Westerståhl menar att objektiviteten står på två ben – saklighet och opartiskhet. Dessa två står sedan i sin tur på varsina två ben. Sakligheten kräver sanning och relevans. Opartiskheten kräver balans och en neutral presentation.
Hadenius & Weibull skriver:
”[Westerståhl] utgick inte ifrån någon absolut objektivitet, men menade att det som vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation.”Definitionen rör objektivitet inom nyhetsjournalistik i allmänhet, snarare än medborgarjournalistik, men det är ändå relevant att jämföra med Magnus Tankar, bloggen vars upphovsman Magnus Ljungkvist fick pris som "medborgarjournalist". Diskussion har uppstått om han, som politiskt aktiv socialdemokrat, verkligen kan betraktas som journalist. (Se exempelvis mitt tidigare inlägg för fler bakgrundslänkar.)
Objektivitetsdefinitionen handlar om hur begreppen ”saklighet” och ”opartiskhet” skulle tolkas, och om dessa begrepp inte är relevanta för medborgarjournalistiken så finns det ju skäl att ifrågasätta hela genren…
Sanning
Sanningskravet är, skriver Hadenius & Weibull, överordnat de övriga. Om en nyhet är osann spelar det ju faktiskt ingen roll om den är relevant, balanserad eller neutralt presenterad. Vi kan väl också, för sakens skull, utgå ifrån att det Magnus Ljungkvist skapar i sin påstått medborgarjournalistiska roll är sant. Hittills finns det ju dessutom inget som tyder på motsatsen.
Relevans
Också relevanskravet kan vi checka av till Magnus Ljungkvists fördel. När Westerståhl skulle mäta relevansen hos Sveriges Radio jämförde han deras nyheter med andras nyheter, och ansåg en avvikelse vara en bristande relevans. Det är ju inte direkt svårt att problematisera den metoden, men det finns också stora poänger med den. Åtminstone ett par av Magnus Ljungkvists reportage har ju de facto givit genklang i en lång rad andra medier, så därmed är det inte fel att anse relevanskravet uppfyllt.
Balans
Därför kan vi konstatera att hela saklighets-kravet är uppfyllt. Det är en bra bit på väg, visst, men kravet på opartiskhet kvarstår.
Det är också i dessa två delar som ”Magnus tankar” får stora problem. Angående balansen skriver Hadenius & Weibull:
”En opartisk nyhetsförmedling måste också vara en balanserad sådan. Den skall ge olika parter utrymme och den får inte förtiga vissa händelser. Den skall inte ge plats endast åt vissa delare av ett partis totala utbud.”Hadenius & Weibull skriver visserligen också att det alltid är svårt att upprätthålla detta, stundtals är det rentav omöjligt. Men Magnus Ljungkvist försöker ju faktiskt inte ens. Han skriver uteslutande om sådant som är negativt för borgarna. Hans mål är inte att visa en mångsidig och balanserad bild av borgerligheten eller politiken i stort, utan att publicera sådant som skadar borgarna eller skyddar/rättfärdigar hans eget parti.
På Magnus Ljungkvists huvudsida kan under en flik se de inlägg Magnus Ljungkvist själv benämner "bloggreportage". Totalt är det nio reportage. Tre av dem, skrivna innan valet 2006, är mer debattartiklar än reportage, men man kan konstatera att de är skrivna som motattack mot en signerad ledarartikel av Niklas Ekdal, som i stor utsträckning riktar sig mot socialdemokraterna. Inte minst i den tredje av Magnus Ljungkvists motartikel märks det att han försvarar sitt eget parti.
I Magnus Ljungkvists självutnämnda bloggreportage från efter valet blir partiskheten ännu tydligare. En artikel handlar om hur Edvard Unsgaard, vid publiceringstillfället nyligen utnämnd till Fredrik Reinfeldts nya pressekreterare, i sitt tidigare yrke som journalist vid Sveriges Radio varit partisk i sin rapportering. Magnus Ljungkvist skriver att Unsgaard varit påtagligt mindre kritisk mot borgerligheten än mot den sittande regeringen.
Efter artikeln om Unsgaard följer två artiklar med avslöjandet om Maria Borelius inkomster och fastighetsaffärer. Dessa är också, naturligtvis, tydligt riktade mot den nytillsatta borgerliga regeringen.
Till sist kommer tre artiklar om utredningen kring den dåvarande regeringens agerande i samband med Tsunamikatastrofen. Artiklarna går ut i tydligt försvar för diverse saker den vid tidpunkten avgångna socialdemokratiska regeringen anklagas för. Exempelvis skriver Magnus Ljungkvist att tsunamibanden erbjöds katastrofkommissionen och att det alltså inte alls var någon mörkläggning av dessa, som påståtts.
Oavsett om man räknar de tre artiklarna från före valet eller inte, kan man alltså konstatera att kritiken mot de egna lyser med sin frånvaro. Rapporteringen är uppenbart ensidig och balanskravet är inte uppfyllt i Magnus Ljungkvists reportage.
Neutral presentation
Inte heller kravet på en neutral presentation uppfylls. Hadenius & Weibull skriver:
”Kravet på neutral presentation torde vara obestridligt för den som eftersträvar en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten kan inte tillåtas att genom värderande attribut eller på annat sätt ta ställning för eller emot den ena parten. Han/hon får inte använda den ena partens propagandavokabulär."Magnus Ljungkvists reportage är fyllda med värdeladdade ord och skrivna på ett uppenbart politiserande sätt.
I artikeln om Edvard Unsgaard skriver Magnus Ljungkvist:
"Den 29 juli genomför Unsgaard en större intervju med Fredrik Reinfeld, mannen som han två månader senare ska jobba som pressekreterare för. Frågan måste ändå få ställas, diskuterade de en eventuell anställning under denna intervju?"Ett förfarande som påminner om Fox News sätt att miskreditera människor de inte gillar genom att maskera insinuanta påståenden som frågor, av typen "Är Hillary Clinton djävulen?".
Artikeln "Boreliusavslöjandet" är fullständigt nerlusad med värdeladdade ord och uttryckssätt, nedan fetade av mig:
"Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster."Borelius angav som anledning till att hon betalat hemhjälpen svart att hon inte haft råd. Magnus Ljunkvist skriver att han gjort sin granskning "för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper."
Det politiskt laddade sätt att beskriva verkligheten fortsätter:
"Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger[...]"Hela påföljande två stycken skulle kunna fetas som politisk argumentation, men jag låter det vara, ni upptäcker nog den icke-neutrala presentationen själva:
"Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?"samt
"Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?"I den uppföljande artikeln som heter "Borelius, Falsterbo och Kanalöarna", fortsätter det efter ett samtal med Borelius pressekreterare Markus Sjökvist:
"Jag har inte hört något av Sjökvist nu på ett bra tag och börjar tvivla på att han ringer.Mycket effektiv politisk retorik. Men det har inget att göra med journalistik. Ändå var det just dessa artiklar för vilka Magnus Ljungkvist blev prisad "medborgarjournalist".
Det finns inte nödvändigtvis något brottsligt i att äga ett hus genom ett bolag på Kanalöarna. Men man kan fråga sig vad som är den tänkta nyttan med det? Det hör ju ändå inte till vanligheterna att medelsvensson köper hus genom bolag på Kanalöarna, det är nog betydligt vanligare hos en överklass som gärna ägnar sig åt skatteplanering. Vad som döljer sig bakom detta kan bara Maria Borelius svara på och kanske Markus Sjökvist, om han ringer."
Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar