberg (c)
Johanna Nylander (fp)
Johannes Jakobsson, fd kursare
Magnus Andersson (c)
Niklas Frykman (fp)
Niklas Wykman (m)
Per Ankersjö (c)
Per Gudmundsson
PJ Anders Linder (SvD)
Sakine Madon (fp)
Siavosh Zarrasvand, grön liberal

Vänsterbloggare
Ali Esbati (v)
Eric Sundström (s)
Joel Malmqvist (s)
Johan Sjölander (s)
Jonas Morian (s)
Katrine Kielos (s)
Magnus Linton
Markus Hankins, galen göteborgare
Nasrin Mosavi, fd miljöpartist. Numera vänsterpartist och nykristen. Har tidigare droppat oneliners som att hon är nykterist för att hon "blir så kåt när hon dricker".'
Roger Mogert (s)

Fildelare
Copyriot
Oscar Swartz
Rick Falkvinge

Gröna bloggar

2007-05-23T12:19:00.000+02:00

Aktiva bloggar
Agnes Sandstedt
Alex Lindskog
Amelia Lillemets
Anders Ebbesson
Anders Törnblad
Anders Wallner
Andreas Porswald
Angela Aylward
Ann-Catrin Lofvars
Anna Johansson
Anna Norrman
Annika Nordgren Christensen
Anneli Rannamaa
Astrid Raidl
Axel Sandin
Bartek Lech
Birger Schlaug
Charles Pylad
Christer Holm
Daniel Bergvall (pers)
Daniel Bergvall (pol)
David Sillén
Anna och Per i Stockholms Utbildningsnämnd
Emma Ode
Erik Wagner
EU-nämnden
Eva Théen Johansson
Fredrik Fernqvist
Fredrik Persson
FYEG:s språkrörsblogg
Förbundssekreterarbloggen
Gabrielle Gjerswold
Grön Ungdoms språkrörsblogg
Gunnar Gustavsson
Gustaf Wiberg
Göran Larsson
Heiti Ernits
Helene Sigfridsson
Henrik Dahlström
Jakop Dalunde
Jenny Wenhammar
Jens Göransson
Jimmy Sand
Joakim Hörsing
Joakim Larsson
Johan Hellström
Johanna Öfverbäck
Johannes Danielsson
John Avdic
Karin Thomasson
Kristin Liljeqvist
Kristoffer Talltorp
Lage Rahm
Lena Klevenås
Linnea Haglund
Lotta Hedström
Marie-Helena "Lena" Dahlberg
Maria Ferm
Maria Wetterstrand
Mariana Moreira Duarte
Max Andersson
Miljöpartiet i Mark
Nicklas Attefjord
Nicklas Henriksson
Peter Eriksson
Rasmus Ling
Rickard Söderberg
Rosalie Haglund
Saga Loxdal
Simon Nummela
Simon Westerberg
Sofia Österborg Wiklund
Tomas Eriksson
Tony Johansson
Yvonne Ruwaida
Zaida Catalán
Åke Askensten
Åsa Liljeqvist

Nedlagda, avslutade eller sovande bloggar
Carl Schlyter
Clas Kristiansson
Conny Wahlström
Gröna Stockholmsbloggen
Gustav Fridolin
Kvinnor i politiken
Lars-Erik Andrenius
Malin Larsson
Marcus Broberg
Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida
Per Allvin
Per Bolund
Peter Kjellman
Robert Jacob
Therése Carlsson
Trängselbloggen

Federation of Young European Greens

2007-05-23T12:08:00.000+02:00

FYEG, också kallat. Det är en akronym, så det går att uttala som ett ord: Fyjägg.

Nu bloggar språkrören Marina Barbalata och Bartek Lech på FYEG:s egen språkrörsblogg. Upplägget känns igen! :)

I övrigt så lovar jag att försöka uppdatera mina länkar snart.

Påverkanstorg

2007-05-19T14:19:00.001+02:00

Från att ha varit försiktigt positiv är jag nu helt positiv till påverkanstorg. Kanske rentav så att jag inte vill ha plenumdebatt alls i fortsättningen. Tidigare stod jag ju för linjen att ha påverkanstorg för att ersätta utskotten men ha viss debatt i plenum efter det.

Tvärtom börjar jag nu fundera i banorna om vad som händer om vi helt släpper plenum. Att bara ha plenum för omröstningar känns ju faktiskt ganska meningslöst. När man kommer så långt bör man ju ha bestämt sig. Omröstningarna skulle, i varje fall på sikt, kunna insamlas på något annat sätt.

Jag tror också att sätten och möjligheterna att mötas kring påverkanstorgen kan förbättras. Man kan tänka sig att mötesrum avsätts för diskussion kring större frågor, där man kan ha talarlistor och talartid som på ett vanligt möte, så att man kan nå fler. Det blir ett sätt för de som känner sig osäkra att höra fler argument, vilket är en poäng med plenum man inte ska underskatta.

Men sådana gamla vanliga mötesformer får inte bli i praktiken tvingande, som med plenumdebatterna. Under en plenumdebatt väcks ordningsfrågor och det ena med det tredje så att man i princip måste vara på plats för att bevaka. Det är en låsning som ingen demokratisk process rimligtvis kan vinna på. Lärdomen från denna kongress är att påverkanstorget ger ett liv. Behandlingen blir inte långtråkig, man är fri att fokusera på vad man vill, samtidigt som man är ständigt i rörelse.

Jag gillar påverkanstorget, och jag skulle gärna se en fortsättning på framtida kongresser.

Seminarium om SD

2007-05-18T12:57:00.000+02:00

Nu på förmiddagen bojkottade jag plenumdebatten och gick istället på ett seminarium om SD:s historiaoch retorik samt om integrationens historia och bakgrund. Seminarieledare var Elaine Bergqvist och Carl Sahlin. Det var lite oklart om de var från Gringo eller Zebra, eller vad som är skillnaden mellan Gringo och Zebra. Men det må väl vara hänt.

Seminiariet var bra. Mycket var saker jag själv hört förut, många argument som jag kände var fyndiga för tio år sedan, av typen "om vi slänger ut alla invandrare blir ju bara samerna kvar".

Däremot var det en del vassa argument som Elaine och Carl förde fram. Däremot kände jag inte att vi fick källor eller en djupare förståelse för argumentet. Vi fick bara det kastat på oss: "så här är det." Det tycker inte jag är så hjälpsamt.

Däremot var det ett par aha-upplevelser. Förhoppningsvis kan jag återkomma om dessa. Jag spelade in seminariet. Hoppas att det hörs bra, då ska jag skriva mer.

Kongressens första dag

2007-05-18T08:54:00.000+02:00

Igår var första dagen för Miljöpartiets kongress i Norrköping, och jag är på plats. Tåget med stockholmsdelegationen gick redan 8.20 och vi var bland de första på plats.

Efter långa, sega formaliabehandlingar med ordningsfrågor och annat från delegater som bryr sig mer om att strida för stridandets skull snarare än att göra kongressen så bra som möjligt, kom vi vidare till påverkanstorg. Jag blev glad över påverkanstorgen och det sätt på vilket de genomfördes. Det blev diskussion och en livlig och spännande stämning. Sedan var det många som inte riktigt var vana vid formatet och vilka strategier man bör anlägga. Men det kommer kanske om vi fortsätter med påverkanstorg i framtiden.

Här kommer ett par bilder från gårdagen:

Louis de Geer kongress. Fint.

Påverkanstorg. Ellinor och Axel, med Rickard i bakgrunden som inflytandepunktsansvarig (i grön väst).

Efterfest. Maria och Anders. Stockholmsfanatiker båda två.

Nila, Rickard och Max. Fett kul!

Und nu, eine vits!

2007-05-11T22:23:00.000+02:00

Och så var det den gången James Bond varit med om en traumatisk upplevelse och därför mot sin vilja skulle läggas in på mentalsjukhus. Till sitt försvar sade Bond:
- Jag är skakad, inte störd!

En moderat av den gamla stammen

2007-04-28T10:15:00.000+02:00

I dagens DN läser jag om Michael Zand, moderat kommunpolitiker i Halmstad. Jag hittar inte artikeln på nätet, men Svenskan har också haft den inne.

Michael Zand ska under Halmstads kommunfullmäktige i torsdags ha uttryckt sympati för Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik. Enlig DN och SvD, som båda fått nyhete från TT, sade han så här:

"Sverige har tagit emot alltför många invandrare på för kort tid, och endast en bråkdel har varit flyktingar."

TT-nyheten konstaterar också att kommunstyrelsens moderata ordförande tycker att Zand "fokuserar på fel frågor".

Det är ju inte utan att man undrar vem denne Michael Zand är. Jag kände när jag läste nyheten igen namnet. Han har nämligen varit i tidningen förr.

Jag skrev om det tidigare, och hänföll då, som jag ofta gör, till en lätt ironisk touch:

"Läs gärna den här artikeln. Det är sååå synd om Michael Zand. När han kom tillbaka från polisen hade Pepes Bodega stängt. Puttenutt. Och så förlorade han sin champagne för 25 000 också. Det är så man blir tårögd."

Andra bloggar om: Michael Zand, moderaterna, sverigedemokraterna, idioter, politik, samhälle

Mediernas konspiration, hyllar konspirationsteoretikern

2007-04-15T18:28:00.000+02:00

Jonas Morian har skrivit ännu ett välformulerat inlägg om medier och mediekritik. Denna gång handlar det om Maria-Pia Boëthius som låtit sig intervjuas för DN med anledning av sin nya bok "Mediatan".

Titeln säger mycket om innehållet. Medierna liknas med det bibliska sjöodjuret Leviatan, som hotar världen. Morian har valt ut några belysande citat:

Boëthius beskriver medierna som ”världens minst bevakade supermakt” som ”ödelägger allt i sin väg”, ”livnär sig på ondska, uppviglar och skapar hat”.

I boken framgår också att de "medielöpare" (efter "medlöpare") som jobbar inom journalistiken alla bär på en "grotesk", som går på automatiskt när det ska produceras nyheter, och sorterar in världen i den förutbestämda mallen.

Maria-Pia Boëthius bär dock inte på någon "grotesk". Hon har, med hennes egna ord "avprogrammerat" sig själv. En sanningssägare, som ser ljuset medan alla andra famlar i mörkret. Så originellt.

Jag gillar Boëthius på många plan. Jag tyckte att "Mediernas svarta bok" hade många poänger, och var givande att läsa. Men nu går hon på tok för långt. Den här konspirationsteoretiska inställningen är inget som fastnar hos mig. Visst finns det problem. Stora problem. Men att påstå att de har rent bibliska proportioner blir bara löjligt.

Vidare kan man ju ifrågasätta om en konspirerande Mediata, med alla dessa grotesker, verkligen hade släppt igenom detta. DN:s artikel är fjärde gången jag får bekanta mig med Beöthius drapa. Jag har hört det i Sveriges Radio, i båda medieprogrammen i P1, "Medierna" (17 mars) och "Publicerat" (24 mars). Hon har, naturligtvis, fått stort utrymme i den lilla tidningen Dagens ETC (19 mars). Johan Ehrenberg "intervjuar" Boëthius genom att konversera. Vilket är det enklaste sättet att dölja att man inte ställer en enda kritisk fråga under hela tiden.

Andra medier som uppmärksammat Mediatan i positiva eller okritiska artiklar är Aftonbladet, Flamman, Hallands Nyheter, Helsingborgs Dagblad, Journalisten, LO-tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Stockholms Fria Tidning, Södermanlands Nyheter och Filipstads Kommun.

Medier med kritiska och (ibland) negativa inslag är: Dalarnas Tidningar, Folkbladet, Nerikes Allehanda, Piteå-Tidningen och Sundsvalls Tidning,

Boëthius gör det väl lätt för sig när hon går loss med konspirationsteorin. Som alla konspirationer är det till 90% fel. Tyvärr gör dessa totalt galna utfall mot väderkvarnarna att de resterande tio procenten skyms. Det har vi alla anledning att sörja. Tack för den björntjänsten, Maria-Pia Boëthius.

Andra bloggar om: media, medier, mediekritik, Maria-Pia Boëthius, samhälle, journalistik
Pingat till intressant.se

Lite om Tadzjikistan

2007-04-11T10:31:00.000+02:00

Huvudstaden i Tadzjikistan heter Dusjanbe. Det betyder "måndag".
Det beror enligt wikipedia på att det på måndagar var en marknad i Dusjanbe.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt.

Alanis Morissette gör Black Eyed Peas-parodi

2007-04-08T16:37:00.000+02:00

Via literoligare.se hittar jag en rolig video med Alanis Morissette. Hon gör där en parodi på låten "My Humps" vars originalversion gjordes av Black Eyed Peas.

Det är riktigt kul faktiskt. Kolla först in BEP-versionen, så uppskattar man de finare detaljerna i Alanis-versionen sedan.

Black Eyed Peas - My Humps

Alanis Morisette - My Humps

På literoligare.se finns också en kul video med en World of Warcraft-version av en gammal Mupparna-favorit. På samma sajt kan man också läsa lite om intrigerna i standupvärlden, även om det senare är mer seriöst.

Att vara konservativ är att göra helt om

2007-04-08T14:15:00.000+02:00

"Konservativa försvarade merkantilismen eftersom den garanterade det samhälle som fanns då. Sedan började de försvara frihandeln eftersom den visade sig vara en garant för det samhälle som kom sedan. De har med andra ord inte en susning om vad de slåss för, vart de är på väg eller om de vill dit."

Läs Johan Ingerös nedgörande av konservatismen.

KD och vision 2010

2007-04-08T11:20:00.000+02:00

Fastighetskatten blir nu ett minne blott. Antagligen, om inte den tillsatta arbetsgruppen starkt avråder. Många jublar över beskedet. Jag jublar kanske inte, men ser en förhoppning vid horisonten.

Inte för att jag egentligen har något emot skatt på fastigheter, tvärtom. Däremot tycker jag det är positivt när vallöften infrias. Det innebär ju i praktiken att de inte kan utlovas igen.

Kristdemokraterna har inte så många konkreta valvinnande löften att ge. Man pratar mycket om värderingar, civilkurage, en värdig vård. Fint och vackert, men knappast valvinnande. Fastighetsskatten var en av få konkreta vallöften (kd) kunde driva på för, som också lockade stora grupper till alliansen, kanske till och med till kristdemokratenra själva.

När så man hamnar i regeringen och får möjlighet att genomföra sina krav. Då måste man börja förnya sig själva. Det var där socialdemokraterna missade. De ville vila på sina lagrar, istället för att visa på vad man vill göra i framtiden.

För alliansen kommer det här knappast bli något problem. Moderater, centerpartister och folkpartister kommer ha stora delar av sin program ogenomförda 2010. För kristdemokraterna är läget mer oklart, vilka konkreta frågor att driva från 2006 års politiska program kommer finnas kvar 2010?

Det här kan mycket väl innebära att kristdemokraterna har en svårare uppförsbacke inför valet 2010 än de övriga partierna, oavsett opinionsundersökningar. Går man in i ett val utan nya fräscha idéer som visar på kristdemokraternas särart kommer väljarna lämna båten, för soffan eller för övriga allianspartier.

Det här kan bli ett reellt problem för partiet, som också har problem med interna strider (enligt SvD idag). Tappar man både extrema kristna väljare till soffan och allmänborgerliga väljare till övriga alliansen hamnar man farlig nära eller rentav under riksdagsspärren.

Det blir en intresant resa mot 2010!

Andra bloggar om: politik, samhälle, kristdemokraterna, val2010, alliansen
Pingat till intressant.se

Riksdagens bevakningsenhet infiltrerar mp

2007-03-31T14:55:00.000+02:00

Läs på Johannes blogg om hur "Riksdagens bevakningsenhet" anmäler en icke-existerande person till Mp Stockholms riksdagsbesök. Mycket underhållande.

Eurovisionsbloggen

2007-03-29T01:51:00.000+02:00

För ungefär tio-elva månader sedan var det fullt liv på bloggen. Blogginläggen kom ofta och roade många, men oroade också en del. Klagomålen på alltför mycket schlager i bloggen var återkommande.

Eftersom jag är en så sympatisk och flexibel, men också eurovisionsfanatisk, människa har jag helt enkelt öppnat en sidoblogg. Eurovisionsbloggen är nu uppe och kommer presentera alla länder och deras bidrag mer eller mindre ingående. Under resans gång kanske ni får lite nyheter och trivia också. Vem vet? Inte ni iaf om ni inte klickar er dit redan nu.

Public Service-tidning

2007-03-23T12:40:00.000+01:00

Våra härliga kanslister i Mp Staden och Mp Länet, Johannes respektive John, har gått igenom partiprogrammet och fascineras över kravet på en Public Service-tidning. Johannes tycker det verkar omöjligt men intressant, och John är försiktigt positiv.

Själv är detta en punkt jag funderat på över flera år. Jag är inte helt negativ naturligtvis, men starkt skeptisk. Drömmen är en tidning som ska vara "som Metro, fast med riktiga nyheter", som Johannes uttrycker det.

Problemet är ju att anledningen till att Metro, Stockholm City och .Se kan vara gratis är att de tar i princip alla sina nyheter från TT. Ett minimum av reportrar och journalister.

Riktiga nyheter, det får man från riktiga tidningar. Och kostnaden blir därefter. En Public Service-tidning skulle rimligtvis konkurrera inte med Metro eller kvällstidningarna, utan med morgontidningarna och den enda rikstäckande morgontidningen landet har: Dagens Nyheter.

Och det är här problemen börjar. DN omsätter enligt egen utsago nästan 2 miljarder om året. Även om man räknar bort uppstartskostnader och dylikt kommer kostnaden för en Public Service-tidning hamna på minst den summan. Eftersom en Public Service-tidning också rimligtvis har högre krav på sig vad gäller exempelvis utrikeskorrespondenter och effektivitet blir kostnaderna rimligtvis också något högre. En totalkostnad på två miljarder om året är alltså fullt rimligt att se framför sig.

Det vill säga lika mycket som hela Sveriges Radio får av licenspengarna nu, eller nästan hälften av vad SVT får. Totalt utgör två miljarder ungefär trettio procent av den totala licenspengapåsen. Eller fyra gånger mer än vad presstödsnämdnen distribuerar varje år.

Om man nu anser att vi har två miljarder över att lägga på någon form av medieinvestering, så ska vi för allt i världen inte lägga det på ett så uppenbart meningslöst projekt som en Public Service-tidning. Hellre då fördubbla budgeten för Sveriges Radio, eller ge presstödsnämnden en mångfaldigt större budget, att distribuera till nya medier.

En Public Service-gigant på tidningsmarknaden skulle knappas få några stora positiva effekter. På samma sätt som de Public Service-medier vi har idag fungerar efter samma medielogik som landets övriga morgontidningar kommer en Public Service-tidning göra det också.

Däremot kan man ju se fram emot en situation där en rad privata tidningar konkurreras ut av den nya mediejätten. De skulle inte förvåna mig ett dugg om den nya tidningen gav som enda effekt en sämre tidningsmångfald, och att de tidningar som finns kvar tvingas att ytterligare "effektivisera", vilket ofta innebär en sämre journalistik.

Nej, jag har svårt att se några positiva effekter av mitt partis förslag på det här området. Men jag förstår var det kommer ifrån. En del gröna "mediekritiker" har, liksom deras socialistiska fränder, totalt hängt upp sig på att kritisera "borgerliga medier". Borgerliga ledarsidor i DN, SvD et cetera står dem upp i halsen.

Men då har jag ett tips. Börja morgonen med att bläddra förbi ledarna. Det är kanske inte lika roligt som en Public Service-tidning, för politiker som ska visa sig "mediekritiska" och slagkraftiga. Men det är mycket billigare, för oss som ska betala kalaset till slut.

Andra bloggar om: politik, samhälle, mediekritik, Public Service, media, mediekritik, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Telefonreklam

2007-03-16T00:41:00.000+01:00

I NY Times hittar jag denna krönika, om en teletjänst som är allt jag någonsin drömt om, och lite till.

Hela krönikan är någonstans sinnebilden för redaktionell reklam, komplett med att författaren lite för ofta nämner företagets namn, dessutom i loggofierad form (GrandCentral och ibland GrandCentral.com), textreklam som TT aldrig skulle nedlåta sig till.

Men bortsett från att hela artikeln är en lång reklamannons så är den helt underbar att läsa. För vad som annonseras är en dröm som blir sann.

Grand central erbjuder en tjänst som i grunden innebär att man kopplar alla sina telefoner till ett förenande nummer (jmfr "härskarringen", ett nummer att ena dem alla...). När man ringer grand central-numret ringer då alla(!) ens telefoner.

Just det, som alltså är grand centrals stora idé, tycker jag personligen låter som en mardröm. Jag tycker det är jobbigt när en telefon ringer. Tänk er då att alla telefoner ringer samtidigt, på en rad olika platser (hemtelefon, mobiltelefon, eventuell jobbmobil, jobbtelefon, sommarstuga etc). Dessutom har jag bara en telefon för tillfället, så grand centrals affärsidé där är inget för mig.

Däremot erbjuder de en rad tjänster utöver sin grundtjänst, och jag vill ha dem alla:

Namnpresentation
När man svarar presenteras den som ringer med namn. "Du har ett samtal från Greger Jansson". Företaget får namnen från din telefonbok, som du har online. Finns numret inte i telefonboken blir den som ringer ombedd att presentera sig. Underbart! Lite onödigt också, men underbart :)
Tjyvlyssna på telefonsvararen
Alla har ju sett på amerikanska filmer eller TV-serier, där folk låter telefonsvararen svara när det ringer och sedan kan höra när den som ringer spelar in ett meddelande för att svara om det är intressant. Nu kan man göra det med mobilsvaret också. När det ringer får man veta vem det är (se ovan) och så får man välja om man vill svara (tryck 1), skicka till mobilsvar utan att lyssan (tryck 2), skicka till mobilsvar och lyssna (tryck 3) eller svara och spela in samtalet (tryck 4). Trycker man då tre så kommer den som ringer till mobilsvar, men man kan lyssna på vad som sägs. Finner man vederbörandes ärende intressant trycker man stjärna och kan börja prata.
Nu tycker jag iofs att det är ett problem att folk förstår att man har lyssnat när man helt plötsligt svarar när de håller på som bäst att spela in mobilsvar. Det blir uppenbart att man dissat dem till att börja med. Men ändå, bra grej.
Spela in samtal
Som sagt ovan kan man trycka 4 för att spela in ett samtal. Nu finns den funktionen iofs redan på många mobiltelefoner, men det fungerar ofta dåligt. Jag har en diktafon som jag med hjälp av diverse sladdar kopplar till mobilen. Det här hade varit en ganska najs lösning, då samtalen sparas på internet (varifrån de kan laddas ner och sparas på datorn).
Ringsignaler för den som ringer
Den här funktionen menar NY Times vara väldigt europeisk:
"This bizarre little feature is evidently popular with young cellphone users in Europe, but is still rare in the United States. It lets you replace the ringing sounds the caller hears while waiting for you to answer (what Lily Tomlin would describe as “one ringy-dingy, two ringy-dingys”) with music—in GrandCentral’s case, any MP3 file of your choice.

This does imbue your own personal phone with a certain corporate, Muzakish feel. But hey — who wouldn’t want to seem more European?"
Jag tycker det i och för sig inte är en livsnödvändig funktion. Men att man kan välja en mp3-fil vilken som helst ger ju nya möjligheter. Man kan t.ex. spela in "Hej, det här är Tomas. Jag svarar nog om en liten stund. Ta det lugnt! ... Oj, vad det dröjer. Jag kanske är upptagen. Ska jag sjunga en sång under tiden?"...
Eller: "Hej. Du har kommit till Tomas. Alla våra Tomasar är upptagna för tillfället, men ditt samtal är placerat i kö. ... Ditt samtal är viktigt för Tomas, och han hoppas att du väljer att vänta tills han är tillgänglig. Du behåller din plats i kön."
Individualisering
Det här har jag längtat efter på riktigt. Man kan ställa in olika mobilsvarmeddelanden för olika kontakter i telefonboken, och olika ringsignaler för den som ringer (se ovan)!
Tex om mamma ringer kan hon få höra medan signalerna går fram: "(Överdrivet glatt) Hej mamma, vad kul att du ringer! Alltid kul att höra från dig. Nu svarar jag nog snart!"
och när det då går till mobilsvar kan det låta: Oj, jag svarade inte. Men det var nog för att jag inte kunde. Jag gör nog nåt jätteviktigt, jag lovar!"
Eller om det är nån skåning som ringer: "Av ekonomiska svarar inte Tomas på utlandssamtal."

Fast den kanske skönaste funktionen är att man kan blockera numret, så att de spelar upp en "Numret du har ringt används inte", som låter som den man får när man slår fel nummer. Det känns faktiskt fett användbart. Eller som NY Times säger:
"Never has technology been so deliciously evil."
Linjebyte
Vid vilken punkt som helst i samtalet trycker man stjärna, vilket får alla telefoner att ringa igen (ja, fortfarande lika jobbigt). Då svarar man bara en annan telefon och fortsätter prata som om inget har hänt.

Personen på andra sidan märker inget, påstår NY Times, vilket får en att tro att amerikaner är antingen döva (vilket gör telefonsamtal till en ganska dålig idé) eller dumma i huvudet. För man hör ju när en annan telefon ringer i andra änden... Nåja.

Funktionen är bra om man vill byta från mobil till fast linje eller tvärtom, vilket man vill när man ska gå ut eller kommer hem, exempelvis. Eller så lägger man bara på.
Spamfilter
Företaget håller koll på de vanligaste telemarketingnumren och blockerar dem. Hehe, DÄR har vi den riktiga fördelen.

Nå. Nu behöver vi bara vänta tills allt det här kommer till Sverige.

Kremlin Inc

2007-03-03T15:32:00.000+01:00

"Kremlin Inc. has become the name for the hybrid system Putin created: capitalism with an authoritarian face. The search for his replacement has started to look less like a political campaign and more like a boardroom struggle to select a new C.E.O. As at most corporations, the process is out of the public eye, the result presented to shareholders as a fait accompli."

Rysslands president Vladimir Putin får enligt nu gällande grundlag inte sitta längre än till 2008, då ett val förväntas hållas.

Läs New York Times Moskva-korres analys om Putins ersättare och landets framtid. Mycket intressant.

Ungdomshuset lever vidare i virtuell värld

2007-03-03T13:39:00.000+01:00

DR Nyheder rapporterar att en anonym grupp har köpt en grund till ungdomshuset i den virtuella världen Second Life. Huset ligger bredvid en nyhetskanal, för att även fortsatt vara centrum i nyhetsflödet. Det virtuella ungdomshuset ligger på koordinaterna 201-134-77.

Apropå Second Life så har Svenska Institutet förklarat att de tänker öppna en ambassad i Second Life. Carl Bildt hoppas bli inbjuden till öppnandet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, Second Life, DR, ungdomshuset, Svenska Institutet, Carl Bildt

Pingat till intressant.se

Dagens Media mot nya äventyr

2007-02-28T00:26:00.001+01:00

Dagens Media är medievärldens just nu kanske hetaste tidskrift, efter artikeln där Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund. Eftersom Dagens Media är en tidning om just media måste man ju då skriva om det. Så det har man gjort nu.

Värt att påpeka är att det inte är Niclas Rislund som skrivit uppföljarartikeln. Synd tycker jag, det hade faktiskt varit roligt om man drivit det så långt.

Det som är intressant är att Rolf van den Brink faktiskt tycker "han kunde frågan" är en såpass bra formulering att han låter det vara huvudförsvaret även i sin egen tidning. Jag var helt säker på att det var en misslyckad formulering över något stressat telefonsamtal. Det är ju en formulering som är så upplagd för hånfulla kommentarer och mer eller mindre lustiga ordvitsar att man inte vet var man ska börja.

En annan bortförklaring som Dagens Media har lagt med sin egen, tillrättalagda, version av händelsen är idén om att Dagens Media lät Niclas Rislund skriva om Niclas Rislund för att testa och utmana de journalistiska gränserna. Detta var Rolf van den Brinks försvar i kommentarerna till ursprungsartikeln, och det är alltså en del av försvaret även nu.

Jag tycker det är lite kul att Rolf van den Brink tycker det är positivt att vi ska tro att han suttit på sin kammare och funderat över rimligheten i att inte skriva nyheter om sig själv. Å andra sidan öppnar detta upp för nya möjligheter i framtiden.

Jag ser redan fram emot nästa vecka. Enligt obekräftade rykten ska Dagens Media då börja publicera påhittade citat och slänga in könsord på slumpmässigt valda ställen i sin artiklar. Naturligtvis bara för att "prova om man kan göra något sådant här och se vad det väcker för reaktioner".

Stay tuned. Dagens Media älgar vidare, ner för efterkonstruktionens underbara stig.

Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se

Niclas Rislund ger oss senaste nytt om Niclas Rislund

2007-02-27T17:14:00.000+01:00

Niclas Rislund är journalisten som blev dömd i hovrätten för att ha utgivit sig vara polis när han arbetade för Expressen.

Nu finns nyheter i ämnet. Niclas Rislunds ansökan om att ta upp saken i Högsta Domstolen har fått avslag. Detta vet vi tack vare att Niclas Rislund själv skrivit en artikel om det, till sin nya tidning Dagens Media. I artikeln skriver också Niclas Rislund att Niclas Rislund inte alls uppgav sig för att vara polis utan uppgav eget namn och ett nummer som går att spåra till Expressen.

Situationen är förstås absurd. Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund, och inte helt oväntat menar då Niclas Rislund att Niclas Rislund är oskyldig. Det hela är surrealistiskt. Men det blir bättre.

För kommentarerna till artikeln blir förstås många och hånande. Chefredaktören för Dagens Media, Rolf van den Brink, känner sig manad att kliva in i handlingen och förklara tidningens agerande. Han säger då bland annat att Dagens Media inte ska "upprätthålla forntida förhållningssätt till journalistik utan att utmana dem och våga visa nya angreppssätt".

Det tycker jag är kul. Nya angreppssätt inkluderar alltså att låta folk rapportera om sina egna brott.

Fast så menar han förstås inte. Egentligen. För i DN förklarar han vad som egentligen låg bakom beslutet:

"Vi hade en pressläggning och ont om folk och vi ville snabbt få ut den här nyheten. Niclas var tillgänglig, han kunde snabbt göra jobbet för han kunde frågan."

Bortsett från den mycket roliga eufemismen uttalandet "han kunde frågan" utgör så är det uppenbart. Dagens Media sket i alla journalistiska principer och publicerade uppgifter som fallit i svenskt domstolsväsense som fakta. För att man har bråttom och snålar.

Riktigt pinsamt blir det när man också inser att Rolf van den Brink har en krönika uppe som handlar om just det här. I krönikan "Sch... schulman shejk of the journalistfejk" skriver vand den Brink om det han kallar "Journalisten som self made nyhet" om journalister som ser sig själva som en nyhet och går igång på sig själva i nyhetsflödet. Han skriver:

"Det finns inget som journalister går igång på så mycket, som när det skrivs om dem själva. Det är begripligt. Den våtaste av drömmar. Du skapar en nyhet om dig själv, du får en nyhet och får ära och berömmelse. Det är DU som ÄR nyheten. [...] Det här borde vi journalister bli bättre på. Världen behöver ständigt fler nyheter."

Fler nyheter av och med Niclas Rislund, då uppenbarligen.

Dagens Media, för er som trodde att det var en seriös mediegranskande tidning. Inte då. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Och just nu heter den svagaste länken Niclas Rislund.

Läs också SVD:s och Resumes artiklar.

Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se

Någon måste avgå

2007-02-23T17:58:00.000+01:00

Personnumren håller på att ta slut.

Någon måste avgå. Nu. Vem är personnummersansvarig i regeringen?

Forsmarks VD

2007-02-09T09:11:00.000+01:00

Många miljöpartister har först krävt och sedan glatts åt att Forsmarks VD avgår. Det tycker jag är lite skumt. Hela vår politik går ju ut på att kärnkraft är dåligt och farligt i sig. Om det bara bygger på vilken VD kärnkraftverket har så borde ju stora delar av vår argumentation i den frågan revideras kraftigt.

Gröna bloggar rule the school

2007-02-08T09:06:00.000+01:00

Punkt se här i Stockholm har idag en liten artikel om politiker som bloggar. Själva artikeln handlar mest om Roger Mogert (s), som för övrigt har en mycket rolig och läsvärd blogg.

Därpå följer en lista över politiker som bloggar. Utbudet där är ju ganska stort, minst sagt. Men av sju stycken politiker är tre stycken miljöpartister. Det är Yvonne Ruwaida, Zaida Catalán och jag själv. Jag påstås dock fortfarande vara språkrör för GU Sthlm, vilket är kul men åtminstone fyra månader försent. Man undrar ju var de fått den uppgiften ifrån? Jag kanske är kändis hos gratistidningarna, eller så har de kollat nån källa som är ouppdaterad. Om någon vet var på internet det fortfarande påstås att jag är GU-rör så hör av er.

I övrigt är de fyra ickegröna bloggarna Erik Sjöstedt (kd), Fredrick Federley (c), Anna König Jerlemyr (m) och Johan Sjölander (s). Eftersom Johan är Hässelbybo (vilket också nämns i listan) blir också antalet Hässelby-bloggar överrepresenterat, vilket förstås är positivt.

Man kan ju inte låta bli att undra över redaktionens fördelning på den här listan. Det är uppenbart att man har försökt sig på någon form av spridning. Alla partier utom Folkpartiet och Vänsterpartiet är med, och olika uppdrag är väl representerade, t.ex. riksdagen (Federley och König), landstingsfullmäktige (Sjölander) och kommunfullmäktige (Ruwaida och Catalán). Dessutom står två stycken som ungdomsförbundare istället för partister, vilket kan vara en tanke. Även om det förstås inte stämmer helt, jag är ju som sagt inte ungdomsförbundsrör längre, men ändå. Även könsfördelningen är någorlunda, tre kvinnor och fyra män. Fast om man räknar med Mogert i huvudartikeln blir det ju förstås 3-5.

Däremot får ju valet av bloggar en att undra. Varför just dessa? Bortsett från att tre gröna bloggar verkar lite overkill är valet av Erik Sjöstedt underligt. Sjöstedt, är enligt sin egen blogg är ordförande för Kd på Lidingö och politisk sekreterare för Kd i Södertälje. Varför valde man att ha med just honom, snarare än Ella Bohlin exemeplvis? Det är oklart, men jag gissar att det har att göra med de fina bilderna på hans blogg. Undrar om han gör dem själv?

En möjlig tolkning är ju också att listan är en rent kvalitativ topplista och att jag, Yvonne och Zaida helt enkelt har tre av de sju bästa politiska bloggarna.

Skabbig handelskammare?

2007-01-31T14:10:00.000+01:00

Nina Larsson skrev för en dryg vecka sedan om att hon skulle iväg på en båttur med Handelskammeren. En vecka senare skriver hon igen om att det var skabb på båten.

En elakare bloggare hade kunnat ifrågasätta förvåningen över skabben, det var ju faktiskt utlyst att handelskammaren skulle med. Som tur är, är inte jag så elak.

Däremot tipsar jag gärna om tidigare dumheter från handelskammaren.

Zaida om F!

2007-01-28T14:46:00.000+01:00

Ett förbannat läsvärt inlägg om Feministiskt initativ. Hos Zaida.

Simón Bolívar

2007-01-27T00:46:00.000+01:00

Apropå den Bolivarianska Revolutionen (som Chávez leder i Venezuela). Kolla in vad Simón Bolívars fullständiga namn är (från Wikipedia):
Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios y Blanco

Det är vad jag kallar ett ordentligt namn.
Nu kan jag översätta det fel, men jag tror det "översätts" till:
Simón José Antonio (Förnamn) av den mycket Heliga Treenigheten (någon orden?) Bolívar (faderns namn) Palacios y Blanco (moderns namn).

Själv funderar jag starkt på att om (när?) jag blir världskänd artist så ska jag helt fräckt kopiera namnet, och kalla mig:
Tomas Birger Daniel av den Fett Heliga Treenigheten* Melin, Lind och Grönska.

*Den Fett Heliga Treenigheten är förstås inte Fadern, Sonen and "the Holy Goat" (den helige anders), som antagligen åsyftas i Simons namn ovan. Treenigheten här är självfallet Hässelby Gård, Hässelby Strand och Hässelby Villastad. Om nån undrade.

Chamberland och Chávez

2007-01-26T21:51:00.000+01:00

På Grön Ungdoms språkrörsblogg skriver GU:s manliga språkrör Alexander Chamberland om Hugo Chávez. Chávez kritiseras "in absurdum" och bilden måste nyanseras, menar han.

En kritik som Alexander dock för fram är:

"Däremot är jag kritisk till att han faktiskt gjort en rad inskränkningar i pressfriheten med mera. Det går inte riktigt att avfärda dessa inskränkningar genom att säga att flera länder i Sydamerika är betydligt mindre demokratiska. För visst, ja, Venezuela är mer demokratiskt än många länder i Sydamerika och Centralamerika, men det räcker inte för att jag ska tycka att landet är en välfungerande demokrati."

Här verkar inte vårt Kalifornienfödde språkrör riktigt ha hängt med i utvecklingen söder om mexikanska gränsen. Det är inte alls så att Venezuela är mer demokratiskt än "många" eller "flera" av de länderna runt omkring.

Freedom House har nyligen släppt sina siffror över frihet i Världen för 2007. Länder poängsätts efter politiska rättigheter och medborgerliga friheter, på en skala 1-7 där ett är bäst och sju är sämst. Så här ser det ut.
(Placering - Land - Political Rights - Civil Liberties)

Pl.	Land	PR	CL
1	Bahamas	1	1
1	Barbados	1	1
1	Chile	1	1
1	Costa Rica	1	1
1	Dominica	1	1
1	Puerto Rico	1	1
1	S:t Kitts och Nevis	1	1
1	S:ta Lucia	1	1
1	Uruguay	1	1
10	Belize	1	2
10	Grenada	1	2
10	Panama	1	2
10	S:t Vincent och Grenadinerna	2	1
14	Antigua och Barbuda	2	2
14	Argentina	2	2
14	Brasilien	2	2
14	Dominikanska Republiken	2	2
14	Peru	2	2
14	Surinam	2	2
14	Trinidad och Tobago	2	2
21	El Salvador	2	3
21	Guyana	2	3
21	Jamaica	2	3
21	Mexiko	2	3
25	Bolivia	3	3
25	Colombia	3	3
25	Ecuador	3	3
25	Honduras	3	3
25	Nicaragua	3	3
25	Paraguay	3	3
31	Guatemala	3	4
32	Venezuela	4	4
33	Haiti	4	5
34	Kuba	7	7

Som ni ser ligger Venezuela minst sagt riktigt dåligt till, även i förhållande till andra länder i regionen. Visst finns det mindre demokratiska länder, två för att vara exakt. Men jag ser inte vad det är att stoltsera med. Det är knappast en bedrift att vara mer demokratisk än Castros Kuba. Inte heller ger det några guldstjärnor att vara marginellt mer demokratisk än lilla Haiti. Haiti som 1957-1986 var ren diktatur styrda först av Papa Doc och sedan sonen Baby Doc, också kända som familjen Duvalier. I nuläget är Haiti en av västra hemisfärens fattigaste och mest våldsutsatta stater, och ändå tar man, från förra årets Freedom House-rankning, ett stort steg framåt och lägger sig på nästan samma nivå som Venezuela, den senare alltså ett av världens oljerikaste länder.

Denna situation är förstås inget att berömma Venezuela för, men det är inte bara det. Det slutar inte där. Det är inte bara så att Venezuela är ett mindre demokratisk land än man skulle önska, det är också så att det går åt fel håll. Åt skogen åt fel håll. Och det är Chávez fel.

Hugo Chávez vann det venezolanska presidentvalet 1998. Samma år bedömdes Venezuela av Freedom House som ett helt fritt land, med en tvåa i politiska rättigheter och en trea i medborgerliga friheter. När så andra länder i regionen sakta rest sig från diktatur och börjar arbeta sig uppåt mot demokrati, går Venzuela och Chávez åt andra hållet. För det verkar inte sluta här. Chávez samlar allt mer makt kring sig själv, exempelvis ska han styra sitt land genom presidents-dekret. Det där med att underställa politiska förslag ett parlament bestående av en folkvald församling är ju faktiskt bara för töntar, eller?

Så: Nej Alexander, Venezuela är inte särskilt demokratiskt alls. Och inte lär det bli bättre så länge Chávez sitter kvar.

Tyvärr är det inte den enda missen som Alexander Chamberland gör i sin bloggpost. Alex skriver:

"Jag gillar många av de reformer som Chavez har genomfört. De innebär att klyftorna mellan rika och fattiga har minskat och att en större del av befolkningen faktiskt får del av resurserna som finns i landet (vilket i sig kan sägas vara en demokratireform)."

Okej, fint. Klyftorna mellan rik och fattig har minskat. Men Magnus Linton, tjänstledig chefredaktör för vänsterskriften Arena, påpekar att antalet fattiga också ökat med 18%.

Är det Grön Ungdoms mening att det är positivt att de ekonomiska klyftorna minskar, även när detta innebär att alla får det sämre och fler blir fattiga?

Magnus Linton kommer som sagt med stark kritik mot Chávez. I en artikel i annars skamlöst vänstervridna Dagens ETC för någon månad sedan fanns också en stor artikel med frän kritik mot den venezolanske ledaren. Mycket av kritiken mot Chávez kommer idag från vänster. I det läget känner Grön Ungdoms språkrör att han måste "nyansera debatten" genom att välkomna politiska reformer som leder till fler fattiga, och låtsas som om Venezuela egentligen är ett ganska demokratiskt land.

Jag vet inte vad jag ska tro. Allt jag vet är att när Grön Ungdoms språkrör är större socialistkramare än Dagens ETC, då är förbundet inne på helt fel kurs.

Till sist. Läs Magnus Lintons blogg, och då speciellt hans senaste inlägg om problemen med Chávez. Ett måste, för alla som tror att problemen i Venezuela stannar vid inskränkningar i pressfriheten. Men också ett måste, för alla som vill få en nyanserad bild av latinamerika, som också bygger på någon sorts verklighetsförankring.

Andra bloggar om: politik, samhälle, latinamerika, Venezuela, Chavez, Alexander Chamberland, Magnus Linton, demokrati, socialism, Grön Ungdom
Pingat till intressant.se

Folkpartiet och Public Service

2007-01-23T16:30:00.000+01:00

Folkpartiet lägger idag på DN Debatt fram ett förslag för en borgerlig mediepolitik, ett område där enighet tidigare inte gått att nå. Andra DN-artiklar gör i och för sig gällande att det inte direkt är ett konsensusutspel, utan snarare än profileringsförsök från folkpartiet. Men det är ändå intressant, inte minst för att Fp den senaste tiden har drivit sina profileringskampanjer tämligen hårt och konsekvent. Om mediepolitiken står näst på listan finns det därför verkligen en möjlighet till en livfull och givande debatt, inom en snar framtid.

Folkpartiet föreslår att statliga Boxer ska säljas, och för pengarna ska man upprätta ett system med Public Service-fonder, som erbjuder stöd till produktioner även utanför det statliga TV-kanalerna.

Jag tycker det är helt rätt tänkt. Det är en idé jag har stött under lång tid och skrivit om tidigare (då angående Sveriges Radio). Men Folkpartiet vågar inte gå tillräckligt långt. Man vill också "värna Public Service" genom att inte röra bolagen SR eller SVT. Fonderna skulle också begränsas till 200-300 miljoner om året. Att jämföras med alla licenspengar som totalt uppgår till 6,6 miljarder.

Jag förstår inte varför någon public service-produktion överhuvudtaget ska produceras i radio- eller TV-huset. Jag tycker att större delen av licenspengarna ska gå till extern public service-produktion, genom fonderingarna. Produktionsbolagen får sedan sälja eller ge bort produktionerna till vilket sändar- eller distributionsföretag de vill, med det enda förbehållet att produktionen måste sändas inom en skälig tid. Väl sänt en första gång ska produktionerna vara fria för vem som helst att sända igen (eller sända inslag ur).

