Jag har flyttat

Jag har tänkt göra det i nästan två år nu. Flytta till wordpress alltså. Nu är det gjort. Ni hittar mig på Http://www.melinen.se/blogg/. Uppdatera era länkar och rss-flöden!

Grymma baskettjejer

U19-VM i Basket pågår just nu i Slovakien, och våra tjejer är grymma! De tog hemmanationen Slovakien i kvarten, om än knappt. Nu väntar Serbien i semi. Serbien vann den tidigare matchen i gruppspelet med 49-61, men Sverige har redan överträffat förväntningarna, och har inget att förlora. Serbien, en stornation i basket, kan dock känna sig pressade av ett taggat svenskgäng. Vi håller tummarna!

Vågar man sedan också hoppas att framgångarna följer med upp till seniorerna, med ett damlandslag som kan utmana även där inom några år? En dröm för god att vara sann, men hoppet är det sista som lämna människan (som Stefan Holm brukar säga).

Kolla in tävlingens hemsida, och svenskornas sida i synnerhet.

XXL

För er som tidigare missat det. Här kommer det kanske sämsta framträdandet i Eurovisions historia. XXL från Makedonien, deltog i Stockholm 2000.

Riktigt stor humor!

Simpsons, filmen

Soldier: You've gone mad with power!
Russ Cargill: Of course I've gone mad with power! Have you ever tried going mad without power? It's boring, no one listens to you!

Riktigt rolig film!

Vision 2030 - bygg högt!

Härpå följer den första delen av min serio om Vision 2030. Läs mer i inledningsinlägget. Förhoppningsvis kommer serien följas upp i flera inlägg, även om det kanske sprids ut på en längre tidsperiod. I denna första del fokuserar jag på byggande av bostäder.

Framtidsutredningen slår fast att Stockholmarna år 2030 kan antas vara 950 000 personer. Idag är vi ungefär 770 000 personer. Det innebär en ökning på nästan 200 000 personer, eller en knapp femtedel. Byggandet av bostäder, som redan har varit en politisk prioritet under lång tid nu, är också en av få frågor som faktiskt påverkar alla som bor i Stockholm. Har man ingen lägenhet nu, är det naturligtvis en viktig fråga att beståndet hålls uppe. Har man redan en egen lägenhet, är det många som håller ögonen öppna efter en större lägenhet eller ett bättre läge att flytta till. Kanske vill man byta upp sig, eller ner sig, beroende på livssituation. Har man en bostad redan är det också fullt möjligt att man påverkas av nya bostäder i sin näromgivning.

Pratar vi om innerstaden påverkas dessutom hela kommunen, ja i princip stora delar av regionen, av vad som där sker. Stockholms innerstad är en av få platser i regionen som en mycket stor andel av befolkningen ständigt återkommer dit, även om de bor långt utanför tullarna. Stockholms innerstad och hur där ser ut, är själva sinnebilden av en politisk fråga de allra flesta har en åsikt om.

Mitt eget parti, Miljöpartiet de Gröna, har dock tagit plats i baksätet i denna fråga. Om väljarna uppfattat något om vår bostadspolitik så är det att vi är emot. Oklart vad vi är emot, men emot är vi. Vårt främsta budskap i denna frågan är att vi är för bevarandet av "de gröna kilarna", som om någon faktiskt visste vad det är för något...

Jag tycker det är synd. Inte bara för att det är absurt att vi släpper en av de viktigaste Stockholmsfrågorna till andra att visionera om. Det är också strategiskt onödigt att reducera oss själva till simpla nejsägare. Vi borde istället driva egna visioner, om var och hur människor ska bo 2030.

Kampen internt har tidigare stått mellan förtätning och utbredning. Tidigare var, såvitt jag uppfattat det, idén om att breda ut staden, bygga nya stadsdelar, den förhärskande idén. Denna idé försvann dock med argumentet att transporterna måste minimeras. Istället accepterades förtätningen som princip, med det (ganska stora) undantaget att grönområden, fritidsområden (t.ex. bollplaner) ska fredas. Problemet blir att det då inte blir jättemycket kvar att bygga på.

