lördag, juli 28, 2007

Medborgarjournalistiken och trovärdigheten

Debatten om medborgarjournalistik och Magnus Ljungkvist fortsätter. Senast är det Johan Sjölander som tar bladet från munnen och stödjer sina partikamrater, efter att Fredrik Krohnman och Jonathan Leman publicerat en kritisk artikel i Dagens Media (samt en uppföljare på Neo-bloggen). Jag har tidigare skrivit om frågan, men tror att jag kommer få anlednign att återkomma mer än denna gång.

Ett av huvudargumenten för Ljungkvists försvarare var att han inte sitter i beroendeställning, eftersom han inte bloggat på arbetstid, samt inte fått betalt för vad han gjort. Jag tycker argumentet tyder på någon sorts missförstånd. Beroendet är ju inte endast och enbart knutet till avlöning, utan är en del av trovärdigheten för artikeln, journalisten och/eller mediet det publiceras i.

Kanske vore det rimligare att prata om tendens snarare än beroende, möjligtvis gör det idén bakom tydligare. Torsten Thurén, docent i journalistik vid JMK, har skrivit en utmärkt bok som heter ”Källkritik”. Den handlar i och för sig mestadels om hur den som upplever en källa (till exempel en journalist eller forskare) ska vara källkritisk. Men mycket av innehållet är viktigt också för journalisten i sig. Om läsaren inte kan betrakta journalisten som trovärdig ur ett källkritiskt perspektiv är ju mycket av journalistens egna arbete förgäves.

Thurén skriver, angående tendens:
”När den som sprider information själv är part i målet, finns det anledning misstänka att han eller hon låter sina egna intressen gå före sanningen. Källan är partisk, tendentiös, eftersom den har intresse av att ge en falsk bild av verkligheten”.
Vad som ligger i bloggarens intresse är avgörande för tendensen, beroendet. Magnus Ljungkvist har ett uppenbart intresse av att skada borgerligheten, och ett lika uppenbart intresse av att skydda socialdemokraterna. Magnus Ljungkvist kan därför förväntas låta egenintresse gå före sin påstått journalistiska gärning, och kan sålunda inte betraktas som utan vidare trovärdig.

Därmed inte sagt att allt han skriver kommer vara direkt lögn. Men det kommer alltid bara vara en ensidig bild, en partsinlaga. Som måste granskas innan den kan accepteras.

Det som verkar vara det främsta argumentet mot detta, åtminstone hos Magnus Ljungkvist själv men även hos Johan Sjölander, är att alla journalister är partiska och har intressen som styr deras arbete. I boken ”Så arbetar en journalist” av Amnestål m.fl., tas denna problematik upp redan i det första kapitlet: ”Det journalistiska uppdraget” av Olle Stenholm. Han skriver:
”Man kan med jämna mellanrum höra både journalister och andra som deltar i mediedebatten utbrista ’Det finns ingen objektiv journalistik!’ De brukar därvid pusta och flämta som om de huggit sig igenom en förseglad ekport av åttatumsplank. I själva verket har de just slagit in en vidöppen masonitdörr.

Det är klart att det inte finns någon objektiv journalistik. All journalistik bygger på val. Vad av innehåll: vad ska vi skriva om? Val av metod: hur ska vi tackla ämnet? Val av form: hur ska vi presentera? Alla dessa redaktionella val bygger på värderingar. De viktigaste av dem är förhoppningsvis medvetna. Många är nog intuitiva, omedvetna. Alla är subjektiva. Det ligger i sakens natur. Men det vore fullständigt befängt att därav dra slutsatsen att det inte finns någon saklig journalistik och att det inte lönar sig att sträva efter att rättvist redovisa olika åsikter och värderingar.”
Där har vi det som måste vara grunden för all trovärdighet inom journalistiken, inte personer fria från subjektivitet eller intressen, utan människor som accepterar sin subjektivitet och aktivt arbetar med det. KG Bergström har varit någorlunda högt uppsatt moderat, men han har visat att han håller journalistiska principer över gamla lojaliteter. Janne Josefsson ifrågasattes efter sitt avslöjande i moderaternas valstugor 2002. Han kritiserades för att hans vänstersympatier hade avgjort måltavlan och timingen i reportaget. Kanske var det därför han därefter riktade blicken mot vänsterpartiets, och gjorde reportage om deras förflutna. Säga vad man vill om KGB och Janne Josefsson, men de anstränger sig i varje fall för att slå åt båda håll, just för att behålla sin trovärdighet.

Magnus Ljungkvist kan naturligtvis göra samma sak. Skulle han gräva upp skit om ett framtida socialdemokratiskt statsråd, eller kanske redan nu fälla ett av sina egna landstingsråd med ett scoop, så skulle också hans trovärdighet öka.

Naturligtvis är det fullt möjligt att Magnus Ljungkvist också kommer att göra detta. Men det skulle vara förvånande, och det är också där beroendet kommer in. Det är, med tanke på Magnus Ljungkvists arbete och aktiva partimedlemskap, helt enkelt inte sannolikt att han skulle slå lika hårt, om alls, mot sitt eget parti som han gör mot borgarna. Det gör att hans trovärdighet sjunker, och att han utesluts från Center for Citizen Medias definition av medborgarjournalistik, som exempelvis Krohnman och Leman refererar i sina debattinlägg.

