Tvingad att stressa ned och få en mer behaglig tillvaro

Ni vet hur man ofta tänker, hör eller påpekar det faktum att det är idiotiskt att stå och trängas för att komma på en knökfull buss när det kommer en till ett par minuter senare? Jag upplevde hur sant det var idag.

Inte frivilligt, naturligtvis. Skulle nog aldrig falla mig in att faktiskt avstå en buss om det inte vore alldeles nödvändigt. I sådana fall skulle Murphys lag obarmhärtligen slå igen den gillrade fällan och låta samtliga nästkommande bussar bli än mer fullbelamrade.

Nåja, idag spelade Fru Fortuna i mitt lag och hon är jävligt bra ska sägas.

Viss bakgrundsinfo kanske inte är helt nödvändig, men jag ska vara lite långrandig för en gångs skull (<- självironi).

För att ta sig hem till mig från Vällingby, där jag befann mig, kan man ta vilken man vill av bussarna 541 och 518. Den senare går till Kista och den förra går mot Jakobsberg, dit jag skulle. Dock finns det varianter på den förra som inte går ända till Jakan utan stannar vid Vega respektive Backlura (Växthusvägen, precis på gränsen mellan Stockholm och Järfälla). Naturligtvis inträffar då scenariot att först kommer 518, sedan 541:an till Vega och till sist 541:an till Växthusvägen. Jag får snällt vänta på 541:an till jakobsberg.

Och naturligtvis, när den väl dyker upp har de tidigare tre bussarna svalt den mullrande och lätt aggresiva lynchmobb som dagligen utgör flödet av trafikanter i västerort. Sålunda fick yours truly en behaglig resa med en buss snart sett tom på medtrafikanter.

En anekdot från stockholmsk kollektivtrafik med lyckligt slut. Berätta inte det här för SL, de blir så jävla sturska...