"[Thage G Petterson] vill oxå minska antalet riksdagsledamöter med hundra stycken. Något som skulle innebära att avståndet mellan riksdagsledamot och väljare ökade ännu mer. Det skulle bli ännu svårare att få träffa en riksdagsledamot, allt färre skulle känna en riksdagsledamot, allt färre landsändar skulle bli representerade i riksdagen. Lobbyisterna i Stockholm skulle få ett ökat inflytande. Antalet riksdagsledamöter har varit konstant i över tretti år. Samtidigt har befolkningen ökat. Jag säger inte att jag vill öka antalet riksdaledamöter, men en minskning verkar vanskligt."Jag kan absolut sympatisera med argumentationen som Johan för fram. Men jag kan också hitta motargument mot detta. Att det finns fler ledamöter att träffa och känna idag vägs ju effektivt upp av att ledamöterna i fråga i många fall är näst intill maktlösa. Många ledamöter, inte minst i de två största partierna, är där uteslutande som röstboskap och har ingen som helst möjlighet att göra någon som helst väsentlig skillnad. Det är hos partierna makten ligger. Om man tillhör majoriteten ligger makten i sådana fall till stor del också hos regeringen och i samordningen mellan regeringspartierna.
Det bör också sägas att kontakten med väljarna blir nästintill värdelös när riksdagspolitikerna, som det är idag, arbetar för sitt parti snarare än för sina väljare. Påfallande ofta märks den skillnaden tydligt.
Lösningen ligger dock inte, tror jag, i färre antal ledamöter. Så länge det är partiorganisationerna som har nästan hela makten över listorna, det vill säga inslaget av personval är såpass lågt som idag, så kommer de politiker som gått den långa interna vägen (kaffekokarna) alltför ofta att vinna över de fritänkande, och därför obekväma, visionärerna. Personvalet måste därför radikalt stärkas. Det ger en tydligare koppling till att det är hos väljarna, inte partierna, som lojaliteten ska ligga.
Vad jag kan tänka mig är att minska antalet riksdagsledamöter, om antalet frågor som riksdagens behandlar minskar. Jag vill ju se en omfattande decentralisering av makten i enhetsstaten Sverige, till ett system som bygger på kommuner och regioner snarare än på stat. En möjlighet till en sådan decentralisering är en federalisering, där de allra flesta politiska områden ligger på regionnivå eller lägre. Regionerna har i detta fall egna, lagstiftande, parlament och den federala nivån har ett tvåkammarsystem. Till den första kammaren får medborgarna i varje region skicka lika många ledamöter, till den andra beror antalet ledamöter på invånarantal. Om varje region får skicka fem personer och det finns tio regioner skulle alltså första kammaren bestå av femtio personer. Andra kammaren skulle nog kunna uppgå till "bara" hundra personer, men även tvåhundra personer skulle ge 250 inalles och därmed den minskning på hundra personer som Thage G vill se.
Jo, jag håller nog med Johan. Grundlagsdebatt är riktigt kul!
Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, grundlagen, riksdagen, federalism, decentralisering
Pingat till intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar