lördag, mars 31, 2007
Riksdagens bevakningsenhet infiltrerar mp
Läs på Johannes blogg om hur "Riksdagens bevakningsenhet" anmäler en icke-existerande person till Mp Stockholms riksdagsbesök. Mycket underhållande.
torsdag, mars 29, 2007
Eurovisionsbloggen
För ungefär tio-elva månader sedan var det fullt liv på bloggen. Blogginläggen kom ofta och roade många, men oroade också en del. Klagomålen på alltför mycket schlager i bloggen var återkommande.
Eftersom jag är en så sympatisk och flexibel, men också eurovisionsfanatisk, människa har jag helt enkelt öppnat en sidoblogg. Eurovisionsbloggen är nu uppe och kommer presentera alla länder och deras bidrag mer eller mindre ingående. Under resans gång kanske ni får lite nyheter och trivia också. Vem vet? Inte ni iaf om ni inte klickar er dit redan nu.
Eftersom jag är en så sympatisk och flexibel, men också eurovisionsfanatisk, människa har jag helt enkelt öppnat en sidoblogg. Eurovisionsbloggen är nu uppe och kommer presentera alla länder och deras bidrag mer eller mindre ingående. Under resans gång kanske ni får lite nyheter och trivia också. Vem vet? Inte ni iaf om ni inte klickar er dit redan nu.
fredag, mars 23, 2007
Public Service-tidning
Våra härliga kanslister i Mp Staden och Mp Länet, Johannes respektive John, har gått igenom partiprogrammet och fascineras över kravet på en Public Service-tidning. Johannes tycker det verkar omöjligt men intressant, och John är försiktigt positiv.
Själv är detta en punkt jag funderat på över flera år. Jag är inte helt negativ naturligtvis, men starkt skeptisk. Drömmen är en tidning som ska vara "som Metro, fast med riktiga nyheter", som Johannes uttrycker det.
Problemet är ju att anledningen till att Metro, Stockholm City och .Se kan vara gratis är att de tar i princip alla sina nyheter från TT. Ett minimum av reportrar och journalister.
Riktiga nyheter, det får man från riktiga tidningar. Och kostnaden blir därefter. En Public Service-tidning skulle rimligtvis konkurrera inte med Metro eller kvällstidningarna, utan med morgontidningarna och den enda rikstäckande morgontidningen landet har: Dagens Nyheter.
Och det är här problemen börjar. DN omsätter enligt egen utsago nästan 2 miljarder om året. Även om man räknar bort uppstartskostnader och dylikt kommer kostnaden för en Public Service-tidning hamna på minst den summan. Eftersom en Public Service-tidning också rimligtvis har högre krav på sig vad gäller exempelvis utrikeskorrespondenter och effektivitet blir kostnaderna rimligtvis också något högre. En totalkostnad på två miljarder om året är alltså fullt rimligt att se framför sig.
Det vill säga lika mycket som hela Sveriges Radio får av licenspengarna nu, eller nästan hälften av vad SVT får. Totalt utgör två miljarder ungefär trettio procent av den totala licenspengapåsen. Eller fyra gånger mer än vad presstödsnämdnen distribuerar varje år.
Om man nu anser att vi har två miljarder över att lägga på någon form av medieinvestering, så ska vi för allt i världen inte lägga det på ett så uppenbart meningslöst projekt som en Public Service-tidning. Hellre då fördubbla budgeten för Sveriges Radio, eller ge presstödsnämnden en mångfaldigt större budget, att distribuera till nya medier.
En Public Service-gigant på tidningsmarknaden skulle knappas få några stora positiva effekter. På samma sätt som de Public Service-medier vi har idag fungerar efter samma medielogik som landets övriga morgontidningar kommer en Public Service-tidning göra det också.
Däremot kan man ju se fram emot en situation där en rad privata tidningar konkurreras ut av den nya mediejätten. De skulle inte förvåna mig ett dugg om den nya tidningen gav som enda effekt en sämre tidningsmångfald, och att de tidningar som finns kvar tvingas att ytterligare "effektivisera", vilket ofta innebär en sämre journalistik.
Nej, jag har svårt att se några positiva effekter av mitt partis förslag på det här området. Men jag förstår var det kommer ifrån. En del gröna "mediekritiker" har, liksom deras socialistiska fränder, totalt hängt upp sig på att kritisera "borgerliga medier". Borgerliga ledarsidor i DN, SvD et cetera står dem upp i halsen.
Men då har jag ett tips. Börja morgonen med att bläddra förbi ledarna. Det är kanske inte lika roligt som en Public Service-tidning, för politiker som ska visa sig "mediekritiska" och slagkraftiga. Men det är mycket billigare, för oss som ska betala kalaset till slut.
Andra bloggar om: politik, samhälle, mediekritik, Public Service, media, mediekritik, miljöpartiet
Pingat till intressant.se
Själv är detta en punkt jag funderat på över flera år. Jag är inte helt negativ naturligtvis, men starkt skeptisk. Drömmen är en tidning som ska vara "som Metro, fast med riktiga nyheter", som Johannes uttrycker det.
Problemet är ju att anledningen till att Metro, Stockholm City och .Se kan vara gratis är att de tar i princip alla sina nyheter från TT. Ett minimum av reportrar och journalister.
Riktiga nyheter, det får man från riktiga tidningar. Och kostnaden blir därefter. En Public Service-tidning skulle rimligtvis konkurrera inte med Metro eller kvällstidningarna, utan med morgontidningarna och den enda rikstäckande morgontidningen landet har: Dagens Nyheter.
Och det är här problemen börjar. DN omsätter enligt egen utsago nästan 2 miljarder om året. Även om man räknar bort uppstartskostnader och dylikt kommer kostnaden för en Public Service-tidning hamna på minst den summan. Eftersom en Public Service-tidning också rimligtvis har högre krav på sig vad gäller exempelvis utrikeskorrespondenter och effektivitet blir kostnaderna rimligtvis också något högre. En totalkostnad på två miljarder om året är alltså fullt rimligt att se framför sig.
Det vill säga lika mycket som hela Sveriges Radio får av licenspengarna nu, eller nästan hälften av vad SVT får. Totalt utgör två miljarder ungefär trettio procent av den totala licenspengapåsen. Eller fyra gånger mer än vad presstödsnämdnen distribuerar varje år.
Om man nu anser att vi har två miljarder över att lägga på någon form av medieinvestering, så ska vi för allt i världen inte lägga det på ett så uppenbart meningslöst projekt som en Public Service-tidning. Hellre då fördubbla budgeten för Sveriges Radio, eller ge presstödsnämnden en mångfaldigt större budget, att distribuera till nya medier.
En Public Service-gigant på tidningsmarknaden skulle knappas få några stora positiva effekter. På samma sätt som de Public Service-medier vi har idag fungerar efter samma medielogik som landets övriga morgontidningar kommer en Public Service-tidning göra det också.
Däremot kan man ju se fram emot en situation där en rad privata tidningar konkurreras ut av den nya mediejätten. De skulle inte förvåna mig ett dugg om den nya tidningen gav som enda effekt en sämre tidningsmångfald, och att de tidningar som finns kvar tvingas att ytterligare "effektivisera", vilket ofta innebär en sämre journalistik.
Nej, jag har svårt att se några positiva effekter av mitt partis förslag på det här området. Men jag förstår var det kommer ifrån. En del gröna "mediekritiker" har, liksom deras socialistiska fränder, totalt hängt upp sig på att kritisera "borgerliga medier". Borgerliga ledarsidor i DN, SvD et cetera står dem upp i halsen.
Men då har jag ett tips. Börja morgonen med att bläddra förbi ledarna. Det är kanske inte lika roligt som en Public Service-tidning, för politiker som ska visa sig "mediekritiska" och slagkraftiga. Men det är mycket billigare, för oss som ska betala kalaset till slut.
Andra bloggar om: politik, samhälle, mediekritik, Public Service, media, mediekritik, miljöpartiet
Pingat till intressant.se
fredag, mars 16, 2007
Telefonreklam
I NY Times hittar jag denna krönika, om en teletjänst som är allt jag någonsin drömt om, och lite till.
Hela krönikan är någonstans sinnebilden för redaktionell reklam, komplett med att författaren lite för ofta nämner företagets namn, dessutom i loggofierad form (GrandCentral och ibland GrandCentral.com), textreklam som TT aldrig skulle nedlåta sig till.
Men bortsett från att hela artikeln är en lång reklamannons så är den helt underbar att läsa. För vad som annonseras är en dröm som blir sann.
Grand central erbjuder en tjänst som i grunden innebär att man kopplar alla sina telefoner till ett förenande nummer (jmfr "härskarringen", ett nummer att ena dem alla...). När man ringer grand central-numret ringer då alla(!) ens telefoner.
Just det, som alltså är grand centrals stora idé, tycker jag personligen låter som en mardröm. Jag tycker det är jobbigt när en telefon ringer. Tänk er då att alla telefoner ringer samtidigt, på en rad olika platser (hemtelefon, mobiltelefon, eventuell jobbmobil, jobbtelefon, sommarstuga etc). Dessutom har jag bara en telefon för tillfället, så grand centrals affärsidé där är inget för mig.
Däremot erbjuder de en rad tjänster utöver sin grundtjänst, och jag vill ha dem alla:
Nå. Nu behöver vi bara vänta tills allt det här kommer till Sverige.
Hela krönikan är någonstans sinnebilden för redaktionell reklam, komplett med att författaren lite för ofta nämner företagets namn, dessutom i loggofierad form (GrandCentral och ibland GrandCentral.com), textreklam som TT aldrig skulle nedlåta sig till.
Men bortsett från att hela artikeln är en lång reklamannons så är den helt underbar att läsa. För vad som annonseras är en dröm som blir sann.
Grand central erbjuder en tjänst som i grunden innebär att man kopplar alla sina telefoner till ett förenande nummer (jmfr "härskarringen", ett nummer att ena dem alla...). När man ringer grand central-numret ringer då alla(!) ens telefoner.
Just det, som alltså är grand centrals stora idé, tycker jag personligen låter som en mardröm. Jag tycker det är jobbigt när en telefon ringer. Tänk er då att alla telefoner ringer samtidigt, på en rad olika platser (hemtelefon, mobiltelefon, eventuell jobbmobil, jobbtelefon, sommarstuga etc). Dessutom har jag bara en telefon för tillfället, så grand centrals affärsidé där är inget för mig.
Däremot erbjuder de en rad tjänster utöver sin grundtjänst, och jag vill ha dem alla:
- Namnpresentation
När man svarar presenteras den som ringer med namn. "Du har ett samtal från Greger Jansson". Företaget får namnen från din telefonbok, som du har online. Finns numret inte i telefonboken blir den som ringer ombedd att presentera sig. Underbart! Lite onödigt också, men underbart :) - Tjyvlyssna på telefonsvararen
Alla har ju sett på amerikanska filmer eller TV-serier, där folk låter telefonsvararen svara när det ringer och sedan kan höra när den som ringer spelar in ett meddelande för att svara om det är intressant. Nu kan man göra det med mobilsvaret också. När det ringer får man veta vem det är (se ovan) och så får man välja om man vill svara (tryck 1), skicka till mobilsvar utan att lyssan (tryck 2), skicka till mobilsvar och lyssna (tryck 3) eller svara och spela in samtalet (tryck 4). Trycker man då tre så kommer den som ringer till mobilsvar, men man kan lyssna på vad som sägs. Finner man vederbörandes ärende intressant trycker man stjärna och kan börja prata.