Till sist kan man naturligtvis diskutera den CCM-definitionen. Det tycker jag också att man ska göra. Men oavsett vilken definition man föredrar, av begreppet medborgarjournalistik, så måste trovärdighet vara en grundbult i varje sådan definitionen. Och då utesluts Magnus Ljungkvist likförbannat.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat till intressant.se

6 kommentarer:

Johan Sjölander sa...

Hej Tomas, jag tror att du har missförstått min poäng. Jag menar att det är ointressant vem som är en medborgarjournalist, det intressanta är vad som är medborgarjournalistik. Och då är frågan; är vad exempelvis Magnus gjort att betrakta som journalistik? Eller fallerar det i saklighet, sanningshalt, etc, etc?

Där har jag hittills inte stött på några kraftigare invändningar än att det "skulle kunna" vara så att Magnus "skyddar" sina egna och "jagar" borgare. Men ingen har kunnat visa att så är fallet. Och dessutom, om så vore. Måste en medborgarjournalist skriva om allt? Kan det inte finnas ett medborgarintresse av att sanningar grävs fram, även om de som gräver fram dem gör det med ett syfte?

Och det blir märkligt om vi ska utesluta de medborgare som tycker något från att ägna sig åt medborgarjournalistik. Vad säger du exempelvis om miljöjournalister som är engagerade i miljöfrågan? Ska de också diskvalificeras på förhand? Ska en fältbioglog som granskar storbolagens utsläpp eller regeringens miljöpolitik exkluderas för att han eller hon är "partisk"? Det förefaller mycket märkligt, om du frågar mig. Men det blir faktiskt den logiska konsekvensen av ditt resonemang.

Medborgarjournalister är inte en ny typ av journalister, en ny yrkeskategori. Medborgarjournalistik är ett helt nytt fenomen, där just vem som helst som använder de rätta metoderna (källkritik, nogranna hänsvisningar, sakliga bedömningar av ett faktamaterial etc) kan avslöja saker. Om verkligheten.

Sedan har du helt rätt i att en persons trovärdighet blir större ju mer oberoende han eller hon i praktiken visar sig vara. Men det är detta som måste fälla avgörandet - hur en person handlar. Vad du tyvärr ägnar dig åt är att definiera ut vissa personer på förhand. Det tycker jag är lite orättvist.

Johan Hellström sa...

hur högt opp i moderaterna var KGB egentligen? det enda jag vet är att han suttit i KF i Kalix, och Kalix i all ära, men tjaa...

och förresten, Nissen skulle komma i slutet av juli var det sagt. får jag den imorrn då? :)

Tomas Melin sa...

Johan S:

Du pratar om uteslutande. Du menar att det är tråkigt att utesluta vissa från journalistiken. Du undrar om miljöjournalister som är engagerade ska hindras från att skriva. Och ja, miljöjournalister som är ensidiga och obalanserade bör inte publiceras i ett medium som vill behålla sin trovärdigher. Eller snarare, de borde inte publiceras såsom journalister. Det gäller även om jag håller med vederbörande.

Sedan går det inte att skilja på medborgarjournalistik och medborgarjournalisten. Det är avsändaren som ger trovärdigheten, och därför är det i första hand intressant vem ger informationen, för att man ska kunna värdera den information man får.

Visst kan vi skapa en mediemiljö där vi inte bryr oss om vem som står för avsändaren, utan bara dömer efter sanningshalt. Men det innebär ju att man själv måste granska varje enskilt påstående. Det är knappast rimligt.

Apropå att "ingen kunnat visa" att Magnus är ensidig i sina granskningar eller om han "fallerar" vad gäller det journalistiska så har jag skrivit om det i mitt allra senaste inlägg i frågan. Här.
Det är ganska övertydligt att Magnus skriver väldigt ensidigt, och inte kan påstås vara en balanserad eller opartisk skribent.

Till sist ska också tilläggas att ingen vill "tysta" någon annan. Jag, eller de som håller med mig, vill inte att Magnus ska sluta skriva. Men bara för att man skriver vad man tycker, så behöver det inte vara journalistik. Det kan vara politik, PR eller bara rakt av bloggande. Varför behövs det blåsas upp till mer än så?


Johan H:
Jag tror iofs att det är ett missförstånd, men jag vill inte säga vad jag sa egentligen, eftersom det också visat sig vara överoptimistiskt.

Johan Sjölander sa...

"Men bara för att man skriver vad man tycker, så behöver det inte vara journalistik."

Helt rätt. Därför kallar jag mig exempelvis inte meedborgarjournalist, fastän jag skriver. Eftersom mina texter mest består av eget tyckande.

Men om man går utöver det? Gräver fram sanningar, nya fakta? Upptäcker saker som tidigare varit fördolda?