SVT och SR och dess kanaler finns naturligtvis kvar, fria för alla att se. Deras budget bör dock beskäras ordentligt och nästan all produktion ska gå via fonderna. Däremot tycker jag det är okej om fonderna inte bara är "smalt" fokuserade. Jag tycker till exempel att det är okej om fonderna finansierar inköp av sportevenemang, om det innebär att det kan sändas i flera kanaler samtidigt. Även andra större evenemang, bilder eller reportage av större publikt intresse kan köpas in direkt via fonderna. Fokus ska dock förstås ligga på "smal" produktion. Det finns i princip ingen anledning att slösa licenspengar på sådant som det kommersiella är villigt att betala för.

Den tråkiga delen av förslaget är att Fp samtidigt föreslår ett slopande av presstödet. Jag förstår inte varför. Man kan ju uppenbarligen inte vara motståndare till statligt stöd till mediepolitiken, det visar ju Public Service-fonderna tydligt.

Däremot tycker jag också att dagens utformning av presstödet är problematiskt. Det är inte okej att Svenska Dagbladet får så stor del av presstödet som man får idag (65 miljoner enligt Wikipedia). Men det är underligt att inte Folkpartiet fortsätter på Public Service-fondsidén.

Jag tycker det vore utmärkt om även presstödets omformades till en presstödsfond, där enskilda journalister eller tidningar kan söka stöd för större reportage eller andra projekt. Ett problem i dagens tidningar är ju man effektiviserar produktionen på ett negativt sätt. Alltför kostsamma enheter sorteras bort. Utrikeskorrar exempelvis, är oerhört dyrt att hålla sig med. En presstödsfond skulle kunna bidra med en grundplåt för att skicka en journalist utomlands, eller ge en journalist direkt stöd för att under ett eller några år etablera sig som frilanskorre från ett område som lider av dålig bevakning.

Ovanpå det borde presstödet fokuseras till nya medier, både digitala och tryckta. Ett stöd borde utgå under en övergångsperiod, men där målet är att man kan finansiera sig själv. Ett löpande, mindre, stöd kan också efter det utgå för att stödja en smalare men samhälleligt eller kulturellt intressant produktion.

Missen med presstödet till trots så är det kul att folkpartiet lyfter frågan, och jag gillar utgångspunkterna. Jag tror verkligen att man genom lite nytänkande kan få en mer dynamisk mediemarknad, även i de reklamfinansierade medierna.

Andra bloggar om: medier, mediekritik, presstöd, public service, folkpartiet, SVT, SR, politik, samhälle
Pingat till intressant.se

Alliansens framtid, Sveriges framtid

2007-01-15T19:56:00.001+01:00

Alliansen skrev igår på DN debatt om sina hundra första dagar på Rosenbad. Mycket av det var glorifierande av sin egen insats, något annat var förstås inte att vänta, men en del av artikeln handlade också om hur alliansen ska gå vidare i sitt interna samarbete.

Eftervalstiden har varit underlig på det sättet att mycket lite har förändrats. Skillnaden gentemot efter valet 2002 är gigantisk. September 2002 var början på en period av smått politiskt kaos, när inget var säkert och allt kunde hända. Regeringsförhandlingarna med oss miljöpartister som vågmästare kunde sluta hur som helst. Blågrön regering, rödgrön regering eller nyval? Moderaterna genomgick en period av hård självgransning och rensning i sina politiska topp skift. Leijonkungen hade sitt livs kanske bästa dagar och gick kanske till och med så lång att han såg statsministerposten hägra, den var hur som helst närmare honom då än vare sig förr eller senare.

Valet 2006 må ha varit det val då vi för första gången fick en borgerlig regering som kan hålla både en och två mandatperioder till, men det känns så här i efterhand ändå som ett mysteriskt antiklimax. Besvikna borgerliga väljare konstaterar att alliansen i mångt och mycket fortsätter i god gammal socialdemokratisk tradition. Socialdemokraterna å sin sida fortsätter också en god gammal socialdemokratisk tradition, förnekelse.

Nej, man har inte förlorat, mässade Ulvskog dagen efter valnederlaget, och inte heller syns några stora förändringar vid sossarnas horisont, vare sig politiskt eller strategiskt. Mona Sahlin verkar mer och mer vara klar som partiordförande och den regressionen tio år tillbaka i tiden säger väl allt. Prat-Mona som nästa statsminister verkar inte bara skrämmande och osannolikt, utan osannolikt skrämmande och framför allt skrämmande osannolikt.

Med de premisserna ligger fältet öppet för borgerligheten 2010. Att motivera fotfolket lär inte vara några större problem. De flesta borgerliga valarbetare lär kunna bortse från Reinfeldtregeringens eventuella sossigheter för det historiska i att konsolidera regeringsskiftet. Hur det ska fungera i längden, är det stora problemet. Varje regeringskonstellation bestående av flera partier kommer, förr eller senare, att stöta på bekymmer där ett parti eller flera partier inte kan acceptera en kompromisslösning. Det vill säga en situation där man helt enkelt inte kommer överens i en tung fråga.

Nota bene att detta knappast kommer inträffa snart. Dagens regering bygger på stor kompromissvillighet, i syfte att vinna och bibehålla regeringsmakten. Frågor som EMU, kärnkraft eller NATO kommer antingen skuffas undan och bli ickefrågor eller lösas genom att ett eller flera partier ger sig. Prestigeförluset i att "förlora" en sådan fråga är betydligt mindre än prestigen i att vara den som skapar splittring i regeringen. Just nu är till och med prestigevinsten i att "värna samarbetet" genom att helt och hållet byta ståndpunkt större än trovärdighetsförlusten i att man faktiskt bestämmer vad man tycker genom att hålla upp ett blött finger.

Den här kompromissvilligheten kommer förstås minska med tiden. Antagligen inte innan 2010, och kanske inte ens innan 2014, men förr eller senare. Ungefär samtidigt som makten tas för självklar kommer de mindre partierna vilja stå upp för sin nisch inom borgerligheten. Eller ännu värre, skapa sig en ny nisch på någon annans bekostnad. Detta kan triggas av flera saker. En politisk omsvängning inom något av partierna kan ge att partiet ifråga blir mer "ideologiskt" och mindre kompromissvilligt i "sina" frågor. En opinionsmässig djupdykning kan förstås också bli anledning för partiledningen att fundera på om samarbetet verkligen gynnar dem. Men även ett opinionsmässigt uppsving kan innebära problem då partiledningen känner girighet och menar att deras nyvunna stöd borde ge dem större del av maktens kaka.

Detta kommer innebära problem i framtiden, spår redan nu många insatta borgare. Men en lösning är redan uttänkt. En sammanslagning av partierna till en eller två partier har redan skisserats av olika debattörer. Fördelen, för den samlade borgerligheten, är den fortsatta enigheten. Det blir lättare att hålla den interna opinionen i styr, men det försäkrar också mot att något av partierna sjunker ner mot fyraprocentsspärren och mot av att partierna blir alltför jämnstarka och därför börjar kivas om ledarpositionerna. Att slå ihop moderaterna med kristdemokraterna och centern med folkpartiet (där eventuellt en liberal moderat vinge byter parti och en konservativ centerflygel går åt motsatt håll) skulle skapa ett starkt konservativt parti med ett liberalt parti som är en bit under det nya(re) moderata partiet men ändå med råge safe and sound över fyraprocentsspärren.

Alternativet att ha ett enda stort parti skulle förstås för många vara än mer lockande. Interna kritiker skulle kunna behandlas än lättare och ingen osämja skulle behöva visas utåt. Ungefär som dagens socialdemokrati, kanske ska påpekas. Problemet där är förstås att fler väljare skulle välja sofflocket och vissa socialliberala väljare kanske skulle tvingas vänsterut.

Vilket för oss in på skiljelinjen för det här förslaget inom borgerligheten. Den är ganska tydlig. De som skulle vinna mest på en sammanslagning är de som ligger längst högerut, bland (neo)konservativa och nyliberala väljare. De som ligger närmast mitten bland borgarna har rimligtvis mindre problem med en framtida splittring eftersom de alltid har möjligheten att samarbete med andra mittenpartier. För nyliberaler och konservativa väljare handlar det om en helborgerlig regering eller inget. Även en blågrön regering med miljöpartiet är ju en närmast vämjelig tanke för många borgerliga väljare (och, tyvärr, för en försvarlig del miljöpartister också).

För de som ligger längst till höger i svensk politik (seriös politik that is, dvs förutom rasisterna) är allt blocköverskridande samarbete ett hot mot deras ställning, precis som det är ett hot mot alla politiska intressen längst vänsterut. Det är därför konsolideringen inte kommer bestå i demokratifördjupningar som ökat personval eller en omläggning av valsystemet till "the single transferable vote system", förslag som skulle öka medborgarens inflytande över valresultatet och minska partiernas centraliserade makt.

Istället kommer vi få se ett växande stöd högerifrån för borgerlig sammanslagning, men också för andra blockcementerande idéer, som enmansvalkretsar.

Oavsett vilket går vi som alltid en spännande politisk framtid till mötes. Skillnaden är bara att nu är det borgarna som leder den. En omvänd ordning, i samma gamla hjulspår.

Andra bloggar om: alliansen, miljöpartiet, socialdemokraterna, framtiden, val2006, val2010, politik, samhälle
Pingat till intressant.se

Gynnades verkligen borgarna i valrörelsen?

2007-01-11T01:34:00.000+01:00

Såhär i början av året har DN Debatt haft inne flera intressanta debattartiklar. Tre för att vara exakt. Jag har som ambition att blogga om alla tre, men eftersom det är roligare att vara lite aktuell så börjar jag med den senaste, gårdagens debattartikel om valrörelsens medierapportering, skriven av Kent Asp.

Den här debattartikeln har också gett genklang på andra gröna bloggar. Maria Ferm skriver om det och John Avdic tar det som utgångspunkt i ett inlägg (som egentligen handlar om nåt helt annat).

Det som är viktigt att minnas är att Kent Asp bara konstaterat att medierna gav alliansen en mer positiv bevakning än bevakningen av s-v-mp. Han säger inte att den bevakningen var oskälig eller orättvis.

Man kan, liksom Asp, konstatera att valrörelsen handlade om de valfrågor som alliansen förde fram. Men man kan också konstatera att detta var minst lika mycket socialdemokratins fel som alliansens förtjänst. Vi minns alla exempelvis hur socialdemokratin tapetserade landet med affischer som fokuserade på alliansens politik snarare än vad man själva ville göra. Jag satt på flera skoldebatter där socialdemokraten (SSU:aren), mycket hellre argumenterade mot alliansföreträdarnas idéer än förde fram egna. Jag har själv bevittnat ett par socialdemokratiska skolpresentationer som uteslutande gick ut på att berätta varför alliansens politik är dålig. Inte ett ord om vad socialdemokraterna skulle göra bättre.

Det är därför inte särskilt konstigt att alliansens frågor dominerade valrörelsen. Jag kan på rak arm inte ens komma på vad som skulle var socialdemokratins frågor. Hade de några gjorde de sig mycket få ansträngningar att nå ut med dem. Är det mediernas fel?

Ja, enligt flera socialdemokratiska bloggare är det mediernas fel. Blekingesossen Kalle Sandström skriver:

"De fick detta enorma genomslag på egna meriter, inte genom medias tillkortakommanden, tycks Asp mena. Säkerligen ligger det något i detta, men är det hela sanningen? Ligger det inte i medias ansvar att balansera och se bakom mediastrategierna. Att inte bara måla i svart och vitt."

Skånesossen Roger Jönsson skriver i ett inlägg:

"Har media missat sin primära uppgift? Att vara en kritisk granskare, att fördjupa, att bredda, att ge mottagaren så goda förutsättningar som möjligt att fatta beslut och förstå?"

Jag har till viss del förståelse för deras kritik. Vi har lärt oss någonstans att medierna ska vara de kritiska granskare som visar upp makthavarnas verklighet för folket, som pekar på att kejsaren faktiskt är naken. Problemet är bara att det som sossarna ovan ber om är helt orimligt.
Niklas Theodorsson, som titulerar sig vänster, från Göteborg skriver angående medias granskning av politikerna under valrörelsen:

"Det visade sig ju också att det inte blev några 1000 kronor till den ensamstående mamman utan 300. Tyvärr gjorde medierna inte sitt jobb och avgjorde därmed troligen valet."

Niklas tycker alltså, liksom Roger och Kalle ovan, att det medierna gjorde ett misstag när de inte pekade på vissa vallöften och kallade dem lögn. Men hur sjutton skulle de kunnat göra det? Om Reinfeldt säger att de ska sänka skatten med tusen kronor per familj kan en journalist fråga exempelvis hur det ska gå till, varifrån pengarna ska tas och vem det kommer till gagn. Utifrån svaren kan man sedan avgöra om detta är en genomtänkt strategi eller bara ett tomt vallöfte. Men journalister har ingen spåkula. Säger Reinfeldt att han ska sänka skatten med x kronor för en ensamstående mamma så kan inte Janne J, Mats K eller ens KGB veta om Reinfeldt kommer hålla löftet eller inte. Journalister kan inte granska saker som inte hänt ännu. Även om sossarna hela tiden såg löftet som dåligt eller kanske lögn, så betyder inte det att det var sanning. Det var politik, och i politiska frågor ska inte journalisterna ta ställning.

Vad det handlar om är att politiker ser medias makt, och vill åt den. Det är inte fråga om altruism på något sätt, eller en vilja för människor att kunna göra ett väl övervägt val. Det är helt enkelt så att partier, politiker och för all del även andra makthavare ser det otroliga propagandainstrument som är våra samlade medier och vill utnyttja detta. Svårare än så är det inte.

Jag ser det själv inom mitt eget parti. Nu i tider av allsköns klimatkatastrofer och närmast dagliga "klimatlarm" i medierna finns det många miljöpartister som på fullt allvar är bittra över att medierna inte drev dessa kampanjer under valrörelsen.
Ja, det är sant. I vanliga fall djupt demokratiska miljöpartister som utan att skämmas tycker att medierna borde driva en gemensam och övertydlig politisk linje i en valrörelse. Enbart för att det skulle gynna dem själva. Så lät det inte under "bensinskatteupproret", det är en sak som är säker...

Medias roll är inte att döma i förväg, att fatta politiska beslut eller ta ställning för en part i en politisk debatt. Mediernas uppgift är att ifrågasätta påståenden, granska rimligheten i dem och i efterhand utkräva ansvar.

Vidare ska journalister alltid ha en balanserad och nyanserad bevakning i frågor där flera ståndpunkter finns. Detta innebär dock inte att journalisten själv ska skriva vad hon eller han själv tycker utan att hon eller han ska rapportera alla sidors bästa argument. I 2006 års valrörelse var socialdemokratins argument helt enkelt inte tillräckligt bra.

Om de nu hade några argument överhuvudtaget, annat än motargument. Jag har svårt att minnas något.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medier, kent asp, dn debatt, mediekritik, socialdemokraterna, miljöpartiet, alliansen
Pingat till intressant.se

Garanterat ickeveganska skor

2007-01-08T18:46:00.000+01:00

Kolla in denna blocket-annons för "Fotbollskor".

När jag går i mina gyllne koooor!

Att intervjua Carl Bildt

2007-01-08T04:31:00.000+01:00

När man intervjuar någon finns det många saker att tänka på, många fel man kan göra. Ett av dessa fel, premissfelet, är att man ställer en fråga vars grundpremisser den man intervjuar inte håller med om. Det klassiska exemplet är frågan "har du slutat slå din fru?". Den frågan kommer ingen någonsin få ett vettigt svar på, förutsatt att vederbörande inte har en historia av hustrumisshandel förstås.

Ett annat exempel på premissfel är att lägga in onödigt värdeladdade ord i en fråga. Frågar man Fredrik Reinfeldt varför man genomför så stora försämringar i a-kassan så kan man vara säker på att man inte får något vettigt svar. Kanske ger Reinfeldt ett bra svar, fast på en annan fråga som han tycker att frågeställaren borde ställt. Kanske svarar han inte alls. Kanske börjar han invända mot ordvalet, och då är vi illa ute. Problemet vid premissfel som denna är att den intervjuade i det här läget antingen ifrågasätta frågeställningen, eller svara på någon helt annan fråga. I vilket fall som helst har man som utfrågare förlorat kontrollen över intervjun.

Carl Bildt är expert på att invända mot premissfel. Det är i största allmänhet svårt att hålla en intervju med Bildt utan att han hittar något att invända mot i frågeställningen.

Tomas Eriksson beklagar sig över Carl Bildts sätt att möta en intervju i TV4 (länk till filmklipp finns här). Tomas skriver:

"Den första strategin som man får lära sig när det gäller media är att när man blir utsatt för kritik om sitt personliga handlade är det bättre att erkänna och be om ursäkt, men den gamla Calle tycker det är bättra att tjafsa emot och inte låta reporterna prata till punkt."

Det Tomas upplever som att Carl Bildt "tjafsar emot" är egentligen att Bildt går till motoffensiv. Ulf Kristofferson, som intervjuar, börjar med att attackera Bildt för dennes agerande, men istället för att egentligen försvara sig börjar Bildt med att gå till motattack mot Kristoffersons intervjuteknik. Och det fungerar, för Kristofferson slår flera gånger under intervjun till reträtt. Det är naturligtvis helt fel sätt att möta Bildt. När man håller i en intervju och stöter på en motfråga eller när den tillfrågade själv kritiserar ordval eller dylikt så ska man inte börja försvara sig, utan fortsätta ställa frågan med en annan formulering.

En journalist inför en intervju förbereder sig ju med vilka frågor man ska ställa och vad man vill ha fram. Detta ska genomföras på en kort tid. Då ska man absolut inte ta tid på att med intervjupersonen diskutera varför man ställer en fråga som man gör eller svara på eventuella andra motfrågor som ställs, det är slöseri med tid helt enkellt.

Nå, så säger läroböckerna. Naturligtvis betydligt svårare att applicera i verkligheten, jag har inte klarat det om jag ställdes öga mot öga med Bildt. Eller någon annan som är till hälften så van att bli intervjuad. Men nu är det Ulf Kristofferson vi pratar om, honom kan man rimligtvis avkräva en högre standard.

Men även Ulf Kristofferson misslyckas kapitalt. När han påats av nyhetsankaret börjar han i cirka tolv sekunder med en kort inledning vänd mot kameran innan han vänder sig mot och tilltalar Carl Bild. Från det att han inleder sin fråga tar det inte mer än åtta sekunder innan han säger något som Carl Bildt inte håller med om.

Kristofferson (K): Carl Bildt. Fyra komma åtta miljoner kronor i vinst från ett bolag som har ett intresse av att hålla sig väl med regeringen. Du som är så erfaren politiker du måste väl inse ...
Bildt (B): (Avbryter) De har väl inte så mycket intresse av att hålla sig väl med regeringen i och för sig.
K: Det har de väl i och med att de ska bygga en gasledning.
B: (Avbryter) Nej de ska inte alls bygga en gasledning, det är en annan sak.
K: Via Gazprom...
B: ... nej inte alls...
K: ... som de är delägare i..
B: Inte alls. Men grundfrågan är en annan [...]

Och så börjar Carl Bildt berätta om vad som enligt honom är grundfrågan. Kristofferson har genom att börja bråka om något så oväsentligt som om huruvida Vostok Nafta har ett intresse av att "hålla sig väl" med svenska regeringen. Man undrar ju hur det är nödvändigt för den fortsatta intervjun att reda ut den saken... Kristofferson släpper sin frågeställning för att börja diskutera den här ickefrågan, och kastar därmed hela sitt intervjuupplägg överbord. Istället ger han Bildt möjlighet att strunta i Kristoffersons inledande fråga och Bildt får helt fritt spelrum att säga precis vad han vill.

Någon minut senare i inslaget försöker Kristofferson vinna tillbaka initiativet i intervjun och avbryter med att säga "nu pratar vi runt ämnet tycker jag" (något som Bildt f.ö. inte heller håller med om och låter undslippa sig ett "nä" innan han låter det passera). Direkt därpå ställer Kristofferson en förvånansvärt lång och invecklad fråga som inte är så mycket en fråga som en utläggning och ett försvar av hela kritiken mot Bildt. Redan där förstår vi ju att intervjun nu sker på Bildts villkor, snarare än Kristoffersons. Som om inte det vore illa nog finns det förstås massor i denna Kristoffersons lilla utläggning som Bildt invänder emot. Små ord som kunde undvikts men som Bildt hugger på som en kobra:

K: Grundfrågan är att det framstår som jäv, en del talar om det som en muta...
B: (Avbryter) Det framstår möjligtvis som det därför att...
K: (Bryter tillbaka) Du är Sveriges utrikesminister, du hanterar frågor som berör och får återverkningar på det här bolagets framtid... och då väljer du själv aktivt - för det var du som valde att utnyttja det här... Och samtidigt så tog bolagets styrelse ett separat beslut om att du skulle få de här optionerna...
B: (Avbryter) Nä, det är inga separata beslut..
K: Jo men det är ett undantag från grundregeln...
B: Nej, grundregeln är när ledamöter lämnar, det finns redovisat på deras hemsida. Men att tsituationen uppkommer i de frågor som du ställer, det grundar sig på [...]

Bildt har kollrat bort Kristofferson dels genom att invända mot att Kristofferson hänvisar till att det "framstår" som något, vilket förstås inte är samma sak som att det "är" på ett visst sätt. Sådana småord lägger Bildt märke till. På samma sätt biter Bildt ifrån när Kristofferson säger att Vostok Naftas styrelse fattat ett separat beslut om Bilds optioner. Bildt avbryter och säger att så inte var fallet.

Här gör Kristofferson felet att gå in i en jo-nej-jo-nej-lek. Bildt har rimligen högre trovärdighet i frågan om de finare detaljerna i styrelsens arbete än en journalist som helt uppenbarligen försöker sätta dit utrikesministern... Hade Kristofferson någon sorts bevis för att det fattats ett separat beslut så borde han tagit upp det. Hade han det inte borde han inte sagt det till att börja med, och framför allt inte börjat bråka om det när Bildt väl säger emot. Det slutar så klart med att Bildt inte svarar på frågan (om det nu alls var någon fråga) och får ytterligare fritt spelutrymme att ta upp vilka som helst perspektiv på ämnet som han önskar.

Sedan har Kristofferson en tio-femton sekunder där han visar hur det borde gå till. Bildt pratar om hur andra har uttalat sig i frågan och att det framkommit att han inte haft rätt till pengarna, som han säger är felaktig information. Då börjar Kristofferson avbryta Bildt bland annat genom att säga "nej", vilket Bildt i sin tur genast reagerar på och svarar "jo, det är felaktig information" igen. Kristofferson ändrar sig då snabbt till "jo, men om vi säger nu, vi konstaterar att du hade rätt till det här" för att lägga den frågan bakom sig, för att sedan också konstatera att det är Bildts eget beslut att utnyttja optionsrätten. Det påståendet är bra, för det håller Bildt med om. Sedan säger Kristofferson att Bildt själv fattat beslutet att "plocka ut pengarna", vilket Bildt inte håller med om, varpå Kristofferson snabbt omformulerar sig så att Bildt håller med igen. Tyvärr ställer sedan Kristofferson ingen vettig fråga, utan avslutar bara sitt påstående. Igen så att han låter Bildt få fritt spelrum att säga vad sjutton som helst.

Efter det tar det hela femtio sekunder, i ett inslag på drygt sex minuter, innan Kristofferson kommer in i matchen igen. Bild håller inte med om något han säger och accepterar inga frågor. Han behöver inte längre acceptera frågorna för Kristofferson har sedan länge förlorat kontrollen över intervjun. Det är Kristofferson som är uppjagad och nära på aggressiv, när Carl Bildt verkar avslappnad och stundtals road över de (till synes för honom) sanslösa anklagelser som Kristofferson slänger på honom.

Kristoffersons slutgiltiga Crash and Burn kommer därpå. Han får (får, inte tar) ordet av Bildt och ställer faktiskt några frågor som Bildt verkar villig att svara på. Det får dock inte Bildt eftersom Kristofferson ska fortsätta utveckla sitt resonemang (av någon anledning som övergår mitt förstånd):

K: Vi kan väl komma fram till frågan om egentligen handlar om: Tänkte du själv aldrig tanken att avstå? ... På grund av din särskilda position, hur känsligt det här är, att det kan uppfattas som jäv, att det ser ut som en gåva. Att till och med borgerliga ledarkommentarer ställer frågan om det här är en muta: "Är Bildt mutad?"
B: Nu börjar du ta in anklagelser om vad som är brott...
K: Jag redogör för... hur debatten sett ut.
B: Ja men du sprider uppfattningar...
K: (Avbryter) Jag kan väl inte hålla tyst om vad Expressens ledarsida har skrivit. .. Tänkte du själv tanken på att avstå?
B: (Avbryter) Nu är inte det här en intervju utan en politisk debatt.
K: Nä det är det inte....
B: Jo men det börjar lite bli det.
K: ... nä...
B: Du sprider olika uppfattningar som du vet är felaktiga. Du vet att vad du säger är felaktigt. Sedan säger du att du sprider det och så gömmer du dig bakom andra. Det har du din fulla frihet att göra. Men låt då mig klargöra att detta är fullt normalt. Borde jag avstått?...
K: (Avbryter) Carl Bildt, jag har inte sagt nåt som är fel, jag har bara refererat till vad andra skriver.
B: Får jag bara redogöra vad som gäller. [...]

Så var vi naturligtvis där igen. Bildt går vidare till att prata om nåt som Kristofferson inte vill att han ska prata om. Det intressanta är ju här att när Kristofferson avbryter för sista gången i avsnittet ovan så har precis Bildt ställt den fråga till sig själv som Kristofferson försökt ställa i flera minuter. "Borde jag avstått?" säger han, men hinner inte svara. Oerhört klantigt av Ulf Kristofferson.

Och just for the record: Jo, det går utmärkt att hålla tyst om vad Expressens ledarsida skriver. Jag gör det varje dag. Vill inte utrikesministern bry sig om expressen behöver han inte, speciellt inte när de tycker illa om det han gör. Det hajar inte Kristofersson utan verkar helt insnöad på att en borgerlig ledarsida kritiserar en borgerlig minister.

Men även om man tycker det är viktigt med Expressens ställningstagande, så behöver inte Kristofferson vara så defensiv. Istället för att "jag kan ju inte hålla tyst.." så kunde Kristofferson svara med "Tycker du inte att det är värt att notera att en borgerlig ledarsida anklagar en borgerlig minister för mutbrott?" Eller nåt sånt. Kanske hade det gått dåligt också, men vad som helst hade varit bättre än detta.

När sekunderna rinner iväg och Ulf Kristofferson inser att han inte har mycket tid kvar frågar han rakt ut om Bildt tänkt avstå från optionspengarna. Bildt svarar inte och Kristofferson ger någonstans upp. Men inte riktigt. Som avrundning tänker han våga sig på en tolkning för få visa på hur han uppfattar situationen. Han säger att "Som jag tolkar det tänkte du..."

Ödesdigert! Bildt blir till synes rasande och går ut i en våldsam attack på Kristofferson och TV4 om att de inte ska tolka utan ge honom rätt att ge sin version på saken. Efter att Kristofferson mottagit de sista smällarna tackar han Bildt för intervjun och antagligen också sin lyckliga stjärna för att den äntligen är slut.

Videoklippet borde man rama in och sätta upp på väggen, om det ni gick. Hur man klarar sig ur politiska knipor, advanced course.

Missförstå mig rätt, ingen som är politiskt engagerad låter sig nöjas bara med det här försvaret. Ulrika Messing kommer även fortsatt tro på hemliga överenskommelser med Vostok Nafta. Miljöpartiets språkrör kommer fortsätta kräva hans avgång. Jag kommer fortsätta anse att han borde ha avstått pengarna, även om han hade rätt till dem. Bildt lyckades inte visa att han utom något tvivel gjort helt rätt. Rent sakligt fanns flera motsägelsefulla poänger i hans resonemang. Men som retoriskt försvar från någon som försöker sätta dit en var det fulländat!

Sedan kanske inte det räcker. Annan mediebevakning kan göra Bildts position ohållbar ändå. Fakta i historien kan dyka upp som få retoriska knep hjälper mot.

Men om Carl Bildt fälls, så är det inte tack vare Ulf Kristofferson.

Andra bloggar om: Carl Bildt, Ulf Kristofferson, intervjuteknik, politik, samhälle, optioner, vostok nafta, mutor, media
Pingat till intressant.se

Mer frågesport

2007-01-05T02:20:00.000+01:00

Av en ren slump hittar jag en massa fler roliga geografirelaterade test för mig att roa mig med, på expressens hemsida.

Först en kul grej där man får se konturerna på ett land och ska gissa vilket det är. Det hade kunnat vara klurigt, om man inte fått tre alternativ. Jag hade nog inte känt igen Bulgarien om de två andra alternativen inte varit Kina och USA. Tss... Alla rätt iaf, vilket trots allt bara 12% av nästan trettiotusen andra klarat. Där ser man!

Går vidare till huvudstäder, där jag missar både Nederländernas och Tanzanias huvudstad. Jag har bestämda minnen av att när jag gick i skolan så hade Holländarna nån annan stad än Amsterdam som huvudstad, så jag tryckte Rotterdam. Nåja tretton av femton rätt är helt okej.
Får också tretton rätt (av fjorton) på latinamerikas huvudstäder. En oväntad fråga om den lilla ön Dominica får mig ur balans, och naturligtvis gissar jag fel. Lite otur där, det var ju iaf 50% chans att gissa rätt (eftersom ett av de tre alternativen bara var dumt). I övrigt har jag förstås stenkoll på huvudstaden i Dominikanska Republiken, Peru och de övriga länderna.

Jag spikar testet om valutor världen över. Jag och tre procent av de nästan 17 000 som gjort testet. Respekt!

Däremot bara mediokra 21 rätt av 25 på EU-ländernas flaggor. Mest för att jag blandar ihop Slovenien och Slovakien, som har ruskigt lika flaggor. Sedan får jag beslutsångest när jag ska skilja Hollands och Luxemburgs flaggor från varandra, och klickar i Holland på båda två. Ska dock sägas att den jag klickade i som hollands flagga först faktiskt också var Hollands, så impulsen var rätt. Å andra sidan får jag skämmas när jag klickar på Irland när Italiens flagga kommer upp... Sedan kom Irland direkt därpå, bara för att rub my face in it och då kände jag ju igen den. Jobbigt...

Frågesport

2007-01-04T01:46:00.000+01:00

Inget spännande politiskt utfall idag. Bloggen har paus. Under paustiden har jag roat mig idag med olika frågesporter.

Geografifrågesporter är alltid roliga. Här hittar du massor. Man får tre poäng om man träffar rätt direkt, två om man behöver en andra gissning och en om man behöver tre gissningar.

Europatestet är förstås delvis för enkelt, vem vet inte var spanien ligger? Men när vi kommer ner mot balkan blir det trickigare. Själv blandade jag ihop Serbien med Bosnien, men prickade å andra sidan in resten, tex Moldavien, Makedonien och Montenegro. 116 poäng av 117 är inte fy skam.

På Sydamerikatestet gjorde jag ett annat fånigt misstag när jag misstog Peru för Ecuador. Jag missade också vilket av de tre miniländerna som var Surinam. I övrigt gick det bra. Jag såg tex skillnad på Paraguay och Uruguay.

Centralamerika spikade jag förstås, jag har ju ändå varit där. Har ändå lite kluriga inslag. Vet du egentligen vilken del av ön Hispaniola som är Haiti och vilken del som är Dominikanska Republiken? Vet du egentligen vilken ö som är Kuba eller i vilken ordning bananrepublikerna i centralamerika ligger? Lite stolt över att inte ha några fel, trots att det är min kopp thé.

I den svåra Afrika-quizen missade jag helt att peka ut elfenbenskusten, trots mina tre försök. Samma sak med Gambia och Malawi. Jag behövde ett andra försök för att skilja Sierra Leone från Liberia, Mauretanien från Mali, Angola från Botswana och Kap Verde från Comorerna. På tredje och sista försöket särskiljde jag Seychellerna från Mauritius och Comorerna (som jag alltså pekade ut som något annat än Comorerna två gånger, klantigt!)
Å andra sidan kunde jag skilja på vad som är Rwanda och vad som är Burundi. Och kan du peka ut EkvatorialGuinea?

Mellanösternquizen gick riktigt bra. 86 poäng av 87 möjliga. Enda missen (!) var att klicka på Oman när jag skulle peka ut Qatar. Vilket är ironiskt för jag har ju hört om Qatar på radion nyligen och i samband med det sett det på en karta över regionen. Men strunt i det. Övriga tog jag alltså på första försöket! Kan ni skilja Azerbadjan från Armenien? I can! Skryt skryt skryt.

Asien har aldrig legat för mig, så det var med svårmod jag mötte utmaningen. Första frågan gällde sultanatet av Brunei, som jag naturligtvis inte har en blekaste om var det ligger. Tre chansningar och ingen rätt förstås. Å andra sidan fick jag reda på var Bhutan låg, vilket hjälpte. Uzbekistan prickade jag på andra försöket efter att jag blandat ihop det med Kirgizistan, likaså Kambodja efter att ha blandat ihop det med Burma. 82 poäng av 87 är mycket bättre än jag trodde och jag prickade lite oväntat in Tadjikistan, Kazakstan och Turkmenistan. Nån skulle kanske påstå att jag står för turen i Tur-kmenistan... Jaja...

Australiens quiz har förvisso bara åtta frågor, men man har ju inte direkt pluggat det till döds i skolan. Å andra sidan heter de ju western australia, northern australia och southern australia, så det hjälpte ju... Jag fick dock bara sju av åtta efter att ha klickat på new south wales när den frågade efter Queensland...

Sedan går vi gradvis över till de svårare quizen.

Kanada var svår, då jag känner igen många av namnen men bara kunde placera Quebec på rak arm. 33 poäng av trettionio ändå och jag missade bara Nunavut helt, mest för att jag trodde att det fanns en stat som hette "Northern Territories". Det visade sig vara Northwestern Territories och låg precis bredvid.

Karibiska quizen verkar skitsvår, men kul tänkte jag. Jag missade Brittiska Jungfruöarna helt, Grenada likaså och även Saint Lucia, Martinique, Guadeloupe... Inte så rolig ändå... Jag gav upp. Jag pekade ut Trinidad och Tobago iaf. Fattas annat, sedan i somras...

Några av de övriga quizen var ju helt omöjliga. Att peka ut Mexikos eller Kinas delstater är ju helt omöjligt om man inte råkar vara Mexikan eller Kines, men att peka ut alla öar i Oceanien är ju ett självmordsuppdrag. Vet du var Amerikanska ön Johnston ligger? Inte jag (eller, nu vet jag, men ändå). Jag försökte inte ens.

Istället gick jag direkt över på att försöka peka ut 50 amerikanska delstater. Apropå självmordsuppdrag... Öppnar starkt genom att peka ut Minnesota på första försöket. Sedan föll det ganska snabbt. Är i närheten av många, men missar dem. Det blir lite enklare av att man ser vad man gissat på även om man gissat fel, så det blir lite memory. Men prickar in många stater utan felgissningshjälp också, tex Pennsylvania, Tennesse och Louisiana som jag kände igen utan problem. Tar förstås också New England-staterna, trots en pinsam miss på Connecticut. Totalt 101 poäng av 150, ett ganska beskedligt resultat...

Så, så kul kan jag ha.

Jag återkommer kanske snart med mer seriösa inlägg. I övrigt hänvisar jag till ett tidigare galet oseriöst inlägg, om medaljer och Luxemburg/Luxembourg!

Kubansk sjukvård

2006-12-25T03:14:00.000+01:00

Dagens SVT-notis är iontressant. En spansk specialistläkare ska alltså ha åkt till Kuba.

Det är intressant. För Kuba brukar ju av dess vänner framhållas som ett föregångsland inom sjukvården.

Frihet o rättvisa, finalen

2006-12-23T13:38:00.000+01:00

Jakop har nu svarat igen i diskussionen om frihet och rättvisa. Tyvärr bemöter han inget jag faktiskt tycker, utan refererar till mig i missförstånd och lösryckta fraser utan sin kontext. Det känns alltså inte så intressant. Poängen i mitt tidigare inlägg har ju inte varit att vi måste ha 100% frihet, utan att det måste finnas en baland mellan frihet och exempelvis trygghet. Det innebär att man ibland får leva med att få gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, ett exempel som Digitus Dei tog upp i kommentarerna till mitt första inlägg i den här frågan. Det är inte på något sätt ett exempel som står emot mitt resonemang, vilket också gäller för exemplen i Jakops inlägg.

Poängen i mitt resonemang är alltså att vi behöver Frihet i precis lika stor utsträckning som vi behöver Trygghet, Jämställdhet eller Rättvisa. Vad jag invände emot var att man i eurobarometern valde att ställda begreppen mot varandra och tvinga fram en rangordning. En sådan rangordning blir i mitt perspektiv meningslöst eftersom de alla behöver varandra i lika stor grad.

Mer intressant är då att Jakop beskriver mig som "höger". Högervänsterskalan och jag är inte riktigt kompatibla, det går inte att placera in mig på ett ställe på den. Istället står jag u vissa frågor lite mer till höger, och i andra lite mer till vänster. I alla fall befinner jag mig på ett spektra runt centrum av skalan.

Detta är förstås förvirrande framför allt för andra partier. För vänsterpartister upplevs jag ofta som djupt höger, för liberaler som mycket vänsterinfluerad. Helt enkelt eftersom de fokuserar på olika saker i min retorik.

Politiskt är jag grön, miljöpartist om man så vill. Jag är inte mer "höger" eller "vänster" än partiet utan har alltid legat skrämmande i linje med partiprogrammet. Så om nu Jakop tycker att jag är "höger" så säger det mer om honom än det gör om mig. Vilket det ju också gör, eftersom han själv säger sig vara "vänster".

Själv lämnar jag helst hela den skalan bakom mig, den är grund och säger inget väsentligt om politiken bortom de gamla klasskampstjafset.

Rättvisa vs Frihet, revisited

2006-12-22T01:06:00.000+01:00

Jakop har redan hunnit svara på mitt tidigare inlägg om trygghet, rättvisa, jämställdhet och frihet. Det är kul, för då får jag möjligheten att bemöta och klarifiera.

Jakop påstår till att börja med jag är hans "ideologiska antagonist". Så är det nog inte riktigt, förutsatt att han inte känner sig antagoniserad gentemot större delen av partiet. Säkerligen lite av ett skämt, men det präglar hans tolkning av mitt inlägg.

Jakop skriver:

"Med detta som bakgrund tar han sen steget vidare till att hävda att när frihet ställs mot rättvisa, så går frihet före"

Vilket alltså är en feltolkning, kanske då beroende på att Jakop förväntar sig en sådan hållning från min sida. Min åsikt är dock att frihet, rättvisa, trygghet och jämställdhet med nödvändighet går hand i hand. Min poäng var att man inte kan försaka friheten för att vinna något av de andra. Jag ska försöka förklara varför samtidigt som vi följer Jakop vidare i hans argumentation.

Jakop beskriver teorin om de positiva och negativa friheterna, att positiv frihet är "frihet till" och negativ frihet är "frihet från":

"Den positiva frihetsynen innebär kort att man är fri när man har möjlighet att genomföra det man önskar. Att man är fri att förverkliga sig själv. Kort kan man säga att negativ frihet är frihet från tvång."

Men sedan säger han:

"Jag är villig att minska mängden ‘frihet från’ om det ökar mängden ‘frihet till’."

Jag menar att ett sådant resonemang blir absurt. Att man skulle kunna öka friheten att göra vad man vill genom att minska friheten från tvång innebär ju med nödvändighet att man anser att tvång ökar möjligheten till att göra som man önskar. Det är ett orimligt resonemang.

På samma sätt förhåller det sig med trygghet, jämställdhet och rättvisa. De kan aldrig ställas i motsats mot frihet eller anses vara viktigare än frihet eftersom de behöver frihet för att finnas.

Trygghet utan negativ frihet är en omöjlighet, eftersom det skulle innebära trygghet i att man ständigt utsätts för våld eller hot om våld. På samma sätt som trygghet utan positiv frihet är omöjlig eftersom det vore en trygghet i att inte kunna göra det man önskar. Båda resonemangen är ohållbara.

Och lika ohållbart blir det om man för in rättvisa eller jämställdhet istället för trygghet ovan. Jämställdhet genom våld? Rättvisa genom att ingen kan göra det man vill? Nej, det är inte möjligt.

Det fungerar också åt andra hållet. Frihet är inte möjligt utan rättvisa, jämställdhet eller trygghet. En kvinna är inte fri innan hon är jämställd med mannen (om mannen är det kan man diskutera). En person oavsett kön är inte fri om en lever utan trygghet, ständigt i rädsla för fysiskt våld eller ekonomiska bekymmer. Ingen människa är fri i ett rättssystem som är korrupt.

Frihet kräver rättvisa, jämställdhet och trygghet. Men rättvisa, jämställdhet och trygghet kräver också frihet. Så enkelt är det.

Andra bloggar om: politik, samhälle, eurobarometer, frihet, trygghet, rättvisa, jämställdhet
Pingat till intressant.se

Seminariumbilder

2006-12-22T00:23:00.000+01:00

På en gång kommer också bilder från GU Västs demokratiseminarium 8-10 december. Här hittar ni alla bilder.

Nedan följer de bästa bilderna, om jag får välja själv. Det är uppdelat i två sektioner. En sektion för själva seminariet, och en för... efteråt.

Själva seminariet
Joi spexar.

Therese imponerar med korttrick.

Tukia tar det lugnt.

Linnea sover i en kundvagn.

Therese och Linnea kramas.

Matdags.

Anna antecknar (eller nåt) när Alex föreläser.

Efteråt
Johan, Joakim, Agnes o Lia myser hemma hos Joakim o Lia i Örgryte.

Joakim i kilt på Paddingtons.

Närbild på Lia.

Johan "pratar" i telefon.

Bröllopsbilder

2006-12-21T22:58:00.000+01:00

I oktober skulle jag, Kristin och Elina och Elinas Simon upp o bevista Lenas bröllop uppe i Luleå. Nu ligger bilderna uppe. Tyvärr bråkar min gamla bildvärd, textamerica, med mig, så nu har jag gått tillbaka till Flickr.

Nåväl, här kommer i vanlig ordning mina tips om de bästa bilderna. Jag delar in resan i olika delar, för att göra det mer förståeligt för er. Alla bilder hittar ni här.

Resan upp/Kidnappningen
På vägen upp stannade vi till i Skellefteå för att hämta upp Kristins David. Så här höstfint var det hos honom.

Väl uppe i Luleå kidnappades Lena för någon sorts möhippa. I brist på annat att göra samt kanske i brist på andra damer att deltaga var jag, Simon, David och moderatJonas med i festligheterna också. Så här fin blev Lena iaf när vi klätt ut henne.

Lena som levande jukebox.

Bra bild på glad Lena.

Hela gänget.

Elina konferencierar jukeboxen på Lules gator. Notera "musikanläggningen".

Elina och Simon intervjuar en motvillig Luleåbo. Och en till.

Elina konferencierar lite mer.

Simon och Elina sötar sig.

Lena lyfter på kjolen för att sälja sina behag. Ja, godisarna alltså.

Nästan hela gänget kring matbordet.

Grönisar dyrkar moderat.

Kul vägskylt utanför kåren i Luleå.

Brölloppet/Efterfesten
Lena och Mats vid podiet.

Det är oklart om det är det kastade riset som gör att Mats ser så lycklig ut, men lycklig var han nog.

Elina, Kristin och Jimmy kramar om brudparet med början här och några bilder framåt.

Familjefoto.

Väldigt kul bild på ett litet barn och en hund.

Elina, Lena o Kristin.

Jimmy o Lena.

Och för den som enbart är ute efter bilder där jag är med hittar man det här, här och här.

Trygghet, Jämställdhet och Rättvisa. Eller Frihet?

2006-12-21T19:41:00.000+01:00

Okej. För tredje gången på kort tid skulle jag vilja blogga med referens till Johan Norbergs blogg. Visst att hans blogg ofta innehåller matnyttigheter, men det ska ju inte gå till överdrift så här...

Hur som helst. Nu senast hänvisar han till opionionsundersökningen Eurobarometern där bland många frågor följande ställts:

"We need more equality and justice even if this means less freedom for the individual."

På denna fråga svarar 55% av svenskarna ja. Men det är inte det extraordinära. Tvärtom kan man anse det vara ett ganska uppenbart resultat i resterna av det som Filip&Fredrik så klockrent kallat DDR-Sverige. Det oväntade är att vi därmed är mer negativa till detta påstående än EU-genomsnittet. Ett genomsnitt där 64% säger ja. Mest positiva är av någon anledning Portugal med 80% ja-svar.

Sverige ligger alltså i botten av denna frihetsförsakelsens europaliga (vilket får Timbro att hoppa och skutta av glädje). Längst ner finner vi Nederländerna där "bara" 46% skulle försaka friheten för att vinna jämställdhet och rättvisa. Sedan kommer de nordiska EU-länderna med Danmark på 48% och Finland på 50% innan Sverige. Noterbart är också att det 1984-inspirerade Storbritanien ligger femte sist med "bara" 56% positiva.

Naturligtvis är resultatet orimligt att dra några slutsatser utav. Bland annat därför att frågan är underligt ställd. Olika friheter är naturligtvis olika viktiga, Så länge man inte vet vilka personliga friheter som eventuellt kan dras in kan man inte heller ta ställning till om man vill dra in dem. Det är exempelvis svårt att tro att en betydande majoritet av invånarna i de forna öststaterna skulle vilja gå tillbaka till en socialistisk diktatur, även om denna skulle kunna ge de facto jämställdhet. Hade vi däremot kunnat uppnå total jämlikhet och rättvisa genom att inskränka rätten till äventyrsbad så hade nog många visat sig positiva. Frågan tar inte hänsyn alls till att vilka friheter som kan tänkas ryka, vilket gör den ganska ointresant.

Men visst finns det också en faktisk opinion bakom resultatet. Det kan vi inte minst se i det faktum att både vänster- och högerpolitiker ute i Europa precis som här hemma förespråkar en ökad centralisering och en ökad kontroll av individen, i påstått syfte att skapa en större jämlikhet, trygghet eller rättssäkerhet.

Mig påminner det om ett citat (jag har glömt vem som sa det, någon som vet?):

"De som är beredda att offra frihet för att få lite trygghet förtjänar ingetdera och kommer att förlora båda."

Det gäller trygghet ställt mot frihet, men det går naturligtvis lika bra att föra in jämställdhet eller rättvisa i trygghetens ställe. Ett samhälle utan frihet kan inte vara rättvist, jämställt eller tryggt. Det kommer bara vara ofritt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, eurobarometer, frihet, trygghet, rättvisa, jämställdhet
Pingat till intressant.se

SL Access

2006-12-20T22:49:00.001+01:00

SL Access är SL:s nya system för betalning inom kollektivtrafiken i storstockholm. Systemet ska inte införas förrns om nåt år, men nu börjar informationspamfletter och andra infosatsningar dyka upp. På flera ställen har också nya accessläsare installerats.

Jag är helt för det nya systemet. Det innebär i korther att de nuvarande magnetkort och enkelbiljetter försvinner och man istället använder ett digitalt avläsningsbart kort som man laddar.

En sak slår mig dock. I all information jag läst står det att kortet ska läsas av på en kortläsare. Läsaren ska känna av om det finns en giltig biljett på kortet. I en broschyr står också att man ska kunna ladda kortet med ett visst antal resor. Problemet är ju bara att när zonsystemet slopas så beror biljettpriset på hur långt man åker. En simpel kortläsare kan helt enkekt inte veta vart man ska.

Visst finns det sätt att lösa detta. Såvitt jag kan se är dock alla förknippade med problem.
Ett sätt att lösa det vore att man måste läsa av sitt kort både vid inpassering och utpassering i tunnelbanan och på pendelstationerna. Samt både när man går på och av en buss.
Det skulle dock kräva att man byggde om väldigt många stationer, i varje fall inom pendelsystemet. Redan idag är det regelrätt kaos när stora delar av ett tåg går av på samma ställe, exempelvis vid centralen, jakobsberg eller flemingsberg. Om alla ska behöva läsa av sitt kort för att komma ut kommer livet för dessa pendelresenärer bli olidligt.
Ett annat sätt att lösa det vore att man vid kortläsaren knappar in vart man ska. Detta kräver att man installerar maskiner på varje station där man kan välja vart man ska åka. Sedan kan man passera spärren inom en timme. Detta synes mig den enklaste lösningen, men det innebär ändå extra krångel för resenären.

Det är uppenbart att ett zonsystem inte är optimalt för det nya smartkortssystemet. Det är därför extra tråkigt att den nya landstingsmajoriteten slopar enhetstaxan. Ett enhetligt prissystem har många fördelar, men i samband med ett smartkortssystem är det oslagbart. Det blir en enkel avläsning av kortet, eftersom det helt enkelt inte spelar någon roll vart man ska.

Den borgerliga majoriteten avskaffar enhetstaxan för att den är för dyr. Nu inför man istället ett smartkortssystem som kräver ytterligare dyra investeringar, samtidigt som det innebär mer krångel för resenärerna. Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter ett par år med zonsystemet kan vallöfte om enhetstaxan ensamt vinna tillbaka landstinget 2010!

Andra bloggar om: politik, samhälle, trafikpolitik, SL, enhetstaxa, zonsystem, kollektivtrafik, tunnelbana, pendeltåg
Pingat till intressant.se

EU går åt fel håll

2006-12-18T22:29:00.000+01:00

Ett "smalare och vassare" EU, och ett EU som "fokuserar på rätt saker". Det är vad sex nyanser av grått utlovar när det är partipolitisk EU-diskussion. Bra då att det finns partiobundna liberaler som vågar säga att EU inte visar några som helst tendenser på att gå åt det hållet, utan tvärtom går åt fel håll.

Nog för att det känns lite jobbigt att detta innebär två inlägg på raken som hänvisar till Johan Norberg, men en del saker är för bra för att missa.
Norberg skriver:

For all the talk of streamlining and simplifying, the EU is moving in the wrong direction - fast. Via Open Europe I learn that 12 000 of the 22 000 pieces of legislation on the EU statute book have been introduced since 1997. So this is the EU´s historical regulatory speed:
1957-1997: 250 pieces of legislation per year.
1997-2006: 1 333 pieces of legislation per year.

Världen är inte ett schackbräde

2006-12-15T23:49:00.000+01:00

Lokal produktion är viktigt inom Miljöpartiet och andra gröna kretsar. Vi hävdar ofta att långväga transport av allehanda konsumtionsvaror tär på jordens resurser i alltför stor utsträckning och att svaret blir att "tänka globalt och agera/konsumera lokalt". Via Johan Norberg får jag nys om en Economist-artikel, som visar på att det inte alltid är så enkelt.

"The DEFRA report, which analysed the supply of food in Britain, contained several counterintuitive findings. It turns out to be better for the environment to truck in tomatoes from Spain during the winter, for example, than to grow them in heated greenhouses in Britain. And it transpires that half the food-vehicle miles associated with British food are travelled by cars driving to and from the shops. Each trip is short, but there are millions of them every day. Another surprising finding was that a shift towards a local food system, and away from a supermarket-based food system, with its central distribution depots, lean supply chains and big, full trucks, might actually increase the number of food-vehicle miles being travelled locally, because things would move around in a larger number of smaller, less efficiently packed vehicles.

Research carried out at Lincoln University in New Zealand found that producing dairy products, lamb, apples and onions in that country and shipping them to Britain used less energy overall than producing them in Britain. (Farming and processing in New Zealand is much less energy intensive.)"

Johan Norberg uppmanar oss istället att "eat locally, buy globally". Det är förhoppningsvis inte helt allvarligt menat, i vilket fall det förstås vore väldigt förhastat. Att vissa produkter är mer effektivt producerade längre bort betyder ju inte att det alltid är så. Motsatsen är nog lika ofta sann, om inte oftare.

Man kan dock slå fast att det sällan finns en enkel sanning, och att världen inte är svart- och vitrutig.

(titeln på detta inlägg är snodd från titeln på Sillens blogg, men det är okej för det är en jävligt bra titel)

Andra bloggar om: samhälle, politik, globalisering, miljö, miljöpolitik, konsumtion, mat
Pingat till intressant.se

demokratisemimarium.

2006-12-08T14:23:00.001+01:00

Jag sitter nu på ett tåg till göteborg. På schemat står ett skönt seminarium om gröna perspektiv på demokrati. Och träffa lite sköna grönisar. En skön helg helt enkelt.

youtube-korre

2006-12-08T10:32:00.003+01:00

Metro rapporterar att man nu har en youtube-korrespondent, som ska berätta om "nyheter" från google video, youtube och myspace.

"Det är på tiden att någon ser internet som en viktig plats att rapportera ifrån", säger korren ifråga Nanok Bie.

Andra viktiga platser som också är viktiga att rapportera ifrån: Afrika, Asien eller Latinamerika.

Nyhetsvärderingen slår nya idiotiska rekord.

Har jag mött lassie?

2006-12-08T10:32:00.001+01:00

Undrar om det Darin som sitter bredvid mig på tunnelbanan. Han har fötterna på sätet. Fy darin. Om det nu är han.

News Now

2006-12-07T16:21:00.000+01:00

Kristoffer tipsar om News Now som filter i informationsflödet. Och man måste ju tillstå att "Automatically searching 27201 news sources every 5 minutes" låter ganska imponerande.

Finlandssvensk språkvård

2006-12-07T14:56:00.000+01:00

Jag tycker språkvård är intressant. Jag poddar alltid hem "Språket" i P1 och lyssnar på då och då, även om jag ligger ungefär ett halvår efter i sändningarna för tillfället.

Men idag ramlade jag över något ännu roligare. För naturligtvis vårdar också Finland det svenska språket. Otroligt kul att läsa, speciellt när jag läser det högt på min mumininspirerade finlandssvenska.

Missa exempelvis inte YLE:s språkbrev från början av 2002 bland annat om hur man uttalar "utrikesminister", "orkidé" och "dem". Tydligen har man i finlandssvenskan kvar uttalet "di" när man här säger "dom". "Di" som är ett uttal jag f.ö. uppfattar som starkt småländskt.

Missa inte heller Q&A-avdelningen. Där får man t.ex. svar på vad egentligen jarrusukka och pomppulinna heter på svenska (halksockor resp. hoppborg).

Huvudsidan här.

Till minne av Djurskyddslagen

2006-12-07T14:00:00.000+01:00

Min tidigare FS-kollega Helena Leander fortsätter med storverk i Riksdagen. Nu senast tog hon farväl av djurskyddslagen med blommor och tal å deras vägnar som inte själva kan äntra riksdagens talarstol.

Annie Johansson är upprörd och kränkt. Tydligen får man inte använda begravningskransar om inte någon dött. Humor och självdistans är inte centerns paradgren.

Inte heller djurskyddspolitik, det är uppenbart. Annie skriver att djurskydd är "helt grundläggande och nödvändigt" och att hon dessutom vill ha en "ambitiös" djurskyddslagstiftning. Samtidigt skriver Annie:

"Pälsnäringen har en lång tradition i Sverige. 180 företag finns inom minknäringen och efterfrågan på sinn är i allra högsta grad internationell ochbidrar till Sveriges exportintäkter. Minkuppfödningen är också en växande näring som inte behöver än fler regler och än mer byråkrati än vad som redan nu finns."

Det är inte svårt att förstå centerns inställning. Djurskyddet är viktigt så länge det är fina ord och inte går ut över människorna som håller djuren. Kan Sverige få intäkter på en avskyvärd minknäring så är det ambitiöst nog för centerpartiet.

Helena Leander skriver om ett "mejl från en representant från veterinärkåren som slår fast att nuvarande minkuppfödning inte ens uppfyller minkarnas basala beteendebehov. Om det nu var någon som trott det. Man måste nog nästan vara pälsfarmare för att tro att aktiva djur som minkar kan tillfredsställa sitt naturliga beteende inspärrade i små ståltrådsburar."

Ja, Helena har rätt. Man måste nog vara pälsfarmare för att tro något sådant. Eller centerpartist, uppenbarligen.

Det gamla bondeförbundet förnekar sig inte. Gröna i orden, gråa på jorden.

Andra bloggar om: politik, samhälle, Helena Leander, centerpartiet, miljöpartiet, djurskydd, djurrätt, minkar, minknäringen
Pingat till intressant.se

Things to come

2006-12-07T02:18:00.000+01:00

Bloggandet har legat lite i dvala sista veckan. Det beror mycket på att jag har sysslat med viktigare saker, typ skolan, och dessutom nästan inte läst några som helst tidningar.

Mediedvalan har dock börjat lida mot sitt slut, då jag nu idag bläddra och skummat ett par tidningar och hittat otroligt intressanta artiklar i R&D, Resumé och DN. Alla som på ett eller annat sätt berör samma ämne: mediekritik. Jag har inte riktigt tagit mig tid att läsa dem, men då kommer det garanterat klia i fingrarna efter bloggandet.

Så i kan förvänta er snart bloggande. Imorgon eller de närmaste dagarna.

Mamma Scoopar

2006-11-30T00:18:00.000+01:00

Det är jag som läser journalistik, men det är mamma som scoopar.

Läs första inlägget här.
Se hur tidningen skriver om det här.

Fashion alert!

2006-11-29T13:13:00.000+01:00

Kan nån förklara för mig varför det är i Chicago Bulls är förbjudet att spela med pannband? För att det är fult?

Politiskt mode

2006-11-25T13:20:00.000+01:00

I DN:s sektion "Mer ur DN" kunde man för en vecka läsa om vinterns mode.

"Grått är den stora färgen och den finns i ett otal nyanser: från dimgrått till elefantgrått, och i varianter som kan dra åt såväl det varma som det kalla hållet."

Det är uppenbarligen mycket influerat av valet, där buffelgrått ersattes av alliansgrått.

Men artikeln nämner också behovet av accentfärger:

"Men grått kan behöva en accent, ett utropstecken, så varför inte lägga till lite upproriskt rött (allt från signalrött till vinrött)eller dramatiskt lila (allt från syrenlila till kyrkviolett)?"

Vilket skulle förklara varför vi har Ali Esbati (vinrött) och Ella Bohlin (kyrkviolett). De är poltikens accentfärger!

Vi övriga avvaktar Mode 2010: Helgrönt. Accentfärger undanbedes.

Andra bloggar om: politik, mode, Ali Esbati, Ella Bohlin, samhälle, accentfärger
Pingat till intressant.se

Fler guldklimpar från alliansen

2006-11-22T02:39:00.000+01:00

Idag (eller ja, tekniskt sätt igår) skrev jag om att alliansen vill förbjuda elevmajoriteter på landets skolor.

Senare såg jag att Johan Forsell också skrivit om saken, och blivit ofrivilligt rolig. Johan skriver att elevmajoriteter inte "känns helt bra". Däremot är liberalen Forsell tveksam inför förbudsprospektet. Han skriver:

"Man kan däremot diskutera om det verkligen var nödvändigt med ett förbud"

Jag tycker det är kul. För ett halvår sen hade vi en regering vars attityd till medborgerliga friheter var "kan vi inte förbjuda det?". Nu har vi en regering vars attityd är "måste vi verkligen förbjuda det?" Det är den nya inriktningen på svensk politik, från villig förbudsmentalitet till en ovillig förbudsmentalitet. Dags att damma av begreppet "ett fall framåt".

Men Forsells bloggning dristar sig också till att lägga fram en alternativ politisk inriktning. Forsell skriver:

"Verkligt inflytande i skolan måste börja hos varje enskild elev. Det handlar om att slå vakt om rätten att få välja skola men också om att låta eleven få välja fler ämnen själv.

På sikt måste skolplikten ersättas med en utbildningsplikt där vi låter antalet år i skolan variera beroende på elevens förutsättningar och intressen.

Det vore riktigt elevinflytande det."

Politiken i den här passagen är lysande. Självklart ska vi ha en fri gymnasieskola där man kan gå och läsa de kurser man behöver och göra det så länge (eller så lite) man behöver. Om man vill läsa 300 eller 3000 poäng på gymnasiet borde vara upp till en själv. Om man vill läsa alla språkkurser man hittar eller lägga all sin tid på naturvetenskap får var och bestämma på egen hand. Betygen (och här slutar nog Forsell att hålla med mig) blir överflödiga eftersom intagning till högskolor bygger på prov som kollar de kunskaper som är relevanta för utbildningen, varken mer eller mindre.

Problemet för Forsell är att sedan han bidragit med denna underbara politiska insikt, så slutar inlägget. Som om han glömt att det är alliansen som vann valet. Att det är hans parti som leder regeringen. Att det är han som är stabschef för statsministern.

Att Forsell lämnar sina åsikter därhän, som om de vore personliga tyckanden utan möjlighet till återkoppling i faktiskt politik, är intressant. Det visar att MUF, samt kanske de övriga borgerliga ungdomsförbunden, kan slå in på SSU:s väg av intern chimäropposition, snarare än faktiskt påverkan. Vi minns alla med sorg hur SSU även när man faktiskt försökte misslyckades kapitalt med att driva socialdemokraterna till några som helst förändringar. Ens när man hade stödpartierna med sig, som i flyktingamnestifrågan.

De borgerliga ungdomsförbunden har nu under flera år varit aggressiva och alerta ideologiska vakthundar åt sina respektive partier likväl som åt alliansen. Nu får vi se vad detta innebär i praktiken.

I tider av opposition är det lätt att vara ideologisk vakthund. Skälla är allt man kan eftersom den regering man skäller på är utom räckhåll, en hund biter bara den tjuv som är inom koppellängds avstånd.

Vi vet att CUF, MUF, KDU och LUF kommer fortsätta gläfsa på sin nya fina regering. Men kommer de våga bita ifrån?

Andra bloggar om: politik, samhälle, Johan Forsell, alliansen, muf, moderaterna, skolpolitik, elevinflytande, skola
Pingat till intressant.se

Corren om buggning

2006-11-22T01:53:00.000+01:00

En ledare i måndagens Corre diskuterar det nya buggningsförslaget. Ledaren vågar inte riktigt gå så långt som att kritisera förslaget, utan kallar de förändringar som tillkommet "tillfredsställande". Samtidigt som man menar att "grundproblemet inte är löst" och att det behövs ett starkare fokus på integritetsfrågor.

Mest intressant var det att se hur ledaren bortförklarar att centerpartiet och kristdemokraterna svängt i frågan. Det är underligt hur borgerliga politiker och ledarskribenter inte ifrågasätter varför de tre minsta partierna i alliansen nu måste svänga i fråga efter fråga. Är det en slump?

Eller är det månne så att det krävs stora politiska eftergifter för att hålla alliansen samlad? Det blir några spännande år fram till 2010, det är ett som är säkert.

Andra bloggar om: alliansen, centerpartiet, buggning, politik, samhälle

Norsk medeltida helpdesk

2006-11-21T19:46:00.000+01:00

Liberaler för Centralisering och Förbud

2006-11-21T15:52:00.000+01:00

INRIKES. Idag meddelar föreningen "Liberaler för Centralisering och Förbud" att man från årsskiftet inte kommer tillåta skolor ha lokala styrelser med elevmajoritet.

Ordförande i FCF tillika skolminister Major Jan Björklund uttalar sig idag i Svenska Dagbladet om att eleverna egentligen ändå "inte vill" vara med och styra en skola och att det är "principiellt fel" med elevmajoriteter.

Tidigare har Major Björklund och hans FCF, som gick till val på den så kallade arbetslinjen under parollen "Arbete ger frihet", fokuserat på problemen med elever som underpresterar eller som stör ordningen i skolan. Det nya i det här förslaget är att man också ser stora problem i de elever som presterar väl och tar ansvar även för andras utbildning. Uttalandet stärker uppfattningen att skolministerns egentliga problem med den svenska skolan är eleverna i sig. Eleverna ska, i den mån de alls behöver finnas, sitta tysta i sina bänkar och vara förbannat glada för möjligheten att så göra.

"Folkrörelsen för Kärnkraft, Kärnvapen och Kärnämnen" eller "Folkrörelsen KKK", FCF:s regionavdelning i Västerbotten, förväntas hålla presskonferens under dagen. Regionavdelningen har länge setts som förnyare inom FCF och en förväntan fanns på avdelningens ordförande Maud Olofsson att avvisa Major Björklunds förslag. Istället har KKK valt att ställa sig bakom förslaget.

Före detta skolminister Ibrahim Baylan har också uttalat sig till Svenska Dagbladet. Vad SvD erfar har ingen hittills brytt sig det minsta om det.

Läs mer:
Uttalande från Miljöpartiet
Centerpartiets ungdomsförbunds uttalande

Andra bloggar om: politik, samhälle, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet, skolpolitik, elevinflytande, demokrati
Pingat till intressant.se

Centerpartiet ett grönt parti trots allt?

2006-11-20T19:26:00.000+01:00

Lite förvånad blir man ju. Lite osäker också. Menar hon vad jag tror hon menar?

Jag vet fortfarande inte säkert, men visst verkar detta utspel dofta misstänkt likt den gröna medborgarlönstanken. Bort med arbetslöshetsförsäkringen från a-kassorna. Fram för en garanterad grundnivå betalad via skatten och låt övriga aktörer (fack, försäkringsbolag eller madrassen) får stå för resten.

Nog för att det nog mest är munväder. Nog för att förslaget förstås kommer vara nersulat med alliansens "arbetslinje" om det väl kommer på bordet. Men visst känns det fräscht med en näringsminister som vågar orda något om en på riktigt progressiv socialförsäkring.

Andra bloggar om: a-kassa, fackföreningar, socialförsäkringar, fördelningspolitik, politik, samhälle, centerpartiet
Pingat till intressant.se

Mer favvokomik, Henrik Elmér

2006-11-17T15:47:00.000+01:00

En annan favvokomiker är Henrik Elmér, och bara för att det här är min blogg och jag kan göra va fan jag vill så lägger jag upp två youtubeklipp med honom.

Först ett gammalt klipp från 1999

Sedan ett nyare klipp, med riktigt underlig humor. Men jätteroligt.

Andra bloggar om: humor, tomater, Henrik Elmér, Släng dig i brunnen

Skattmasarna festar loss

2006-11-17T15:20:00.000+01:00

Favvokomikern Kristoffer Appelquist berättar om hur han blev avslängd på sen från en fest för skattemyndigheten i norra skåne:

"Festen hölls på statshotellet i Kristianstad. Medarbetare från skattekontoren i Hässleholm, Kristianstad, Simrishamn och Ystad var på plats. De hade tävlat i vem som kunde bli fullast på kortast tid. Alla vann."

Läs mer.

Andra bloggar om: humor, skattemyndigheten, standup, Kristoffer Appelquist

SVT och ekonomi

2006-11-17T00:27:00.000+01:00

Johan Norberg har en i delar relevant kritik av SVT:s planeten.

Vad jag däremot reagerar på är att han i sista stycket skriver:

"If SVT doesn’t show a series about the benefits of economic growth and technology after this, it is a clear violation of their claims of being objective and impartial."

Johan johan... SVT startade en sådan serie redan 1990. Faktum är att det är en förbannat långdragen serie, som pågår än. Flera gånger om dagen till och med.

A-ekonomi, kallas det.

Andra bloggar om: a-ekonomi, svt, miljöpolitik, politik, samhälle, Johan Norberg

Att koka en mediesoppa på en spik

2006-11-16T23:39:00.000+01:00

Kritiserade i början av den här bloggposten missvisande öppningar på nyhetsartiklar.

Det fenomenet, att utmåla en nyhet för något den vid närmare eftertanke kanske egentligen inte är, är vanligt. Ett bra exempel är den här nyheten i DN.

Nyheten utmålas som att Göran och Anitra fått lägenheten genom att fö företräde i kön (som tex anli uppfattat det som). Men så är det ju faktiskt inte. I tredje stycket i brödtexten står svart på vitt:

"Wallenstam har inget kösystem utan hälften av lägenheterna lämnas till bostadsförmedlingen i Stockholm. Den andra hälften bestämmer bolagets styrelse själv över.

- Femtio procent hyr ut vi ut till vem vi vill och här fick vi en förfrågan från Anitra Steen och då hjälper vi henne, säger Ek."

Vad är poängen, att det är fel att skaffa sig en lägenhet utan att stå i bostadskö? Jag kan tycka att det är fel att hyresägarna inte behöver lämna en större andel till bostadskön, men det är ju faktiskt inte Göran och Anitras fel.

Det intressanta är hur artikelförfattare och redigeraren (som antagligen satt rubrik och ingress) har tolkat den här artikeln olika. Författaren har försökt spela något sorts nepotismkort. Även det naturligtvis en dålig vinkel, det är knappast oväntat att man hyr ut till gamla polare om man nu får hyra ut till vem man vill. Speciellt inte om polarna är täta som få.

Människan som satt rubrik och ingress verkar också ha tyckt att den här vinkeln varit ganska menlös, eller inte läst hela artikeln. Hen har istället då fokuserat på att Persson "slapp" bostadskön. Vilket förstås är sant, men knappast särskilt relevant. Först i sista meningen kommer nepotismkortet in, lite på nåder.

Man hoppas ju att den här artikeln tas upp som ett dåligt exempel på något redaktionsmöte, men jag tvivlar attt så kommer ske.

Andra bloggar om: journalistik, mediekritik, samhälle, medier, dn, bostadskön
Pingat till intressant.se

"Ropen skalla a-kassa åt alla!"

2006-11-15T23:42:00.000+01:00

Arga Johannes skriver om slagorden från dagens a-kassedemonstration:

"Ropen skalla a-kassa åt alla!"

Vad är det för generalpuckon som kom på idén till det slagordet?

Sakpolitisk och filsofisk idioti är förstås vad det är, men kanske framför allt strategiskt dumt. Vad är poängen med att utmåla sig som om man vill att hela befolkningen ska gå på a-kassa?

Att alla ska ha rätt till a-kassa är en idé som jag i och för sig tycker är bra, om det nu är det man menar... men herreminje, kunde man inte lagt två strån i kors för att komma på bättre slagord?

Den politiska fördumningen i bittervänstern fortsätter...

Andra bloggar om: a-kassa, vänstern, politik, samhälle, arbetsmarknad, arbetslöshet

Donald Rumsfeld gets cute at the podium

2006-11-15T21:48:00.001+01:00

Från "The late late show with Craig Ferguson". Craig Ferguson som ni också kanske känner igen från "The Drew Carey Show", där han spelade Drews chef Mr Wick.

Andra bloggar om: humor, youtube, Donald Rumsfeld

Alkisfilosofi

2006-11-15T19:05:00.000+01:00

Från Tjuvlyssnat:

Alkis: Tjena grabben!
Kille: Hej!
Alkis: Hur gammal är du? 16? 17?
Kille: Eh, 12..
Alkis: Aha, vad gör du annars då?
Kille: Jag går i skolan.
Alkis: Aha, hur gammal är du? 16? 17?
Kille: 12!!
Alkis: Ahh...har ni lärt er "nivåer" i skolan?
Kille: Nivåer?!
Alkis (lite irriterad): Ja! Alltså du har en strumpa som är torr och du har en annan som är blöt... vilken skulle du ta?
Kille: Den torra!
Alkis: Ja, förstår du? Nivåer!!

Andra bloggar om: tjuvlyssnat, filosofi

Och nu, reklam!

2006-11-14T00:47:00.000+01:00

I EU har man fattat ett beslut igen, som påverkar Sverige. I medierna framställs det som ett dåligt beslut, som missgynnar Sverige. Så framställer exempelvis SvD och DN det, även om man längre ner i artiklarna (de delar som färre människor läser) finns fakta i målet som talar rakt emot påståendena i rubrik och ingress.

Faktum är dock att det är ett bra beslut, eller i varje fall mycket bättre än det beslut som tidningarna menar att Sverige hade velat ha.

Det som man nu tagit fram är minimikrav, det vill säga en grundnivå som alla måste leva upp till. Sedan får alla medlemsländer ha precis vilka regler de vill ovanpå detta. EU kommer alltså inte alls tvinga Sverige att slopa förbudet mot alkoholreklam.

Förutsatt att man nu tycker att EU alls bör befatta sig med frågor om TV-reklam, vilket förstås är tveksamt, så är det mycket bra att man arbetar med minimikrav. Det skapar en situation där ett regelverk visserligen formas att likna varandra i hela unionen, men att de länder som vill får göra precis vad man vill därutöver. Det finns alltför många exempel där EU gjort precis tvärtom, exempelvis på miljöområdet där man stundtals uttryckligen förbjudit medlemsländer att gå vidare med ett mer aggressivt miljöarbete.

Så Sveriges EU-debacle rullar på med en nya betongregering som är precis lika kär som sossarna i centralisering, nu när de själva har makten. EU ska vara "smalt och vasst" och "fokusera på sina grundfrågor". Men nu när vi ändå har uppe TV-reklam kanske vi skulle passa på att tvinga några andra länder att göra som vi?

Andra bloggar om: politik, samhälle, mediekritik, eu, reklam
Pingat till intressant.se