Nu tycker jag iofs att det är ett problem att folk förstår att man har lyssnat när man helt plötsligt svarar när de håller på som bäst att spela in mobilsvar. Det blir uppenbart att man dissat dem till att börja med. Men ändå, bra grej. - Spela in samtal
Som sagt ovan kan man trycka 4 för att spela in ett samtal. Nu finns den funktionen iofs redan på många mobiltelefoner, men det fungerar ofta dåligt. Jag har en diktafon som jag med hjälp av diverse sladdar kopplar till mobilen. Det här hade varit en ganska najs lösning, då samtalen sparas på internet (varifrån de kan laddas ner och sparas på datorn). - Ringsignaler för den som ringer
Den här funktionen menar NY Times vara väldigt europeisk:"This bizarre little feature is evidently popular with young cellphone users in Europe, but is still rare in the United States. It lets you replace the ringing sounds the caller hears while waiting for you to answer (what Lily Tomlin would describe as “one ringy-dingy, two ringy-dingys”) with music—in GrandCentral’s case, any MP3 file of your choice.
Jag tycker det i och för sig inte är en livsnödvändig funktion. Men att man kan välja en mp3-fil vilken som helst ger ju nya möjligheter. Man kan t.ex. spela in "Hej, det här är Tomas. Jag svarar nog om en liten stund. Ta det lugnt! ... Oj, vad det dröjer. Jag kanske är upptagen. Ska jag sjunga en sång under tiden?"...
This does imbue your own personal phone with a certain corporate, Muzakish feel. But hey — who wouldn’t want to seem more European?"
Eller: "Hej. Du har kommit till Tomas. Alla våra Tomasar är upptagna för tillfället, men ditt samtal är placerat i kö. ... Ditt samtal är viktigt för Tomas, och han hoppas att du väljer att vänta tills han är tillgänglig. Du behåller din plats i kön." - Individualisering
Det här har jag längtat efter på riktigt. Man kan ställa in olika mobilsvarmeddelanden för olika kontakter i telefonboken, och olika ringsignaler för den som ringer (se ovan)!
Tex om mamma ringer kan hon få höra medan signalerna går fram: "(Överdrivet glatt) Hej mamma, vad kul att du ringer! Alltid kul att höra från dig. Nu svarar jag nog snart!"
och när det då går till mobilsvar kan det låta: Oj, jag svarade inte. Men det var nog för att jag inte kunde. Jag gör nog nåt jätteviktigt, jag lovar!"
Eller om det är nån skåning som ringer: "Av ekonomiska svarar inte Tomas på utlandssamtal."
Fast den kanske skönaste funktionen är att man kan blockera numret, så att de spelar upp en "Numret du har ringt används inte", som låter som den man får när man slår fel nummer. Det känns faktiskt fett användbart. Eller som NY Times säger:"Never has technology been so deliciously evil."
- Linjebyte
Vid vilken punkt som helst i samtalet trycker man stjärna, vilket får alla telefoner att ringa igen (ja, fortfarande lika jobbigt). Då svarar man bara en annan telefon och fortsätter prata som om inget har hänt.
Personen på andra sidan märker inget, påstår NY Times, vilket får en att tro att amerikaner är antingen döva (vilket gör telefonsamtal till en ganska dålig idé) eller dumma i huvudet. För man hör ju när en annan telefon ringer i andra änden... Nåja.
Funktionen är bra om man vill byta från mobil till fast linje eller tvärtom, vilket man vill när man ska gå ut eller kommer hem, exempelvis. Eller så lägger man bara på. - Spamfilter
Företaget håller koll på de vanligaste telemarketingnumren och blockerar dem. Hehe, DÄR har vi den riktiga fördelen.
Nå. Nu behöver vi bara vänta tills allt det här kommer till Sverige.
lördag, mars 03, 2007
Kremlin Inc
"Kremlin Inc. has become the name for the hybrid system Putin created: capitalism with an authoritarian face. The search for his replacement has started to look less like a political campaign and more like a boardroom struggle to select a new C.E.O. As at most corporations, the process is out of the public eye, the result presented to shareholders as a fait accompli."Rysslands president Vladimir Putin får enligt nu gällande grundlag inte sitta längre än till 2008, då ett val förväntas hållas.
Läs New York Times Moskva-korres analys om Putins ersättare och landets framtid. Mycket intressant.
Ungdomshuset lever vidare i virtuell värld
DR Nyheder rapporterar att en anonym grupp har köpt en grund till ungdomshuset i den virtuella världen Second Life. Huset ligger bredvid en nyhetskanal, för att även fortsatt vara centrum i nyhetsflödet. Det virtuella ungdomshuset ligger på koordinaterna 201-134-77.
Apropå Second Life så har Svenska Institutet förklarat att de tänker öppna en ambassad i Second Life. Carl Bildt hoppas bli inbjuden till öppnandet.
Andra bloggar om: politik, samhälle, Second Life, DR, ungdomshuset, Svenska Institutet, Carl Bildt
Pingat till intressant.se
Apropå Second Life så har Svenska Institutet förklarat att de tänker öppna en ambassad i Second Life. Carl Bildt hoppas bli inbjuden till öppnandet.
Andra bloggar om: politik, samhälle, Second Life, DR, ungdomshuset, Svenska Institutet, Carl Bildt
Pingat till intressant.se
onsdag, februari 28, 2007
Dagens Media mot nya äventyr
Dagens Media är medievärldens just nu kanske hetaste tidskrift, efter artikeln där Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund. Eftersom Dagens Media är en tidning om just media måste man ju då skriva om det. Så det har man gjort nu.
Värt att påpeka är att det inte är Niclas Rislund som skrivit uppföljarartikeln. Synd tycker jag, det hade faktiskt varit roligt om man drivit det så långt.
Det som är intressant är att Rolf van den Brink faktiskt tycker "han kunde frågan" är en såpass bra formulering att han låter det vara huvudförsvaret även i sin egen tidning. Jag var helt säker på att det var en misslyckad formulering över något stressat telefonsamtal. Det är ju en formulering som är så upplagd för hånfulla kommentarer och mer eller mindre lustiga ordvitsar att man inte vet var man ska börja.
En annan bortförklaring som Dagens Media har lagt med sin egen, tillrättalagda, version av händelsen är idén om att Dagens Media lät Niclas Rislund skriva om Niclas Rislund för att testa och utmana de journalistiska gränserna. Detta var Rolf van den Brinks försvar i kommentarerna till ursprungsartikeln, och det är alltså en del av försvaret även nu.
Jag tycker det är lite kul att Rolf van den Brink tycker det är positivt att vi ska tro att han suttit på sin kammare och funderat över rimligheten i att inte skriva nyheter om sig själv. Å andra sidan öppnar detta upp för nya möjligheter i framtiden.
Jag ser redan fram emot nästa vecka. Enligt obekräftade rykten ska Dagens Media då börja publicera påhittade citat och slänga in könsord på slumpmässigt valda ställen i sin artiklar. Naturligtvis bara för att "prova om man kan göra något sådant här och se vad det väcker för reaktioner".
Stay tuned. Dagens Media älgar vidare, ner för efterkonstruktionens underbara stig.
Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se
Värt att påpeka är att det inte är Niclas Rislund som skrivit uppföljarartikeln. Synd tycker jag, det hade faktiskt varit roligt om man drivit det så långt.
Det som är intressant är att Rolf van den Brink faktiskt tycker "han kunde frågan" är en såpass bra formulering att han låter det vara huvudförsvaret även i sin egen tidning. Jag var helt säker på att det var en misslyckad formulering över något stressat telefonsamtal. Det är ju en formulering som är så upplagd för hånfulla kommentarer och mer eller mindre lustiga ordvitsar att man inte vet var man ska börja.
En annan bortförklaring som Dagens Media har lagt med sin egen, tillrättalagda, version av händelsen är idén om att Dagens Media lät Niclas Rislund skriva om Niclas Rislund för att testa och utmana de journalistiska gränserna. Detta var Rolf van den Brinks försvar i kommentarerna till ursprungsartikeln, och det är alltså en del av försvaret även nu.
Jag tycker det är lite kul att Rolf van den Brink tycker det är positivt att vi ska tro att han suttit på sin kammare och funderat över rimligheten i att inte skriva nyheter om sig själv. Å andra sidan öppnar detta upp för nya möjligheter i framtiden.
Jag ser redan fram emot nästa vecka. Enligt obekräftade rykten ska Dagens Media då börja publicera påhittade citat och slänga in könsord på slumpmässigt valda ställen i sin artiklar. Naturligtvis bara för att "prova om man kan göra något sådant här och se vad det väcker för reaktioner".
Stay tuned. Dagens Media älgar vidare, ner för efterkonstruktionens underbara stig.
Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se
tisdag, februari 27, 2007
Niclas Rislund ger oss senaste nytt om Niclas Rislund
Niclas Rislund är journalisten som blev dömd i hovrätten för att ha utgivit sig vara polis när han arbetade för Expressen.
Nu finns nyheter i ämnet. Niclas Rislunds ansökan om att ta upp saken i Högsta Domstolen har fått avslag. Detta vet vi tack vare att Niclas Rislund själv skrivit en artikel om det, till sin nya tidning Dagens Media. I artikeln skriver också Niclas Rislund att Niclas Rislund inte alls uppgav sig för att vara polis utan uppgav eget namn och ett nummer som går att spåra till Expressen.
Situationen är förstås absurd. Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund, och inte helt oväntat menar då Niclas Rislund att Niclas Rislund är oskyldig. Det hela är surrealistiskt. Men det blir bättre.
För kommentarerna till artikeln blir förstås många och hånande. Chefredaktören för Dagens Media, Rolf van den Brink, känner sig manad att kliva in i handlingen och förklara tidningens agerande. Han säger då bland annat att Dagens Media inte ska "upprätthålla forntida förhållningssätt till journalistik utan att utmana dem och våga visa nya angreppssätt".
Det tycker jag är kul. Nya angreppssätt inkluderar alltså att låta folk rapportera om sina egna brott.
Fast så menar han förstås inte. Egentligen. För i DN förklarar han vad som egentligen låg bakom beslutet:
Riktigt pinsamt blir det när man också inser att Rolf van den Brink har en krönika uppe som handlar om just det här. I krönikan "Sch... schulman shejk of the journalistfejk" skriver vand den Brink om det han kallar "Journalisten som self made nyhet" om journalister som ser sig själva som en nyhet och går igång på sig själva i nyhetsflödet. Han skriver:
Dagens Media, för er som trodde att det var en seriös mediegranskande tidning. Inte då. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Och just nu heter den svagaste länken Niclas Rislund.
Läs också SVD:s och Resumes artiklar.
Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se
Nu finns nyheter i ämnet. Niclas Rislunds ansökan om att ta upp saken i Högsta Domstolen har fått avslag. Detta vet vi tack vare att Niclas Rislund själv skrivit en artikel om det, till sin nya tidning Dagens Media. I artikeln skriver också Niclas Rislund att Niclas Rislund inte alls uppgav sig för att vara polis utan uppgav eget namn och ett nummer som går att spåra till Expressen.
Situationen är förstås absurd. Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund, och inte helt oväntat menar då Niclas Rislund att Niclas Rislund är oskyldig. Det hela är surrealistiskt. Men det blir bättre.
För kommentarerna till artikeln blir förstås många och hånande. Chefredaktören för Dagens Media, Rolf van den Brink, känner sig manad att kliva in i handlingen och förklara tidningens agerande. Han säger då bland annat att Dagens Media inte ska "upprätthålla forntida förhållningssätt till journalistik utan att utmana dem och våga visa nya angreppssätt".
Det tycker jag är kul. Nya angreppssätt inkluderar alltså att låta folk rapportera om sina egna brott.
Fast så menar han förstås inte. Egentligen. För i DN förklarar han vad som egentligen låg bakom beslutet:
"Vi hade en pressläggning och ont om folk och vi ville snabbt få ut den här nyheten. Niclas var tillgänglig, han kunde snabbt göra jobbet för han kunde frågan."Bortsett från den mycket roliga eufemismen uttalandet "han kunde frågan" utgör så är det uppenbart. Dagens Media sket i alla journalistiska principer och publicerade uppgifter som fallit i svenskt domstolsväsense som fakta. För att man har bråttom och snålar.