Ett annat problem med förtätningen är att man duttar här och där. Det krävs väldigt många byggprojekt för att nå upp till en ganska liten mängd nya bostäder. Det tar mycket byråkrati i anspråk, och gör också att varje projekt får lite mindre uppmärksamhet och blir lite sämre än det hade kunnat bli. Ibland innebär det också att slutresultatet passar dåligt in i omgivande, redan befintlig, bebyggelse. Sådant är olyckligt, och onödigt.

Visst ska man fortsätta att leta plättar och rum som inte används till något väsentligt, för att göra om dessa till bostäder och rum att leva i. Men det räcker inte.

Jag tycker ekvationen är ganska enkel. Vi gröna vill använda så lite plats som möjligt för så många bostäder som möjligt. Samtidgt vill vi att de områden som skapas ska vara livsbejakande och ha grönområden, sociala rum och fritidsytot att nyttja. Då är det inte duttande med småhus vi ska satsa på, utan större byggprojekt, med höga hus.

Fördelen med att satsa stort är att till att börja med kan avgränsa behovet till ett betydligt mindre antal byggprojekt. Det innebär dels att man kan satsa helhjärtat på dessa, men också att man i betydligt mindre utsträckning stör de som redan bor i staden. Istället för att ständigt ha nya byggprojekt runt knuten kan man andas ut medan de stora byggprojekten färdigställs.

En extra stor fördel med större byggprojekt är förstås också att det blir lättare att bygga riktigt högt i helt nya områden, än att bygga högt mitt i befintlig (och låg) byggnation. Riktigt höga hus kan ju gärna omges med något mindre höga, men ändå ganska höga, byggnader, för att fylla ut och göra det mesta av området.
target="new"
Eller som Axel Pontvik säger i SvD (angående tillbyggnaden av stadsbiblioteket, men som jag tycker är allmängiltigt):

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.

Jag vill att Stockholm våga bygga högt. Och inte feg-högt såsom tolv våningar vid Klarabergsgatan. Jag pratar om hus på omkring 40-50 våningar, riktiga skyskrapor.

Vad människor inte ser, tror jag, är att skyskrapor inte behöver vara gråa fyrkantiga saker, arkitekturen går trots allt framåt. Malmös egna Turning Torso är ju ett underbart exempel på det. S:t Mary Axe i London är ett annat. Missa inte heller Torre Espacio i Spanien.

Tittar man på arkitektoriska idéer som inte förverkligats än, men som planeras, blir det ännu roligare och än mer intressant. I Dubai planeras dansande hus. Hamburgs nya konserthus liknar ett skepp på väg ut (se också här). För den kommande Hyllievångsskrapan i Malmö fanns en rad häftiga förslag, där man naturligtvis valde den tråkigaste.

Men framför allt, vilket jag tycker är det intressanta för miljöpartiet, så finns det möjligheter att inkorporera grönskan in i skraporna. I Bombay planeras en skrapa där halva höjden tas i anspråk av grönområden. I Sverige skulle man kunna tänka sig att det om vintrarna istället är olika ljuskonstellationer, för att lysa upp i mörkret. Också i Los Angeles låter man grönområdena komma in i byggnaden på ett naturligt sätt.

I Kina går man längst. Istället för ett Central Business District planerar man att mynta begreppet Green Central Business District, med ett område där verkligen miljön byggs in i konstruktionerna.

Från skyscrapernews.com:

"The mountain peaks are designed as high density accommodation whilst the green areas inbetween are the "living machine" renewable energy and providing water. An underground rootzone is planned to act as a natural cleaner for the wastewater generated by inhabitants that will then flow into the Yangtze River and Jialing River.

Each of the mountains is linked up with a series of bicycle and pedestrian pathways and an extensive public transport system in an attempt to make the motorcar redundant with the highlight being a 5.5 km long monorail loop that will link up the main points of each of the nine neighbourhoods.

Everything in the area will be planned with a hexagonal distance grid like a honeycomb to be within easy walking distance of everything else and every occupant will be no more than five minutes walk from a monorail station.

This efficient planning regime for the project will reduce the energy requirements by 22% whilst at the same time providing no less than 11% of the total requirements from renewable sources. The buildings even have padoga style roofs and are massed to drive down wind gently to allow the windmills to create energy.

The site of the project occupies 2.2 square kilometres of space and can take up to 15.4 million square metres of new development. 60% of this will be new office space, 25% housing, 15% retail and 5% dedicated to power generation.

It's intended that a third of the total site will be entire green. Having been conceptualised as a closed loop, it should be difficult for cars to even enter so little groundspace is needed for roads. Instead nature can exist between buildings without being paved over to carry massive traffic levels."

Vision 2030 är en vision, då kan man inte vara helt tyst om bostäderna. Lagom till Pride, önskar jag nu att Miljöpartiet kom ut ur bostadsgarderoben!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, stadsmiljö, miljö, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Magnus Ljungkvist enligt objektivitetsdefinitionen

I Stig Hadenius och Lennart Weibulls bok ”Massmedier – En bok om press, radio och TV” (åttonde upplagan, reviderad 2005) lyfter författarna fram Jörgen Westerståhls objektivitetsdefinition.

Westerståhl menar att objektiviteten står på två ben – saklighet och opartiskhet. Dessa två står sedan i sin tur på varsina två ben. Sakligheten kräver sanning och relevans. Opartiskheten kräver balans och en neutral presentation.

Hadenius & Weibull skriver:

”[Westerståhl] utgick inte ifrån någon absolut objektivitet, men menade att det som vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation.”

Definitionen rör objektivitet inom nyhetsjournalistik i allmänhet, snarare än medborgarjournalistik, men det är ändå relevant att jämföra med Magnus Tankar, bloggen vars upphovsman Magnus Ljungkvist fick pris som "medborgarjournalist". Diskussion har uppstått om han, som politiskt aktiv socialdemokrat, verkligen kan betraktas som journalist. (Se exempelvis mitt tidigare inlägg för fler bakgrundslänkar.)

Objektivitetsdefinitionen handlar om hur begreppen ”saklighet” och ”opartiskhet” skulle tolkas, och om dessa begrepp inte är relevanta för medborgarjournalistiken så finns det ju skäl att ifrågasätta hela genren…

Sanning
Sanningskravet är, skriver Hadenius & Weibull, överordnat de övriga. Om en nyhet är osann spelar det ju faktiskt ingen roll om den är relevant, balanserad eller neutralt presenterad. Vi kan väl också, för sakens skull, utgå ifrån att det Magnus Ljungkvist skapar i sin påstått medborgarjournalistiska roll är sant. Hittills finns det ju dessutom inget som tyder på motsatsen.

Relevans
Också relevanskravet kan vi checka av till Magnus Ljungkvists fördel. När Westerståhl skulle mäta relevansen hos Sveriges Radio jämförde han deras nyheter med andras nyheter, och ansåg en avvikelse vara en bristande relevans. Det är ju inte direkt svårt att problematisera den metoden, men det finns också stora poänger med den. Åtminstone ett par av Magnus Ljungkvists reportage har ju de facto givit genklang i en lång rad andra medier, så därmed är det inte fel att anse relevanskravet uppfyllt.

Balans
Därför kan vi konstatera att hela saklighets-kravet är uppfyllt. Det är en bra bit på väg, visst, men kravet på opartiskhet kvarstår.

Det är också i dessa två delar som ”Magnus tankar” får stora problem. Angående balansen skriver Hadenius & Weibull:

”En opartisk nyhetsförmedling måste också vara en balanserad sådan. Den skall ge olika parter utrymme och den får inte förtiga vissa händelser. Den skall inte ge plats endast åt vissa delare av ett partis totala utbud.”