Låt mig förtydliga - det avslöjande Magnus fick pris för var ju inget "tyckande". Att en vid den tidpunkten rätt okänd sossebloggare från Bromma ogillade den moderate handelsministern hade knappast fällt henne, om man säger så. Det som skiljer Magnus inlägg från exempelvis de texter (återigen) jag producerade i ämnet är det faktum att Magnus faktiskt fick fram något helt nytt, ledde i bevis att ministern ljög. Jag tycker att denna kvalitativa skillnad är värd att på något sätt uppmärksamma.

Och det är ju just denna skillnad begreppet medborgarjournalistisk skulle kunna fånga upp. Om jag förstår dig rätt, är det ok att expressen fick pris för sitt avslöjande om Maria B (eftersom de är journalister, och alltså oväldiga) men det är fel när Magnus får pris för samma avslöjande, gjort dagen innan (eftersom det i hans fall inte handlar om journalistik utan om tyckande)?

Och jag förstår faktiskt inte poängen med detta. Om du däremot menar att Magnus inte ska ses som evigt sanningsvittne så har du naturligtvis rätt (han driver en politisk blogg), med det är det väl ingen som hävdat heller? Frågan är ju om de avslöjanden av journalistisk karaktär han gjort skulle kunna få ett erkännande som sådana, eller inte.

Tomas Melin sa...

Jag tycker det blir lite förvirrat, när du helt plötsligt börjar mena att jag tycker att Magnus inte förtjänar credd för det han gjort. Jag har aldrig skrivit det, inte heller har jag läst någon annan som tycker det. Naturligtvis ska man ära den som äras bör. Men Magnus bör äras för vad han faktiskt gjort, inte äras för något han inte är. Att ära honom för att vara "medborgarjournalist" vänder jag mig emot.

Du menar att tyckande inte är medborgarjournalistik, men om man gräver fram nya fakta eller sanningar i en fråga (och skriver om det, kan man anta) så är det medborgarjournalistik. Jag menar att det är en väldigt underlig argumentation, eftersom många andra yrkesgrupper också arbetar med att ta fram nya fakta, utan att för den delen påstås vara journalister. Forskare är väl en tydlig sådan grupp. Om en forskare publicerar sina nya rön på en blogg, blir vederbörande medborgarjournalist då?

Jag, och en del med mig, menar att det bör krävas mer för att jämställa sig med yrkesjournalisterna. Man bör kanske inte omfattas av samma etiska regler, men man bör åtminstone ha en uppsättning sådana.

Krohnman och Leman menar att en början till detta finns i definitionen "korrekt, pålitlig, oberoende". Jag håller på det stora hela med.

Vad menar du ska definiera medborgarjournalisten och dennes etiska ansvar?

Johan Sjölander sa...

Men Tomas; hela artikeln du tar din utångspunkt i var ju en kritik mot att Magnus fick ett pris för ett avslöjande han gjort. Alltså ett erkännande, för en "journalistisk" gärning. Då tolkar jag dig som att du kritiserar detta erkännande. Något annat sätt har jag svårt att förstå dig på.

Gränsdragningen mellan journalistik och forskning är en annan fråga. (Och dessutom relevant även när det gäller yrkesverksamma journalister/forskare, för övrigt.) Men är det ett problem? Om folk vill kalla sig "medborgarforskare" och med vetenskaplig metodik tar sig an olika problem kan de väl få göra det? Om slutresultatet sedan blir "medborgarforskning" eller "medborgarjournalistik" beror väl mer på formen och undersökningens art.

Sedan tror jag inte att medborgarjournalistiken kommer att kunna ta över från yrkesjournalistiken (lika lite som medborgarforskningen tar över från akademin, för den delen.) Dels av resursskäl. Men också för att medborgarjournalister med nödvändighet saknar vissa saker som en "riktig" journalist har (nu ser jag alltså inte medborgarjounrnalistik som ett sätt för ännu icke anställda journalister att göra sig ett namn, utan främst som någonting andra människor ägnar sig åt parallellet med sitt "riktiga" liv.)

Jag tycker alltså att det är viktigt att personer som verkligen inte är journalister ändå ska kunna få erkännande för medborgarjournalistiska gärningar. Och då tycker jag att man ska diskutera etiken i själva journalistiken - inte lägga den stora vikten på att diskvalificera folk åt höger och vänster för att skapa någon typ av exklusivitet.

Och då är grunden att avslöjanden ska vara sanna. Jag tycker det är viktigt att källor redovisas tydligt (viktigare än hos vanliga journalister, eftersom man med nödvändighet har något sämre trovärdighet). Jag tycker att rapporteringen ska vara allsidig i den meningen att uppenbara invändningar mot ens resonemang måste redovisas. Typ nått sådant. Det går säkert att diskutera.

En medborgarjournalist är alltså som jag ser det en person som på ideell basis låter publicera inlägg som håller en journalistisk kvalitet. Varken mer eller mindre.

(för övrigt så kallar sig väl även ledarskribenter journalister. Och folk som jobbar på diverse propagandaorgan. SÅ jag förstår egentligen inte vad denna rädsla för att JOURNALISTEN som begrepp ska devalveras kommer ur. För jag antar att det väl är något sådant du egentligen är ute och fikar efter?)

mvh (och tack för en kul diskussion)

Johan