Riktigt pinsamt blir det när man också inser att Rolf van den Brink har en krönika uppe som handlar om just det här. I krönikan "Sch... schulman shejk of the journalistfejk" skriver vand den Brink om det han kallar "Journalisten som self made nyhet" om journalister som ser sig själva som en nyhet och går igång på sig själva i nyhetsflödet. Han skriver:
"Det finns inget som journalister går igång på så mycket, som när det skrivs om dem själva. Det är begripligt. Den våtaste av drömmar. Du skapar en nyhet om dig själv, du får en nyhet och får ära och berömmelse. Det är DU som ÄR nyheten. [...] Det här borde vi journalister bli bättre på. Världen behöver ständigt fler nyheter."Fler nyheter av och med Niclas Rislund, då uppenbarligen.
Dagens Media, för er som trodde att det var en seriös mediegranskande tidning. Inte då. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Och just nu heter den svagaste länken Niclas Rislund.
Läs också SVD:s och Resumes artiklar.
Andra bloggar om: Dagens Media, Niclas Rislund, Rolf van den Brink, mediekritik, samhälle
Pingat till intressant.se
fredag, februari 23, 2007
Någon måste avgå
Personnumren håller på att ta slut.
Någon måste avgå. Nu. Vem är personnummersansvarig i regeringen?
Någon måste avgå. Nu. Vem är personnummersansvarig i regeringen?
fredag, februari 09, 2007
Forsmarks VD
Många miljöpartister har först krävt och sedan glatts åt att Forsmarks VD avgår. Det tycker jag är lite skumt. Hela vår politik går ju ut på att kärnkraft är dåligt och farligt i sig. Om det bara bygger på vilken VD kärnkraftverket har så borde ju stora delar av vår argumentation i den frågan revideras kraftigt.
torsdag, februari 08, 2007
Gröna bloggar rule the school
Punkt se här i Stockholm har idag en liten artikel om politiker som bloggar. Själva artikeln handlar mest om Roger Mogert (s), som för övrigt har en mycket rolig och läsvärd blogg.
Därpå följer en lista över politiker som bloggar. Utbudet där är ju ganska stort, minst sagt. Men av sju stycken politiker är tre stycken miljöpartister. Det är Yvonne Ruwaida, Zaida Catalán och jag själv. Jag påstås dock fortfarande vara språkrör för GU Sthlm, vilket är kul men åtminstone fyra månader försent. Man undrar ju var de fått den uppgiften ifrån? Jag kanske är kändis hos gratistidningarna, eller så har de kollat nån källa som är ouppdaterad. Om någon vet var på internet det fortfarande påstås att jag är GU-rör så hör av er.
I övrigt är de fyra ickegröna bloggarna Erik Sjöstedt (kd), Fredrick Federley (c), Anna König Jerlemyr (m) och Johan Sjölander (s). Eftersom Johan är Hässelbybo (vilket också nämns i listan) blir också antalet Hässelby-bloggar överrepresenterat, vilket förstås är positivt.
Man kan ju inte låta bli att undra över redaktionens fördelning på den här listan. Det är uppenbart att man har försökt sig på någon form av spridning. Alla partier utom Folkpartiet och Vänsterpartiet är med, och olika uppdrag är väl representerade, t.ex. riksdagen (Federley och König), landstingsfullmäktige (Sjölander) och kommunfullmäktige (Ruwaida och Catalán). Dessutom står två stycken som ungdomsförbundare istället för partister, vilket kan vara en tanke. Även om det förstås inte stämmer helt, jag är ju som sagt inte ungdomsförbundsrör längre, men ändå. Även könsfördelningen är någorlunda, tre kvinnor och fyra män. Fast om man räknar med Mogert i huvudartikeln blir det ju förstås 3-5.
Däremot får ju valet av bloggar en att undra. Varför just dessa? Bortsett från att tre gröna bloggar verkar lite overkill är valet av Erik Sjöstedt underligt. Sjöstedt, är enligt sin egen blogg är ordförande för Kd på Lidingö och politisk sekreterare för Kd i Södertälje. Varför valde man att ha med just honom, snarare än Ella Bohlin exemeplvis? Det är oklart, men jag gissar att det har att göra med de fina bilderna på hans blogg. Undrar om han gör dem själv?
En möjlig tolkning är ju också att listan är en rent kvalitativ topplista och att jag, Yvonne och Zaida helt enkelt har tre av de sju bästa politiska bloggarna.
Därpå följer en lista över politiker som bloggar. Utbudet där är ju ganska stort, minst sagt. Men av sju stycken politiker är tre stycken miljöpartister. Det är Yvonne Ruwaida, Zaida Catalán och jag själv. Jag påstås dock fortfarande vara språkrör för GU Sthlm, vilket är kul men åtminstone fyra månader försent. Man undrar ju var de fått den uppgiften ifrån? Jag kanske är kändis hos gratistidningarna, eller så har de kollat nån källa som är ouppdaterad. Om någon vet var på internet det fortfarande påstås att jag är GU-rör så hör av er.
I övrigt är de fyra ickegröna bloggarna Erik Sjöstedt (kd), Fredrick Federley (c), Anna König Jerlemyr (m) och Johan Sjölander (s). Eftersom Johan är Hässelbybo (vilket också nämns i listan) blir också antalet Hässelby-bloggar överrepresenterat, vilket förstås är positivt.
Man kan ju inte låta bli att undra över redaktionens fördelning på den här listan. Det är uppenbart att man har försökt sig på någon form av spridning. Alla partier utom Folkpartiet och Vänsterpartiet är med, och olika uppdrag är väl representerade, t.ex. riksdagen (Federley och König), landstingsfullmäktige (Sjölander) och kommunfullmäktige (Ruwaida och Catalán). Dessutom står två stycken som ungdomsförbundare istället för partister, vilket kan vara en tanke. Även om det förstås inte stämmer helt, jag är ju som sagt inte ungdomsförbundsrör längre, men ändå. Även könsfördelningen är någorlunda, tre kvinnor och fyra män. Fast om man räknar med Mogert i huvudartikeln blir det ju förstås 3-5.
Däremot får ju valet av bloggar en att undra. Varför just dessa? Bortsett från att tre gröna bloggar verkar lite overkill är valet av Erik Sjöstedt underligt. Sjöstedt, är enligt sin egen blogg är ordförande för Kd på Lidingö och politisk sekreterare för Kd i Södertälje. Varför valde man att ha med just honom, snarare än Ella Bohlin exemeplvis? Det är oklart, men jag gissar att det har att göra med de fina bilderna på hans blogg. Undrar om han gör dem själv?
En möjlig tolkning är ju också att listan är en rent kvalitativ topplista och att jag, Yvonne och Zaida helt enkelt har tre av de sju bästa politiska bloggarna.
onsdag, januari 31, 2007
Skabbig handelskammare?
Nina Larsson skrev för en dryg vecka sedan om att hon skulle iväg på en båttur med Handelskammeren. En vecka senare skriver hon igen om att det var skabb på båten.
En elakare bloggare hade kunnat ifrågasätta förvåningen över skabben, det var ju faktiskt utlyst att handelskammaren skulle med. Som tur är, är inte jag så elak.
Däremot tipsar jag gärna om tidigare dumheter från handelskammaren.
En elakare bloggare hade kunnat ifrågasätta förvåningen över skabben, det var ju faktiskt utlyst att handelskammaren skulle med. Som tur är, är inte jag så elak.
Däremot tipsar jag gärna om tidigare dumheter från handelskammaren.
söndag, januari 28, 2007
lördag, januari 27, 2007
Simón Bolívar
Apropå den Bolivarianska Revolutionen (som Chávez leder i Venezuela). Kolla in vad Simón Bolívars fullständiga namn är (från Wikipedia):
Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios y Blanco
Det är vad jag kallar ett ordentligt namn.
Nu kan jag översätta det fel, men jag tror det "översätts" till:
Simón José Antonio (Förnamn) av den mycket Heliga Treenigheten (någon orden?) Bolívar (faderns namn) Palacios y Blanco (moderns namn).
Själv funderar jag starkt på att om (när?) jag blir världskänd artist så ska jag helt fräckt kopiera namnet, och kalla mig:
Tomas Birger Daniel av den Fett Heliga Treenigheten* Melin, Lind och Grönska.
*Den Fett Heliga Treenigheten är förstås inte Fadern, Sonen and "the Holy Goat" (den helige anders), som antagligen åsyftas i Simons namn ovan. Treenigheten här är självfallet Hässelby Gård, Hässelby Strand och Hässelby Villastad. Om nån undrade.
Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios y Blanco
Det är vad jag kallar ett ordentligt namn.
Nu kan jag översätta det fel, men jag tror det "översätts" till:
Simón José Antonio (Förnamn) av den mycket Heliga Treenigheten (någon orden?) Bolívar (faderns namn) Palacios y Blanco (moderns namn).
Själv funderar jag starkt på att om (när?) jag blir världskänd artist så ska jag helt fräckt kopiera namnet, och kalla mig:
Tomas Birger Daniel av den Fett Heliga Treenigheten* Melin, Lind och Grönska.
*Den Fett Heliga Treenigheten är förstås inte Fadern, Sonen and "the Holy Goat" (den helige anders), som antagligen åsyftas i Simons namn ovan. Treenigheten här är självfallet Hässelby Gård, Hässelby Strand och Hässelby Villastad. Om nån undrade.
fredag, januari 26, 2007
Chamberland och Chávez
På Grön Ungdoms språkrörsblogg skriver GU:s manliga språkrör Alexander Chamberland om Hugo Chávez. Chávez kritiseras "in absurdum" och bilden måste nyanseras, menar han.
En kritik som Alexander dock för fram är:
Freedom House har nyligen släppt sina siffror över frihet i Världen för 2007. Länder poängsätts efter politiska rättigheter och medborgerliga friheter, på en skala 1-7 där ett är bäst och sju är sämst. Så här ser det ut.
(Placering - Land - Political Rights - Civil Liberties)
Som ni ser ligger Venezuela minst sagt riktigt dåligt till, även i förhållande till andra länder i regionen. Visst finns det mindre demokratiska länder, två för att vara exakt. Men jag ser inte vad det är att stoltsera med. Det är knappast en bedrift att vara mer demokratisk än Castros Kuba. Inte heller ger det några guldstjärnor att vara marginellt mer demokratisk än lilla Haiti. Haiti som 1957-1986 var ren diktatur styrda först av Papa Doc och sedan sonen Baby Doc, också kända som familjen Duvalier. I nuläget är Haiti en av västra hemisfärens fattigaste och mest våldsutsatta stater, och ändå tar man, från förra årets Freedom House-rankning, ett stort steg framåt och lägger sig på nästan samma nivå som Venezuela, den senare alltså ett av världens oljerikaste länder.
Denna situation är förstås inget att berömma Venezuela för, men det är inte bara det. Det slutar inte där. Det är inte bara så att Venezuela är ett mindre demokratisk land än man skulle önska, det är också så att det går åt fel håll. Åt skogen åt fel håll. Och det är Chávez fel.
Hugo Chávez vann det venezolanska presidentvalet 1998. Samma år bedömdes Venezuela av Freedom House som ett helt fritt land, med en tvåa i politiska rättigheter och en trea i medborgerliga friheter. När så andra länder i regionen sakta rest sig från diktatur och börjar arbeta sig uppåt mot demokrati, går Venzuela och Chávez åt andra hållet. För det verkar inte sluta här. Chávez samlar allt mer makt kring sig själv, exempelvis ska han styra sitt land genom presidents-dekret. Det där med att underställa politiska förslag ett parlament bestående av en folkvald församling är ju faktiskt bara för töntar, eller?
Så: Nej Alexander, Venezuela är inte särskilt demokratiskt alls. Och inte lär det bli bättre så länge Chávez sitter kvar.
Tyvärr är det inte den enda missen som Alexander Chamberland gör i sin bloggpost. Alex skriver:
Är det Grön Ungdoms mening att det är positivt att de ekonomiska klyftorna minskar, även när detta innebär att alla får det sämre och fler blir fattiga?
Magnus Linton kommer som sagt med stark kritik mot Chávez. I en artikel i annars skamlöst vänstervridna Dagens ETC för någon månad sedan fanns också en stor artikel med frän kritik mot den venezolanske ledaren. Mycket av kritiken mot Chávez kommer idag från vänster. I det läget känner Grön Ungdoms språkrör att han måste "nyansera debatten" genom att välkomna politiska reformer som leder till fler fattiga, och låtsas som om Venezuela egentligen är ett ganska demokratiskt land.
Jag vet inte vad jag ska tro. Allt jag vet är att när Grön Ungdoms språkrör är större socialistkramare än Dagens ETC, då är förbundet inne på helt fel kurs.
Till sist. Läs Magnus Lintons blogg, och då speciellt hans senaste inlägg om problemen med Chávez. Ett måste, för alla som tror att problemen i Venezuela stannar vid inskränkningar i pressfriheten. Men också ett måste, för alla som vill få en nyanserad bild av latinamerika, som också bygger på någon sorts verklighetsförankring.
Andra bloggar om: politik, samhälle, latinamerika, Venezuela, Chavez, Alexander Chamberland, Magnus Linton, demokrati, socialism, Grön Ungdom
Pingat till intressant.se
En kritik som Alexander dock för fram är:
"Däremot är jag kritisk till att han faktiskt gjort en rad inskränkningar i pressfriheten med mera. Det går inte riktigt att avfärda dessa inskränkningar genom att säga att flera länder i Sydamerika är betydligt mindre demokratiska. För visst, ja, Venezuela är mer demokratiskt än många länder i Sydamerika och Centralamerika, men det räcker inte för att jag ska tycka att landet är en välfungerande demokrati."Här verkar inte vårt Kalifornienfödde språkrör riktigt ha hängt med i utvecklingen söder om mexikanska gränsen. Det är inte alls så att Venezuela är mer demokratiskt än "många" eller "flera" av de länderna runt omkring.
Freedom House har nyligen släppt sina siffror över frihet i Världen för 2007. Länder poängsätts efter politiska rättigheter och medborgerliga friheter, på en skala 1-7 där ett är bäst och sju är sämst. Så här ser det ut.
(Placering - Land - Political Rights - Civil Liberties)
| Pl. | Land | PR | CL |
| 1 | Bahamas | 1 | 1 |
| 1 | Barbados | 1 | 1 |
| 1 | Chile | 1 | 1 |
| 1 | Costa Rica | 1 | 1 |
| 1 | Dominica | 1 | 1 |
| 1 | Puerto Rico | 1 | 1 |
| 1 | S:t Kitts och Nevis | 1 | 1 |
| 1 | S:ta Lucia | 1 | 1 |
| 1 | Uruguay | 1 | 1 |
| 10 | Belize | 1 | 2 |
| 10 | Grenada | 1 | 2 |
| 10 | Panama | 1 | 2 |
| 10 | S:t Vincent och Grenadinerna | 2 | 1 |
| 14 | Antigua och Barbuda | 2 | 2 |
| 14 | Argentina | 2 | 2 |
| 14 | Brasilien | 2 | 2 |
| 14 | Dominikanska Republiken | 2 | 2 |
| 14 | Peru | 2 | 2 |
| 14 | Surinam | 2 | 2 |
| 14 | Trinidad och Tobago | 2 | 2 |
| 21 | El Salvador | 2 | 3 |
| 21 | Guyana | 2 | 3 |
| 21 | Jamaica | 2 | 3 |
| 21 | Mexiko | 2 | 3 |
| 25 | Bolivia | 3 | 3 |
| 25 | Colombia | 3 | 3 |
| 25 | Ecuador | 3 | 3 |
| 25 | Honduras | 3 | 3 |
| 25 | Nicaragua | 3 | 3 |
| 25 | Paraguay | 3 | 3 |
| 31 | Guatemala | 3 | 4 |
| 32 | Venezuela | 4 | 4 |
| 33 | Haiti | 4 | 5 |
| 34 | Kuba | 7 | 7 |
Som ni ser ligger Venezuela minst sagt riktigt dåligt till, även i förhållande till andra länder i regionen. Visst finns det mindre demokratiska länder, två för att vara exakt. Men jag ser inte vad det är att stoltsera med. Det är knappast en bedrift att vara mer demokratisk än Castros Kuba. Inte heller ger det några guldstjärnor att vara marginellt mer demokratisk än lilla Haiti. Haiti som 1957-1986 var ren diktatur styrda först av Papa Doc och sedan sonen Baby Doc, också kända som familjen Duvalier. I nuläget är Haiti en av västra hemisfärens fattigaste och mest våldsutsatta stater, och ändå tar man, från förra årets Freedom House-rankning, ett stort steg framåt och lägger sig på nästan samma nivå som Venezuela, den senare alltså ett av världens oljerikaste länder.
Denna situation är förstås inget att berömma Venezuela för, men det är inte bara det. Det slutar inte där. Det är inte bara så att Venezuela är ett mindre demokratisk land än man skulle önska, det är också så att det går åt fel håll. Åt skogen åt fel håll. Och det är Chávez fel.
Hugo Chávez vann det venezolanska presidentvalet 1998. Samma år bedömdes Venezuela av Freedom House som ett helt fritt land, med en tvåa i politiska rättigheter och en trea i medborgerliga friheter. När så andra länder i regionen sakta rest sig från diktatur och börjar arbeta sig uppåt mot demokrati, går Venzuela och Chávez åt andra hållet. För det verkar inte sluta här. Chávez samlar allt mer makt kring sig själv, exempelvis ska han styra sitt land genom presidents-dekret. Det där med att underställa politiska förslag ett parlament bestående av en folkvald församling är ju faktiskt bara för töntar, eller?
Så: Nej Alexander, Venezuela är inte särskilt demokratiskt alls. Och inte lär det bli bättre så länge Chávez sitter kvar.
Tyvärr är det inte den enda missen som Alexander Chamberland gör i sin bloggpost. Alex skriver:
"Jag gillar många av de reformer som Chavez har genomfört. De innebär att klyftorna mellan rika och fattiga har minskat och att en större del av befolkningen faktiskt får del av resurserna som finns i landet (vilket i sig kan sägas vara en demokratireform)."Okej, fint. Klyftorna mellan rik och fattig har minskat. Men Magnus Linton, tjänstledig chefredaktör för vänsterskriften Arena, påpekar att antalet fattiga också ökat med 18%.
Är det Grön Ungdoms mening att det är positivt att de ekonomiska klyftorna minskar, även när detta innebär att alla får det sämre och fler blir fattiga?
Magnus Linton kommer som sagt med stark kritik mot Chávez. I en artikel i annars skamlöst vänstervridna Dagens ETC för någon månad sedan fanns också en stor artikel med frän kritik mot den venezolanske ledaren. Mycket av kritiken mot Chávez kommer idag från vänster. I det läget känner Grön Ungdoms språkrör att han måste "nyansera debatten" genom att välkomna politiska reformer som leder till fler fattiga, och låtsas som om Venezuela egentligen är ett ganska demokratiskt land.
Jag vet inte vad jag ska tro. Allt jag vet är att när Grön Ungdoms språkrör är större socialistkramare än Dagens ETC, då är förbundet inne på helt fel kurs.
Till sist. Läs Magnus Lintons blogg, och då speciellt hans senaste inlägg om problemen med Chávez. Ett måste, för alla som tror att problemen i Venezuela stannar vid inskränkningar i pressfriheten. Men också ett måste, för alla som vill få en nyanserad bild av latinamerika, som också bygger på någon sorts verklighetsförankring.
Andra bloggar om: politik, samhälle, latinamerika, Venezuela, Chavez, Alexander Chamberland, Magnus Linton, demokrati, socialism, Grön Ungdom
Pingat till intressant.se
tisdag, januari 23, 2007
Folkpartiet och Public Service
Folkpartiet lägger idag på DN Debatt fram ett förslag för en borgerlig mediepolitik, ett område där enighet tidigare inte gått att nå. Andra DN-artiklar gör i och för sig gällande att det inte direkt är ett konsensusutspel, utan snarare än profileringsförsök från folkpartiet. Men det är ändå intressant, inte minst för att Fp den senaste tiden har drivit sina profileringskampanjer tämligen hårt och konsekvent. Om mediepolitiken står näst på listan finns det därför verkligen en möjlighet till en livfull och givande debatt, inom en snar framtid.
Folkpartiet föreslår att statliga Boxer ska säljas, och för pengarna ska man upprätta ett system med Public Service-fonder, som erbjuder stöd till produktioner även utanför det statliga TV-kanalerna.
Jag tycker det är helt rätt tänkt. Det är en idé jag har stött under lång tid och skrivit om tidigare (då angående Sveriges Radio). Men Folkpartiet vågar inte gå tillräckligt långt. Man vill också "värna Public Service" genom att inte röra bolagen SR eller SVT. Fonderna skulle också begränsas till 200-300 miljoner om året. Att jämföras med alla licenspengar som totalt uppgår till 6,6 miljarder.
Jag förstår inte varför någon public service-produktion överhuvudtaget ska produceras i radio- eller TV-huset. Jag tycker att större delen av licenspengarna ska gå till extern public service-produktion, genom fonderingarna. Produktionsbolagen får sedan sälja eller ge bort produktionerna till vilket sändar- eller distributionsföretag de vill, med det enda förbehållet att produktionen måste sändas inom en skälig tid. Väl sänt en första gång ska produktionerna vara fria för vem som helst att sända igen (eller sända inslag ur).
SVT och SR och dess kanaler finns naturligtvis kvar, fria för alla att se. Deras budget bör dock beskäras ordentligt och nästan all produktion ska gå via fonderna. Däremot tycker jag det är okej om fonderna inte bara är "smalt" fokuserade. Jag tycker till exempel att det är okej om fonderna finansierar inköp av sportevenemang, om det innebär att det kan sändas i flera kanaler samtidigt. Även andra större evenemang, bilder eller reportage av större publikt intresse kan köpas in direkt via fonderna. Fokus ska dock förstås ligga på "smal" produktion. Det finns i princip ingen anledning att slösa licenspengar på sådant som det kommersiella är villigt att betala för.
Den tråkiga delen av förslaget är att Fp samtidigt föreslår ett slopande av presstödet. Jag förstår inte varför. Man kan ju uppenbarligen inte vara motståndare till statligt stöd till mediepolitiken, det visar ju Public Service-fonderna tydligt.
Däremot tycker jag också att dagens utformning av presstödet är problematiskt. Det är inte okej att Svenska Dagbladet får så stor del av presstödet som man får idag (65 miljoner enligt Wikipedia). Men det är underligt att inte Folkpartiet fortsätter på Public Service-fondsidén.
Jag tycker det vore utmärkt om även presstödets omformades till en presstödsfond, där enskilda journalister eller tidningar kan söka stöd för större reportage eller andra projekt. Ett problem i dagens tidningar är ju man effektiviserar produktionen på ett negativt sätt. Alltför kostsamma enheter sorteras bort. Utrikeskorrar exempelvis, är oerhört dyrt att hålla sig med. En presstödsfond skulle kunna bidra med en grundplåt för att skicka en journalist utomlands, eller ge en journalist direkt stöd för att under ett eller några år etablera sig som frilanskorre från ett område som lider av dålig bevakning.
Ovanpå det borde presstödet fokuseras till nya medier, både digitala och tryckta. Ett stöd borde utgå under en övergångsperiod, men där målet är att man kan finansiera sig själv. Ett löpande, mindre, stöd kan också efter det utgå för att stödja en smalare men samhälleligt eller kulturellt intressant produktion.
Missen med presstödet till trots så är det kul att folkpartiet lyfter frågan, och jag gillar utgångspunkterna. Jag tror verkligen att man genom lite nytänkande kan få en mer dynamisk mediemarknad, även i de reklamfinansierade medierna.
Andra bloggar om: medier, mediekritik, presstöd, public service, folkpartiet, SVT, SR, politik, samhälle
Pingat till intressant.se
Folkpartiet föreslår att statliga Boxer ska säljas, och för pengarna ska man upprätta ett system med Public Service-fonder, som erbjuder stöd till produktioner även utanför det statliga TV-kanalerna.
Jag tycker det är helt rätt tänkt. Det är en idé jag har stött under lång tid och skrivit om tidigare (då angående Sveriges Radio). Men Folkpartiet vågar inte gå tillräckligt långt. Man vill också "värna Public Service" genom att inte röra bolagen SR eller SVT. Fonderna skulle också begränsas till 200-300 miljoner om året. Att jämföras med alla licenspengar som totalt uppgår till 6,6 miljarder.
Jag förstår inte varför någon public service-produktion överhuvudtaget ska produceras i radio- eller TV-huset. Jag tycker att större delen av licenspengarna ska gå till extern public service-produktion, genom fonderingarna. Produktionsbolagen får sedan sälja eller ge bort produktionerna till vilket sändar- eller distributionsföretag de vill, med det enda förbehållet att produktionen måste sändas inom en skälig tid. Väl sänt en första gång ska produktionerna vara fria för vem som helst att sända igen (eller sända inslag ur).
SVT och SR och dess kanaler finns naturligtvis kvar, fria för alla att se. Deras budget bör dock beskäras ordentligt och nästan all produktion ska gå via fonderna. Däremot tycker jag det är okej om fonderna inte bara är "smalt" fokuserade. Jag tycker till exempel att det är okej om fonderna finansierar inköp av sportevenemang, om det innebär att det kan sändas i flera kanaler samtidigt. Även andra större evenemang, bilder eller reportage av större publikt intresse kan köpas in direkt via fonderna. Fokus ska dock förstås ligga på "smal" produktion. Det finns i princip ingen anledning att slösa licenspengar på sådant som det kommersiella är villigt att betala för.
Den tråkiga delen av förslaget är att Fp samtidigt föreslår ett slopande av presstödet. Jag förstår inte varför. Man kan ju uppenbarligen inte vara motståndare till statligt stöd till mediepolitiken, det visar ju Public Service-fonderna tydligt.
Däremot tycker jag också att dagens utformning av presstödet är problematiskt. Det är inte okej att Svenska Dagbladet får så stor del av presstödet som man får idag (65 miljoner enligt Wikipedia). Men det är underligt att inte Folkpartiet fortsätter på Public Service-fondsidén.
Jag tycker det vore utmärkt om även presstödets omformades till en presstödsfond, där enskilda journalister eller tidningar kan söka stöd för större reportage eller andra projekt. Ett problem i dagens tidningar är ju man effektiviserar produktionen på ett negativt sätt. Alltför kostsamma enheter sorteras bort. Utrikeskorrar exempelvis, är oerhört dyrt att hålla sig med. En presstödsfond skulle kunna bidra med en grundplåt för att skicka en journalist utomlands, eller ge en journalist direkt stöd för att under ett eller några år etablera sig som frilanskorre från ett område som lider av dålig bevakning.
Ovanpå det borde presstödet fokuseras till nya medier, både digitala och tryckta. Ett stöd borde utgå under en övergångsperiod, men där målet är att man kan finansiera sig själv. Ett löpande, mindre, stöd kan också efter det utgå för att stödja en smalare men samhälleligt eller kulturellt intressant produktion.
Missen med presstödet till trots så är det kul att folkpartiet lyfter frågan, och jag gillar utgångspunkterna. Jag tror verkligen att man genom lite nytänkande kan få en mer dynamisk mediemarknad, även i de reklamfinansierade medierna.
Andra bloggar om: medier, mediekritik, presstöd, public service, folkpartiet, SVT, SR, politik, samhälle
Pingat till intressant.se
måndag, januari 15, 2007
Alliansens framtid, Sveriges framtid
Alliansen skrev igår på DN debatt om sina hundra första dagar på Rosenbad. Mycket av det var glorifierande av sin egen insats, något annat var förstås inte att vänta, men en del av artikeln handlade också om hur alliansen ska gå vidare i sitt interna samarbete.
Eftervalstiden har varit underlig på det sättet att mycket lite har förändrats. Skillnaden gentemot efter valet 2002 är gigantisk. September 2002 var början på en period av smått politiskt kaos, när inget var säkert och allt kunde hända. Regeringsförhandlingarna med oss miljöpartister som vågmästare kunde sluta hur som helst. Blågrön regering, rödgrön regering eller nyval? Moderaterna genomgick en period av hård självgransning och rensning i sina politiska topp skift. Leijonkungen hade sitt livs kanske bästa dagar och gick kanske till och med så lång att han såg statsministerposten hägra, den var hur som helst närmare honom då än vare sig förr eller senare.
Valet 2006 må ha varit det val då vi för första gången fick en borgerlig regering som kan hålla både en och två mandatperioder till, men det känns så här i efterhand ändå som ett mysteriskt antiklimax. Besvikna borgerliga väljare konstaterar att alliansen i mångt och mycket fortsätter i god gammal socialdemokratisk tradition. Socialdemokraterna å sin sida fortsätter också en god gammal socialdemokratisk tradition, förnekelse.
Nej, man har inte förlorat, mässade Ulvskog dagen efter valnederlaget, och inte heller syns några stora förändringar vid sossarnas horisont, vare sig politiskt eller strategiskt. Mona Sahlin verkar mer och mer vara klar som partiordförande och den regressionen tio år tillbaka i tiden säger väl allt. Prat-Mona som nästa statsminister verkar inte bara skrämmande och osannolikt, utan osannolikt skrämmande och framför allt skrämmande osannolikt.
Med de premisserna ligger fältet öppet för borgerligheten 2010. Att motivera fotfolket lär inte vara några större problem. De flesta borgerliga valarbetare lär kunna bortse från Reinfeldtregeringens eventuella sossigheter för det historiska i att konsolidera regeringsskiftet. Hur det ska fungera i längden, är det stora problemet. Varje regeringskonstellation bestående av flera partier kommer, förr eller senare, att stöta på bekymmer där ett parti eller flera partier inte kan acceptera en kompromisslösning. Det vill säga en situation där man helt enkelt inte kommer överens i en tung fråga.
Nota bene att detta knappast kommer inträffa snart. Dagens regering bygger på stor kompromissvillighet, i syfte att vinna och bibehålla regeringsmakten. Frågor som EMU, kärnkraft eller NATO kommer antingen skuffas undan och bli ickefrågor eller lösas genom att ett eller flera partier ger sig. Prestigeförluset i att "förlora" en sådan fråga är betydligt mindre än prestigen i att vara den som skapar splittring i regeringen. Just nu är till och med prestigevinsten i att "värna samarbetet" genom att helt och hållet byta ståndpunkt större än trovärdighetsförlusten i att man faktiskt bestämmer vad man tycker genom att hålla upp ett blött finger.
Den här kompromissvilligheten kommer förstås minska med tiden. Antagligen inte innan 2010, och kanske inte ens innan 2014, men förr eller senare. Ungefär samtidigt som makten tas för självklar kommer de mindre partierna vilja stå upp för sin nisch inom borgerligheten. Eller ännu värre, skapa sig en ny nisch på någon annans bekostnad. Detta kan triggas av flera saker. En politisk omsvängning inom något av partierna kan ge att partiet ifråga blir mer "ideologiskt" och mindre kompromissvilligt i "sina" frågor. En opinionsmässig djupdykning kan förstås också bli anledning för partiledningen att fundera på om samarbetet verkligen gynnar dem. Men även ett opinionsmässigt uppsving kan innebära problem då partiledningen känner girighet och menar att deras nyvunna stöd borde ge dem större del av maktens kaka.
Detta kommer innebära problem i framtiden, spår redan nu många insatta borgare. Men en lösning är redan uttänkt. En sammanslagning av partierna till en eller två partier har redan skisserats av olika debattörer. Fördelen, för den samlade borgerligheten, är den fortsatta enigheten. Det blir lättare att hålla den interna opinionen i styr, men det försäkrar också mot att något av partierna sjunker ner mot fyraprocentsspärren och mot av att partierna blir alltför jämnstarka och därför börjar kivas om ledarpositionerna. Att slå ihop moderaterna med kristdemokraterna och centern med folkpartiet (där eventuellt en liberal moderat vinge byter parti och en konservativ centerflygel går åt motsatt håll) skulle skapa ett starkt konservativt parti med ett liberalt parti som är en bit under det nya(re) moderata partiet men ändå med råge safe and sound över fyraprocentsspärren.
Alternativet att ha ett enda stort parti skulle förstås för många vara än mer lockande. Interna kritiker skulle kunna behandlas än lättare och ingen osämja skulle behöva visas utåt. Ungefär som dagens socialdemokrati, kanske ska påpekas. Problemet där är förstås att fler väljare skulle välja sofflocket och vissa socialliberala väljare kanske skulle tvingas vänsterut.
Vilket för oss in på skiljelinjen för det här förslaget inom borgerligheten. Den är ganska tydlig. De som skulle vinna mest på en sammanslagning är de som ligger längst högerut, bland (neo)konservativa och nyliberala väljare. De som ligger närmast mitten bland borgarna har rimligtvis mindre problem med en framtida splittring eftersom de alltid har möjligheten att samarbete med andra mittenpartier. För nyliberaler och konservativa väljare handlar det om en helborgerlig regering eller inget. Även en blågrön regering med miljöpartiet är ju en närmast vämjelig tanke för många borgerliga väljare (och, tyvärr, för en försvarlig del miljöpartister också).
För de som ligger längst till höger i svensk politik (seriös politik that is, dvs förutom rasisterna) är allt blocköverskridande samarbete ett hot mot deras ställning, precis som det är ett hot mot alla politiska intressen längst vänsterut. Det är därför konsolideringen inte kommer bestå i demokratifördjupningar som ökat personval eller en omläggning av valsystemet till "the single transferable vote system", förslag som skulle öka medborgarens inflytande över valresultatet och minska partiernas centraliserade makt.
Istället kommer vi få se ett växande stöd högerifrån för borgerlig sammanslagning, men också för andra blockcementerande idéer, som enmansvalkretsar.
Oavsett vilket går vi som alltid en spännande politisk framtid till mötes. Skillnaden är bara att nu är det borgarna som leder den. En omvänd ordning, i samma gamla hjulspår.
Andra bloggar om: alliansen, miljöpartiet, socialdemokraterna, framtiden, val2006, val2010, politik, samhälle
Pingat till intressant.se
Eftervalstiden har varit underlig på det sättet att mycket lite har förändrats. Skillnaden gentemot efter valet 2002 är gigantisk. September 2002 var början på en period av smått politiskt kaos, när inget var säkert och allt kunde hända. Regeringsförhandlingarna med oss miljöpartister som vågmästare kunde sluta hur som helst. Blågrön regering, rödgrön regering eller nyval? Moderaterna genomgick en period av hård självgransning och rensning i sina politiska topp skift. Leijonkungen hade sitt livs kanske bästa dagar och gick kanske till och med så lång att han såg statsministerposten hägra, den var hur som helst närmare honom då än vare sig förr eller senare.
Valet 2006 må ha varit det val då vi för första gången fick en borgerlig regering som kan hålla både en och två mandatperioder till, men det känns så här i efterhand ändå som ett mysteriskt antiklimax. Besvikna borgerliga väljare konstaterar att alliansen i mångt och mycket fortsätter i god gammal socialdemokratisk tradition. Socialdemokraterna å sin sida fortsätter också en god gammal socialdemokratisk tradition, förnekelse.
Nej, man har inte förlorat, mässade Ulvskog dagen efter valnederlaget, och inte heller syns några stora förändringar vid sossarnas horisont, vare sig politiskt eller strategiskt. Mona Sahlin verkar mer och mer vara klar som partiordförande och den regressionen tio år tillbaka i tiden säger väl allt. Prat-Mona som nästa statsminister verkar inte bara skrämmande och osannolikt, utan osannolikt skrämmande och framför allt skrämmande osannolikt.
Med de premisserna ligger fältet öppet för borgerligheten 2010. Att motivera fotfolket lär inte vara några större problem. De flesta borgerliga valarbetare lär kunna bortse från Reinfeldtregeringens eventuella sossigheter för det historiska i att konsolidera regeringsskiftet. Hur det ska fungera i längden, är det stora problemet. Varje regeringskonstellation bestående av flera partier kommer, förr eller senare, att stöta på bekymmer där ett parti eller flera partier inte kan acceptera en kompromisslösning. Det vill säga en situation där man helt enkelt inte kommer överens i en tung fråga.
Nota bene att detta knappast kommer inträffa snart. Dagens regering bygger på stor kompromissvillighet, i syfte att vinna och bibehålla regeringsmakten. Frågor som EMU, kärnkraft eller NATO kommer antingen skuffas undan och bli ickefrågor eller lösas genom att ett eller flera partier ger sig. Prestigeförluset i att "förlora" en sådan fråga är betydligt mindre än prestigen i att vara den som skapar splittring i regeringen. Just nu är till och med prestigevinsten i att "värna samarbetet" genom att helt och hållet byta ståndpunkt större än trovärdighetsförlusten i att man faktiskt bestämmer vad man tycker genom att hålla upp ett blött finger.
Den här kompromissvilligheten kommer förstås minska med tiden. Antagligen inte innan 2010, och kanske inte ens innan 2014, men förr eller senare. Ungefär samtidigt som makten tas för självklar kommer de mindre partierna vilja stå upp för sin nisch inom borgerligheten. Eller ännu värre, skapa sig en ny nisch på någon annans bekostnad. Detta kan triggas av flera saker. En politisk omsvängning inom något av partierna kan ge att partiet ifråga blir mer "ideologiskt" och mindre kompromissvilligt i "sina" frågor. En opinionsmässig djupdykning kan förstås också bli anledning för partiledningen att fundera på om samarbetet verkligen gynnar dem. Men även ett opinionsmässigt uppsving kan innebära problem då partiledningen känner girighet och menar att deras nyvunna stöd borde ge dem större del av maktens kaka.
Detta kommer innebära problem i framtiden, spår redan nu många insatta borgare. Men en lösning är redan uttänkt. En sammanslagning av partierna till en eller två partier har redan skisserats av olika debattörer. Fördelen, för den samlade borgerligheten, är den fortsatta enigheten. Det blir lättare att hålla den interna opinionen i styr, men det försäkrar också mot att något av partierna sjunker ner mot fyraprocentsspärren och mot av att partierna blir alltför jämnstarka och därför börjar kivas om ledarpositionerna. Att slå ihop moderaterna med kristdemokraterna och centern med folkpartiet (där eventuellt en liberal moderat vinge byter parti och en konservativ centerflygel går åt motsatt håll) skulle skapa ett starkt konservativt parti med ett liberalt parti som är en bit under det nya(re) moderata partiet men ändå med råge safe and sound över fyraprocentsspärren.
Alternativet att ha ett enda stort parti skulle förstås för många vara än mer lockande. Interna kritiker skulle kunna behandlas än lättare och ingen osämja skulle behöva visas utåt. Ungefär som dagens socialdemokrati, kanske ska påpekas. Problemet där är förstås att fler väljare skulle välja sofflocket och vissa socialliberala väljare kanske skulle tvingas vänsterut.
Vilket för oss in på skiljelinjen för det här förslaget inom borgerligheten. Den är ganska tydlig. De som skulle vinna mest på en sammanslagning är de som ligger längst högerut, bland (neo)konservativa och nyliberala väljare. De som ligger närmast mitten bland borgarna har rimligtvis mindre problem med en framtida splittring eftersom de alltid har möjligheten att samarbete med andra mittenpartier. För nyliberaler och konservativa väljare handlar det om en helborgerlig regering eller inget. Även en blågrön regering med miljöpartiet är ju en närmast vämjelig tanke för många borgerliga väljare (och, tyvärr, för en försvarlig del miljöpartister också).
För de som ligger längst till höger i svensk politik (seriös politik that is, dvs förutom rasisterna) är allt blocköverskridande samarbete ett hot mot deras ställning, precis som det är ett hot mot alla politiska intressen längst vänsterut. Det är därför konsolideringen inte kommer bestå i demokratifördjupningar som ökat personval eller en omläggning av valsystemet till "the single transferable vote system", förslag som skulle öka medborgarens inflytande över valresultatet och minska partiernas centraliserade makt.
Istället kommer vi få se ett växande stöd högerifrån för borgerlig sammanslagning, men också för andra blockcementerande idéer, som enmansvalkretsar.
Oavsett vilket går vi som alltid en spännande politisk framtid till mötes. Skillnaden är bara att nu är det borgarna som leder den. En omvänd ordning, i samma gamla hjulspår.
Andra bloggar om: alliansen, miljöpartiet, socialdemokraterna, framtiden, val2006, val2010, politik, samhälle
Pingat till intressant.se
torsdag, januari 11, 2007
Gynnades verkligen borgarna i valrörelsen?
Såhär i början av året har DN Debatt haft inne flera intressanta debattartiklar. Tre för att vara exakt. Jag har som ambition att blogga om alla tre, men eftersom det är roligare att vara lite aktuell så börjar jag med den senaste, gårdagens debattartikel om valrörelsens medierapportering, skriven av Kent Asp.
Den här debattartikeln har också gett genklang på andra gröna bloggar. Maria Ferm skriver om det och John Avdic tar det som utgångspunkt i ett inlägg (som egentligen handlar om nåt helt annat).
Det som är viktigt att minnas är att Kent Asp bara konstaterat att medierna gav alliansen en mer positiv bevakning än bevakningen av s-v-mp. Han säger inte att den bevakningen var oskälig eller orättvis.
Man kan, liksom Asp, konstatera att valrörelsen handlade om de valfrågor som alliansen förde fram. Men man kan också konstatera att detta var minst lika mycket socialdemokratins fel som alliansens förtjänst. Vi minns alla exempelvis hur socialdemokratin tapetserade landet med affischer som fokuserade på alliansens politik snarare än vad man själva ville göra. Jag satt på flera skoldebatter där socialdemokraten (SSU:aren), mycket hellre argumenterade mot alliansföreträdarnas idéer än förde fram egna. Jag har själv bevittnat ett par socialdemokratiska skolpresentationer som uteslutande gick ut på att berätta varför alliansens politik är dålig. Inte ett ord om vad socialdemokraterna skulle göra bättre.
Det är därför inte särskilt konstigt att alliansens frågor dominerade valrörelsen. Jag kan på rak arm inte ens komma på vad som skulle var socialdemokratins frågor. Hade de några gjorde de sig mycket få ansträngningar att nå ut med dem. Är det mediernas fel?
Ja, enligt flera socialdemokratiska bloggare är det mediernas fel. Blekingesossen Kalle Sandström skriver:
Niklas Theodorsson, som titulerar sig vänster, från Göteborg skriver angående medias granskning av politikerna under valrörelsen:
Vad det handlar om är att politiker ser medias makt, och vill åt den. Det är inte fråga om altruism på något sätt, eller en vilja för människor att kunna göra ett väl övervägt val. Det är helt enkelt så att partier, politiker och för all del även andra makthavare ser det otroliga propagandainstrument som är våra samlade medier och vill utnyttja detta. Svårare än så är det inte.
Jag ser det själv inom mitt eget parti. Nu i tider av allsköns klimatkatastrofer och närmast dagliga "klimatlarm" i medierna finns det många miljöpartister som på fullt allvar är bittra över att medierna inte drev dessa kampanjer under valrörelsen.
Ja, det är sant. I vanliga fall djupt demokratiska miljöpartister som utan att skämmas tycker att medierna borde driva en gemensam och övertydlig politisk linje i en valrörelse. Enbart för att det skulle gynna dem själva. Så lät det inte under "bensinskatteupproret", det är en sak som är säker...
Medias roll är inte att döma i förväg, att fatta politiska beslut eller ta ställning för en part i en politisk debatt. Mediernas uppgift är att ifrågasätta påståenden, granska rimligheten i dem och i efterhand utkräva ansvar.
Vidare ska journalister alltid ha en balanserad och nyanserad bevakning i frågor där flera ståndpunkter finns. Detta innebär dock inte att journalisten själv ska skriva vad hon eller han själv tycker utan att hon eller han ska rapportera alla sidors bästa argument. I 2006 års valrörelse var socialdemokratins argument helt enkelt inte tillräckligt bra.
Om de nu hade några argument överhuvudtaget, annat än motargument. Jag har svårt att minnas något.
Andra bloggar om: politik, samhälle, medier, kent asp, dn debatt, mediekritik, socialdemokraterna, miljöpartiet, alliansen
Pingat till intressant.se
Den här debattartikeln har också gett genklang på andra gröna bloggar. Maria Ferm skriver om det och John Avdic tar det som utgångspunkt i ett inlägg (som egentligen handlar om nåt helt annat).
Det som är viktigt att minnas är att Kent Asp bara konstaterat att medierna gav alliansen en mer positiv bevakning än bevakningen av s-v-mp. Han säger inte att den bevakningen var oskälig eller orättvis.
Man kan, liksom Asp, konstatera att valrörelsen handlade om de valfrågor som alliansen förde fram. Men man kan också konstatera att detta var minst lika mycket socialdemokratins fel som alliansens förtjänst. Vi minns alla exempelvis hur socialdemokratin tapetserade landet med affischer som fokuserade på alliansens politik snarare än vad man själva ville göra. Jag satt på flera skoldebatter där socialdemokraten (SSU:aren), mycket hellre argumenterade mot alliansföreträdarnas idéer än förde fram egna. Jag har själv bevittnat ett par socialdemokratiska skolpresentationer som uteslutande gick ut på att berätta varför alliansens politik är dålig. Inte ett ord om vad socialdemokraterna skulle göra bättre.
Det är därför inte särskilt konstigt att alliansens frågor dominerade valrörelsen. Jag kan på rak arm inte ens komma på vad som skulle var socialdemokratins frågor. Hade de några gjorde de sig mycket få ansträngningar att nå ut med dem. Är det mediernas fel?
Ja, enligt flera socialdemokratiska bloggare är det mediernas fel. Blekingesossen Kalle Sandström skriver:
"De fick detta enorma genomslag på egna meriter, inte genom medias tillkortakommanden, tycks Asp mena. Säkerligen ligger det något i detta, men är det hela sanningen? Ligger det inte i medias ansvar att balansera och se bakom mediastrategierna. Att inte bara måla i svart och vitt."Skånesossen Roger Jönsson skriver i ett inlägg:
"Har media missat sin primära uppgift? Att vara en kritisk granskare, att fördjupa, att bredda, att ge mottagaren så goda förutsättningar som möjligt att fatta beslut och förstå?"Jag har till viss del förståelse för deras kritik. Vi har lärt oss någonstans att medierna ska vara de kritiska granskare som visar upp makthavarnas verklighet för folket, som pekar på att kejsaren faktiskt är naken. Problemet är bara att det som sossarna ovan ber om är helt orimligt.
Niklas Theodorsson, som titulerar sig vänster, från Göteborg skriver angående medias granskning av politikerna under valrörelsen:
"Det visade sig ju också att det inte blev några 1000 kronor till den ensamstående mamman utan 300. Tyvärr gjorde medierna inte sitt jobb och avgjorde därmed troligen valet."Niklas tycker alltså, liksom Roger och Kalle ovan, att det medierna gjorde ett misstag när de inte pekade på vissa vallöften och kallade dem lögn. Men hur sjutton skulle de kunnat göra det? Om Reinfeldt säger att de ska sänka skatten med tusen kronor per familj kan en journalist fråga exempelvis hur det ska gå till, varifrån pengarna ska tas och vem det kommer till gagn. Utifrån svaren kan man sedan avgöra om detta är en genomtänkt strategi eller bara ett tomt vallöfte. Men journalister har ingen spåkula. Säger Reinfeldt att han ska sänka skatten med x kronor för en ensamstående mamma så kan inte Janne J, Mats K eller ens KGB veta om Reinfeldt kommer hålla löftet eller inte. Journalister kan inte granska saker som inte hänt ännu. Även om sossarna hela tiden såg löftet som dåligt eller kanske lögn, så betyder inte det att det var sanning. Det var politik, och i politiska frågor ska inte journalisterna ta ställning.
Vad det handlar om är att politiker ser medias makt, och vill åt den. Det är inte fråga om altruism på något sätt, eller en vilja för människor att kunna göra ett väl övervägt val. Det är helt enkelt så att partier, politiker och för all del även andra makthavare ser det otroliga propagandainstrument som är våra samlade medier och vill utnyttja detta. Svårare än så är det inte.
Jag ser det själv inom mitt eget parti. Nu i tider av allsköns klimatkatastrofer och närmast dagliga "klimatlarm" i medierna finns det många miljöpartister som på fullt allvar är bittra över att medierna inte drev dessa kampanjer under valrörelsen.
Ja, det är sant. I vanliga fall djupt demokratiska miljöpartister som utan att skämmas tycker att medierna borde driva en gemensam och övertydlig politisk linje i en valrörelse. Enbart för att det skulle gynna dem själva. Så lät det inte under "bensinskatteupproret", det är en sak som är säker...
Medias roll är inte att döma i förväg, att fatta politiska beslut eller ta ställning för en part i en politisk debatt. Mediernas uppgift är att ifrågasätta påståenden, granska rimligheten i dem och i efterhand utkräva ansvar.
Vidare ska journalister alltid ha en balanserad och nyanserad bevakning i frågor där flera ståndpunkter finns. Detta innebär dock inte att journalisten själv ska skriva vad hon eller han själv tycker utan att hon eller han ska rapportera alla sidors bästa argument. I 2006 års valrörelse var socialdemokratins argument helt enkelt inte tillräckligt bra.
Om de nu hade några argument överhuvudtaget, annat än motargument. Jag har svårt att minnas något.
Andra bloggar om: politik, samhälle, medier, kent asp, dn debatt, mediekritik, socialdemokraterna, miljöpartiet, alliansen
Pingat till intressant.se
måndag, januari 08, 2007
Att intervjua Carl Bildt
När man intervjuar någon finns det många saker att tänka på, många fel man kan göra. Ett av dessa fel, premissfelet, är att man ställer en fråga vars grundpremisser den man intervjuar inte håller med om. Det klassiska exemplet är frågan "har du slutat slå din fru?". Den frågan kommer ingen någonsin få ett vettigt svar på, förutsatt att vederbörande inte har en historia av hustrumisshandel förstås.
Ett annat exempel på premissfel är att lägga in onödigt värdeladdade ord i en fråga. Frågar man Fredrik Reinfeldt varför man genomför så stora försämringar i a-kassan så kan man vara säker på att man inte får något vettigt svar. Kanske ger Reinfeldt ett bra svar, fast på en annan fråga som han tycker att frågeställaren borde ställt. Kanske svarar han inte alls. Kanske börjar han invända mot ordvalet, och då är vi illa ute. Problemet vid premissfel som denna är att den intervjuade i det här läget antingen ifrågasätta frågeställningen, eller svara på någon helt annan fråga. I vilket fall som helst har man som utfrågare förlorat kontrollen över intervjun.
Carl Bildt är expert på att invända mot premissfel. Det är i största allmänhet svårt att hålla en intervju med Bildt utan att han hittar något att invända mot i frågeställningen.
Tomas Eriksson beklagar sig över Carl Bildts sätt att möta en intervju i TV4 (länk till filmklipp finns här). Tomas skriver:
En journalist inför en intervju förbereder sig ju med vilka frågor man ska ställa och vad man vill ha fram. Detta ska genomföras på en kort tid. Då ska man absolut inte ta tid på att med intervjupersonen diskutera varför man ställer en fråga som man gör eller svara på eventuella andra motfrågor som ställs, det är slöseri med tid helt enkellt.
Nå, så säger läroböckerna. Naturligtvis betydligt svårare att applicera i verkligheten, jag har inte klarat det om jag ställdes öga mot öga med Bildt. Eller någon annan som är till hälften så van att bli intervjuad. Men nu är det Ulf Kristofferson vi pratar om, honom kan man rimligtvis avkräva en högre standard.
Men även Ulf Kristofferson misslyckas kapitalt. När han påats av nyhetsankaret börjar han i cirka tolv sekunder med en kort inledning vänd mot kameran innan han vänder sig mot och tilltalar Carl Bild. Från det att han inleder sin fråga tar det inte mer än åtta sekunder innan han säger något som Carl Bildt inte håller med om.
Någon minut senare i inslaget försöker Kristofferson vinna tillbaka initiativet i intervjun och avbryter med att säga "nu pratar vi runt ämnet tycker jag" (något som Bildt f.ö. inte heller håller med om och låter undslippa sig ett "nä" innan han låter det passera). Direkt därpå ställer Kristofferson en förvånansvärt lång och invecklad fråga som inte är så mycket en fråga som en utläggning och ett försvar av hela kritiken mot Bildt. Redan där förstår vi ju att intervjun nu sker på Bildts villkor, snarare än Kristoffersons. Som om inte det vore illa nog finns det förstås massor i denna Kristoffersons lilla utläggning som Bildt invänder emot. Små ord som kunde undvikts men som Bildt hugger på som en kobra:
Här gör Kristofferson felet att gå in i en jo-nej-jo-nej-lek. Bildt har rimligen högre trovärdighet i frågan om de finare detaljerna i styrelsens arbete än en journalist som helt uppenbarligen försöker sätta dit utrikesministern... Hade Kristofferson någon sorts bevis för att det fattats ett separat beslut så borde han tagit upp det. Hade han det inte borde han inte sagt det till att börja med, och framför allt inte börjat bråka om det när Bildt väl säger emot. Det slutar så klart med att Bildt inte svarar på frågan (om det nu alls var någon fråga) och får ytterligare fritt spelutrymme att ta upp vilka som helst perspektiv på ämnet som han önskar.
Sedan har Kristofferson en tio-femton sekunder där han visar hur det borde gå till. Bildt pratar om hur andra har uttalat sig i frågan och att det framkommit att han inte haft rätt till pengarna, som han säger är felaktig information. Då börjar Kristofferson avbryta Bildt bland annat genom att säga "nej", vilket Bildt i sin tur genast reagerar på och svarar "jo, det är felaktig information" igen. Kristofferson ändrar sig då snabbt till "jo, men om vi säger nu, vi konstaterar att du hade rätt till det här" för att lägga den frågan bakom sig, för att sedan också konstatera att det är Bildts eget beslut att utnyttja optionsrätten. Det påståendet är bra, för det håller Bildt med om. Sedan säger Kristofferson att Bildt själv fattat beslutet att "plocka ut pengarna", vilket Bildt inte håller med om, varpå Kristofferson snabbt omformulerar sig så att Bildt håller med igen. Tyvärr ställer sedan Kristofferson ingen vettig fråga, utan avslutar bara sitt påstående. Igen så att han låter Bildt få fritt spelrum att säga vad sjutton som helst.
Efter det tar det hela femtio sekunder, i ett inslag på drygt sex minuter, innan Kristofferson kommer in i matchen igen. Bild håller inte med om något han säger och accepterar inga frågor. Han behöver inte längre acceptera frågorna för Kristofferson har sedan länge förlorat kontrollen över intervjun. Det är Kristofferson som är uppjagad och nära på aggressiv, när Carl Bildt verkar avslappnad och stundtals road över de (till synes för honom) sanslösa anklagelser som Kristofferson slänger på honom.
Kristoffersons slutgiltiga Crash and Burn kommer därpå. Han får (får, inte tar) ordet av Bildt och ställer faktiskt några frågor som Bildt verkar villig att svara på. Det får dock inte Bildt eftersom Kristofferson ska fortsätta utveckla sitt resonemang (av någon anledning som övergår mitt förstånd):
Och just for the record: Jo, det går utmärkt att hålla tyst om vad Expressens ledarsida skriver. Jag gör det varje dag. Vill inte utrikesministern bry sig om expressen behöver han inte, speciellt inte när de tycker illa om det han gör. Det hajar inte Kristofersson utan verkar helt insnöad på att en borgerlig ledarsida kritiserar en borgerlig minister.
Men även om man tycker det är viktigt med Expressens ställningstagande, så behöver inte Kristofferson vara så defensiv. Istället för att "jag kan ju inte hålla tyst.." så kunde Kristofferson svara med "Tycker du inte att det är värt att notera att en borgerlig ledarsida anklagar en borgerlig minister för mutbrott?" Eller nåt sånt. Kanske hade det gått dåligt också, men vad som helst hade varit bättre än detta.
När sekunderna rinner iväg och Ulf Kristofferson inser att han inte har mycket tid kvar frågar han rakt ut om Bildt tänkt avstå från optionspengarna. Bildt svarar inte och Kristofferson ger någonstans upp. Men inte riktigt. Som avrundning tänker han våga sig på en tolkning för få visa på hur han uppfattar situationen. Han säger att "Som jag tolkar det tänkte du..."
Ödesdigert! Bildt blir till synes rasande och går ut i en våldsam attack på Kristofferson och TV4 om att de inte ska tolka utan ge honom rätt att ge sin version på saken. Efter att Kristofferson mottagit de sista smällarna tackar han Bildt för intervjun och antagligen också sin lyckliga stjärna för att den äntligen är slut.
Videoklippet borde man rama in och sätta upp på väggen, om det ni gick. Hur man klarar sig ur politiska knipor, advanced course.
Missförstå mig rätt, ingen som är politiskt engagerad låter sig nöjas bara med det här försvaret. Ulrika Messing kommer även fortsatt tro på hemliga överenskommelser med Vostok Nafta. Miljöpartiets språkrör kommer fortsätta kräva hans avgång. Jag kommer fortsätta anse att han borde ha avstått pengarna, även om han hade rätt till dem. Bildt lyckades inte visa att han utom något tvivel gjort helt rätt. Rent sakligt fanns flera motsägelsefulla poänger i hans resonemang. Men som retoriskt försvar från någon som försöker sätta dit en var det fulländat!
Sedan kanske inte det räcker. Annan mediebevakning kan göra Bildts position ohållbar ändå. Fakta i historien kan dyka upp som få retoriska knep hjälper mot.
Men om Carl Bildt fälls, så är det inte tack vare Ulf Kristofferson.
Andra bloggar om: Carl Bildt, Ulf Kristofferson, intervjuteknik, politik, samhälle, optioner, vostok nafta, mutor, media
Pingat till intressant.se
Ett annat exempel på premissfel är att lägga in onödigt värdeladdade ord i en fråga. Frågar man Fredrik Reinfeldt varför man genomför så stora försämringar i a-kassan så kan man vara säker på att man inte får något vettigt svar. Kanske ger Reinfeldt ett bra svar, fast på en annan fråga som han tycker att frågeställaren borde ställt. Kanske svarar han inte alls. Kanske börjar han invända mot ordvalet, och då är vi illa ute. Problemet vid premissfel som denna är att den intervjuade i det här läget antingen ifrågasätta frågeställningen, eller svara på någon helt annan fråga. I vilket fall som helst har man som utfrågare förlorat kontrollen över intervjun.
Carl Bildt är expert på att invända mot premissfel. Det är i största allmänhet svårt att hålla en intervju med Bildt utan att han hittar något att invända mot i frågeställningen.
Tomas Eriksson beklagar sig över Carl Bildts sätt att möta en intervju i TV4 (länk till filmklipp finns här). Tomas skriver:
"Den första strategin som man får lära sig när det gäller media är att när man blir utsatt för kritik om sitt personliga handlade är det bättre att erkänna och be om ursäkt, men den gamla Calle tycker det är bättra att tjafsa emot och inte låta reporterna prata till punkt."Det Tomas upplever som att Carl Bildt "tjafsar emot" är egentligen att Bildt går till motoffensiv. Ulf Kristofferson, som intervjuar, börjar med att attackera Bildt för dennes agerande, men istället för att egentligen försvara sig börjar Bildt med att gå till motattack mot Kristoffersons intervjuteknik. Och det fungerar, för Kristofferson slår flera gånger under intervjun till reträtt. Det är naturligtvis helt fel sätt att möta Bildt. När man håller i en intervju och stöter på en motfråga eller när den tillfrågade själv kritiserar ordval eller dylikt så ska man inte börja försvara sig, utan fortsätta ställa frågan med en annan formulering.
En journalist inför en intervju förbereder sig ju med vilka frågor man ska ställa och vad man vill ha fram. Detta ska genomföras på en kort tid. Då ska man absolut inte ta tid på att med intervjupersonen diskutera varför man ställer en fråga som man gör eller svara på eventuella andra motfrågor som ställs, det är slöseri med tid helt enkellt.
Nå, så säger läroböckerna. Naturligtvis betydligt svårare att applicera i verkligheten, jag har inte klarat det om jag ställdes öga mot öga med Bildt. Eller någon annan som är till hälften så van att bli intervjuad. Men nu är det Ulf Kristofferson vi pratar om, honom kan man rimligtvis avkräva en högre standard.
Men även Ulf Kristofferson misslyckas kapitalt. När han påats av nyhetsankaret börjar han i cirka tolv sekunder med en kort inledning vänd mot kameran innan han vänder sig mot och tilltalar Carl Bild. Från det att han inleder sin fråga tar det inte mer än åtta sekunder innan han säger något som Carl Bildt inte håller med om.
Kristofferson (K): Carl Bildt. Fyra komma åtta miljoner kronor i vinst från ett bolag som har ett intresse av att hålla sig väl med regeringen. Du som är så erfaren politiker du måste väl inse ...Och så börjar Carl Bildt berätta om vad som enligt honom är grundfrågan. Kristofferson har genom att börja bråka om något så oväsentligt som om huruvida Vostok Nafta har ett intresse av att "hålla sig väl" med svenska regeringen. Man undrar ju hur det är nödvändigt för den fortsatta intervjun att reda ut den saken... Kristofferson släpper sin frågeställning för att börja diskutera den här ickefrågan, och kastar därmed hela sitt intervjuupplägg överbord. Istället ger han Bildt möjlighet att strunta i Kristoffersons inledande fråga och Bildt får helt fritt spelrum att säga precis vad han vill.
Bildt (B): (Avbryter) De har väl inte så mycket intresse av att hålla sig väl med regeringen i och för sig.
K: Det har de väl i och med att de ska bygga en gasledning.
B: (Avbryter) Nej de ska inte alls bygga en gasledning, det är en annan sak.
K: Via Gazprom...
B: ... nej inte alls...
K: ... som de är delägare i..
B: Inte alls. Men grundfrågan är en annan [...]
Någon minut senare i inslaget försöker Kristofferson vinna tillbaka initiativet i intervjun och avbryter med att säga "nu pratar vi runt ämnet tycker jag" (något som Bildt f.ö. inte heller håller med om och låter undslippa sig ett "nä" innan han låter det passera). Direkt därpå ställer Kristofferson en förvånansvärt lång och invecklad fråga som inte är så mycket en fråga som en utläggning och ett försvar av hela kritiken mot Bildt. Redan där förstår vi ju att intervjun nu sker på Bildts villkor, snarare än Kristoffersons. Som om inte det vore illa nog finns det förstås massor i denna Kristoffersons lilla utläggning som Bildt invänder emot. Små ord som kunde undvikts men som Bildt hugger på som en kobra:
K: Grundfrågan är att det framstår som jäv, en del talar om det som en muta...Bildt har kollrat bort Kristofferson dels genom att invända mot att Kristofferson hänvisar till att det "framstår" som något, vilket förstås inte är samma sak som att det "är" på ett visst sätt. Sådana småord lägger Bildt märke till. På samma sätt biter Bildt ifrån när Kristofferson säger att Vostok Naftas styrelse fattat ett separat beslut om Bilds optioner. Bildt avbryter och säger att så inte var fallet.
B: (Avbryter) Det framstår möjligtvis som det därför att...
K: (Bryter tillbaka) Du är Sveriges utrikesminister, du hanterar frågor som berör och får återverkningar på det här bolagets framtid... och då väljer du själv aktivt - för det var du som valde att utnyttja det här... Och samtidigt så tog bolagets styrelse ett separat beslut om att du skulle få de här optionerna...
B: (Avbryter) Nä, det är inga separata beslut..
K: Jo men det är ett undantag från grundregeln...
B: Nej, grundregeln är när ledamöter lämnar, det finns redovisat på deras hemsida. Men att tsituationen uppkommer i de frågor som du ställer, det grundar sig på [...]
Här gör Kristofferson felet att gå in i en jo-nej-jo-nej-lek. Bildt har rimligen högre trovärdighet i frågan om de finare detaljerna i styrelsens arbete än en journalist som helt uppenbarligen försöker sätta dit utrikesministern... Hade Kristofferson någon sorts bevis för att det fattats ett separat beslut så borde han tagit upp det. Hade han det inte borde han inte sagt det till att börja med, och framför allt inte börjat bråka om det när Bildt väl säger emot. Det slutar så klart med att Bildt inte svarar på frågan (om det nu alls var någon fråga) och får ytterligare fritt spelutrymme att ta upp vilka som helst perspektiv på ämnet som han önskar.
Sedan har Kristofferson en tio-femton sekunder där han visar hur det borde gå till. Bildt pratar om hur andra har uttalat sig i frågan och att det framkommit att han inte haft rätt till pengarna, som han säger är felaktig information. Då börjar Kristofferson avbryta Bildt bland annat genom att säga "nej", vilket Bildt i sin tur genast reagerar på och svarar "jo, det är felaktig information" igen. Kristofferson ändrar sig då snabbt till "jo, men om vi säger nu, vi konstaterar att du hade rätt till det här" för att lägga den frågan bakom sig, för att sedan också konstatera att det är Bildts eget beslut att utnyttja optionsrätten. Det påståendet är bra, för det håller Bildt med om. Sedan säger Kristofferson att Bildt själv fattat beslutet att "plocka ut pengarna", vilket Bildt inte håller med om, varpå Kristofferson snabbt omformulerar sig så att Bildt håller med igen. Tyvärr ställer sedan Kristofferson ingen vettig fråga, utan avslutar bara sitt påstående. Igen så att han låter Bildt få fritt spelrum att säga vad sjutton som helst.
Efter det tar det hela femtio sekunder, i ett inslag på drygt sex minuter, innan Kristofferson kommer in i matchen igen. Bild håller inte med om något han säger och accepterar inga frågor. Han behöver inte längre acceptera frågorna för Kristofferson har sedan länge förlorat kontrollen över intervjun. Det är Kristofferson som är uppjagad och nära på aggressiv, när Carl Bildt verkar avslappnad och stundtals road över de (till synes för honom) sanslösa anklagelser som Kristofferson slänger på honom.
Kristoffersons slutgiltiga Crash and Burn kommer därpå. Han får (får, inte tar) ordet av Bildt och ställer faktiskt några frågor som Bildt verkar villig att svara på. Det får dock inte Bildt eftersom Kristofferson ska fortsätta utveckla sitt resonemang (av någon anledning som övergår mitt förstånd):
K: Vi kan väl komma fram till frågan om egentligen handlar om: Tänkte du själv aldrig tanken att avstå? ... På grund av din särskilda position, hur känsligt det här är, att det kan uppfattas som jäv, att det ser ut som en gåva. Att till och med borgerliga ledarkommentarer ställer frågan om det här är en muta: "Är Bildt mutad?"Så var vi naturligtvis där igen. Bildt går vidare till att prata om nåt som Kristofferson inte vill att han ska prata om. Det intressanta är ju här att när Kristofferson avbryter för sista gången i avsnittet ovan så har precis Bildt ställt den fråga till sig själv som Kristofferson försökt ställa i flera minuter. "Borde jag avstått?" säger han, men hinner inte svara. Oerhört klantigt av Ulf Kristofferson.
B: Nu börjar du ta in anklagelser om vad som är brott...
K: Jag redogör för... hur debatten sett ut.
B: Ja men du sprider uppfattningar...
K: (Avbryter) Jag kan väl inte hålla tyst om vad Expressens ledarsida har skrivit. .. Tänkte du själv tanken på att avstå?
B: (Avbryter) Nu är inte det här en intervju utan en politisk debatt.
K: Nä det är det inte....
B: Jo men det börjar lite bli det.
K: ... nä...
B: Du sprider olika uppfattningar som du vet är felaktiga. Du vet att vad du säger är felaktigt. Sedan säger du att du sprider det och så gömmer du dig bakom andra. Det har du din fulla frihet att göra. Men låt då mig klargöra att detta är fullt normalt. Borde jag avstått?...
K: (Avbryter) Carl Bildt, jag har inte sagt nåt som är fel, jag har bara refererat till vad andra skriver.
B: Får jag bara redogöra vad som gäller. [...]
Och just for the record: Jo, det går utmärkt att hålla tyst om vad Expressens ledarsida skriver. Jag gör det varje dag. Vill inte utrikesministern bry sig om expressen behöver han inte, speciellt inte när de tycker illa om det han gör. Det hajar inte Kristofersson utan verkar helt insnöad på att en borgerlig ledarsida kritiserar en borgerlig minister.
Men även om man tycker det är viktigt med Expressens ställningstagande, så behöver inte Kristofferson vara så defensiv. Istället för att "jag kan ju inte hålla tyst.." så kunde Kristofferson svara med "Tycker du inte att det är värt att notera att en borgerlig ledarsida anklagar en borgerlig minister för mutbrott?" Eller nåt sånt. Kanske hade det gått dåligt också, men vad som helst hade varit bättre än detta.
När sekunderna rinner iväg och Ulf Kristofferson inser att han inte har mycket tid kvar frågar han rakt ut om Bildt tänkt avstå från optionspengarna. Bildt svarar inte och Kristofferson ger någonstans upp. Men inte riktigt. Som avrundning tänker han våga sig på en tolkning för få visa på hur han uppfattar situationen. Han säger att "Som jag tolkar det tänkte du..."
Ödesdigert! Bildt blir till synes rasande och går ut i en våldsam attack på Kristofferson och TV4 om att de inte ska tolka utan ge honom rätt att ge sin version på saken. Efter att Kristofferson mottagit de sista smällarna tackar han Bildt för intervjun och antagligen också sin lyckliga stjärna för att den äntligen är slut.
Videoklippet borde man rama in och sätta upp på väggen, om det ni gick. Hur man klarar sig ur politiska knipor, advanced course.
Missförstå mig rätt, ingen som är politiskt engagerad låter sig nöjas bara med det här försvaret. Ulrika Messing kommer även fortsatt tro på hemliga överenskommelser med Vostok Nafta. Miljöpartiets språkrör kommer fortsätta kräva hans avgång. Jag kommer fortsätta anse att han borde ha avstått pengarna, även om han hade rätt till dem. Bildt lyckades inte visa att han utom något tvivel gjort helt rätt. Rent sakligt fanns flera motsägelsefulla poänger i hans resonemang. Men som retoriskt försvar från någon som försöker sätta dit en var det fulländat!
Sedan kanske inte det räcker. Annan mediebevakning kan göra Bildts position ohållbar ändå. Fakta i historien kan dyka upp som få retoriska knep hjälper mot.
Men om Carl Bildt fälls, så är det inte tack vare Ulf Kristofferson.
Andra bloggar om: Carl Bildt, Ulf Kristofferson, intervjuteknik, politik, samhälle, optioner, vostok nafta, mutor, media
Pingat till intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