Hadenius & Weibull skriver visserligen också att det alltid är svårt att upprätthålla detta, stundtals är det rentav omöjligt. Men Magnus Ljungkvist försöker ju faktiskt inte ens. Han skriver uteslutande om sådant som är negativt för borgarna. Hans mål är inte att visa en mångsidig och balanserad bild av borgerligheten eller politiken i stort, utan att publicera sådant som skadar borgarna eller skyddar/rättfärdigar hans eget parti.

På Magnus Ljungkvists huvudsida kan under en flik se de inlägg Magnus Ljungkvist själv benämner "bloggreportage". Totalt är det nio reportage. Tre av dem, skrivna innan valet 2006, är mer debattartiklar än reportage, men man kan konstatera att de är skrivna som motattack mot en signerad ledarartikel av Niklas Ekdal, som i stor utsträckning riktar sig mot socialdemokraterna. Inte minst i den tredje av Magnus Ljungkvists motartikel märks det att han försvarar sitt eget parti.

I Magnus Ljungkvists självutnämnda bloggreportage från efter valet blir partiskheten ännu tydligare. En artikel handlar om hur Edvard Unsgaard, vid publiceringstillfället nyligen utnämnd till Fredrik Reinfeldts nya pressekreterare, i sitt tidigare yrke som journalist vid Sveriges Radio varit partisk i sin rapportering. Magnus Ljungkvist skriver att Unsgaard varit påtagligt mindre kritisk mot borgerligheten än mot den sittande regeringen.

Efter artikeln om Unsgaard följer två artiklar med avslöjandet om Maria Borelius inkomster och fastighetsaffärer. Dessa är också, naturligtvis, tydligt riktade mot den nytillsatta borgerliga regeringen.

Till sist kommer tre artiklar om utredningen kring den dåvarande regeringens agerande i samband med Tsunamikatastrofen. Artiklarna går ut i tydligt försvar för diverse saker den vid tidpunkten avgångna socialdemokratiska regeringen anklagas för. Exempelvis skriver Magnus Ljungkvist att tsunamibanden erbjöds katastrofkommissionen och att det alltså inte alls var någon mörkläggning av dessa, som påståtts.

Oavsett om man räknar de tre artiklarna från före valet eller inte, kan man alltså konstatera att kritiken mot de egna lyser med sin frånvaro. Rapporteringen är uppenbart ensidig och balanskravet är inte uppfyllt i Magnus Ljungkvists reportage.

Neutral presentation
Inte heller kravet på en neutral presentation uppfylls. Hadenius & Weibull skriver:

”Kravet på neutral presentation torde vara obestridligt för den som eftersträvar en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten kan inte tillåtas att genom värderande attribut eller på annat sätt ta ställning för eller emot den ena parten. Han/hon får inte använda den ena partens propagandavokabulär."

Magnus Ljungkvists reportage är fyllda med värdeladdade ord och skrivna på ett uppenbart politiserande sätt.

I artikeln om Edvard Unsgaard skriver Magnus Ljungkvist:

"Den 29 juli genomför Unsgaard en större intervju med Fredrik Reinfeld, mannen som han två månader senare ska jobba som pressekreterare för. Frågan måste ändå få ställas, diskuterade de en eventuell anställning under denna intervju?"

Ett förfarande som påminner om Fox News sätt att miskreditera människor de inte gillar genom att maskera insinuanta påståenden som frågor, av typen "Är Hillary Clinton djävulen?".

Artikeln "Boreliusavslöjandet" är fullständigt nerlusad med värdeladdade ord och uttryckssätt, nedan fetade av mig:

"Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster."

Borelius angav som anledning till att hon betalat hemhjälpen svart att hon inte haft råd. Magnus Ljunkvist skriver att han gjort sin granskning "för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper."

Det politiskt laddade sätt att beskriva verkligheten fortsätter:

"Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger[...]"

Hela påföljande två stycken skulle kunna fetas som politisk argumentation, men jag låter det vara, ni upptäcker nog den icke-neutrala presentationen själva:

"Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?"

samt

"Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?"

I den uppföljande artikeln som heter "Borelius, Falsterbo och Kanalöarna", fortsätter det efter ett samtal med Borelius pressekreterare Markus Sjökvist:

"Jag har inte hört något av Sjökvist nu på ett bra tag och börjar tvivla på att han ringer.

Det finns inte nödvändigtvis något brottsligt i att äga ett hus genom ett bolag på Kanalöarna. Men man kan fråga sig vad som är den tänkta nyttan med det? Det hör ju ändå inte till vanligheterna att medelsvensson köper hus genom bolag på Kanalöarna, det är nog betydligt vanligare hos en överklass som gärna ägnar sig åt skatteplanering. Vad som döljer sig bakom detta kan bara Maria Borelius svara på och kanske Markus Sjökvist, om han ringer."

Mycket effektiv politisk retorik. Men det har inget att göra med journalistik. Ändå var det just dessa artiklar för vilka Magnus Ljungkvist blev prisad "medborgarjournalist".

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Medborgarjournalistiken och trovärdigheten

Debatten om medborgarjournalistik och Magnus Ljungkvist fortsätter. Senast är det Johan Sjölander som tar bladet från munnen och stödjer sina partikamrater, efter att Fredrik Krohnman och Jonathan Leman publicerat en kritisk artikel i Dagens Media (samt en uppföljare på Neo-bloggen). Jag har tidigare skrivit om frågan, men tror att jag kommer få anlednign att återkomma mer än denna gång.

Ett av huvudargumenten för Ljungkvists försvarare var att han inte sitter i beroendeställning, eftersom han inte bloggat på arbetstid, samt inte fått betalt för vad han gjort. Jag tycker argumentet tyder på någon sorts missförstånd. Beroendet är ju inte endast och enbart knutet till avlöning, utan är en del av trovärdigheten för artikeln, journalisten och/eller mediet det publiceras i.

Kanske vore det rimligare att prata om tendens snarare än beroende, möjligtvis gör det idén bakom tydligare. Torsten Thurén, docent i journalistik vid JMK, har skrivit en utmärkt bok som heter ”Källkritik”. Den handlar i och för sig mestadels om hur den som upplever en källa (till exempel en journalist eller forskare) ska vara källkritisk. Men mycket av innehållet är viktigt också för journalisten i sig. Om läsaren inte kan betrakta journalisten som trovärdig ur ett källkritiskt perspektiv är ju mycket av journalistens egna arbete förgäves.

Thurén skriver, angående tendens:

”När den som sprider information själv är part i målet, finns det anledning misstänka att han eller hon låter sina egna intressen gå före sanningen. Källan är partisk, tendentiös, eftersom den har intresse av att ge en falsk bild av verkligheten”.

Vad som ligger i bloggarens intresse är avgörande för tendensen, beroendet. Magnus Ljungkvist har ett uppenbart intresse av att skada borgerligheten, och ett lika uppenbart intresse av att skydda socialdemokraterna. Magnus Ljungkvist kan därför förväntas låta egenintresse gå före sin påstått journalistiska gärning, och kan sålunda inte betraktas som utan vidare trovärdig.

Därmed inte sagt att allt han skriver kommer vara direkt lögn. Men det kommer alltid bara vara en ensidig bild, en partsinlaga. Som måste granskas innan den kan accepteras.

Det som verkar vara det främsta argumentet mot detta, åtminstone hos Magnus Ljungkvist själv men även hos Johan Sjölander, är att alla journalister är partiska och har intressen som styr deras arbete. I boken ”Så arbetar en journalist” av Amnestål m.fl., tas denna problematik upp redan i det första kapitlet: ”Det journalistiska uppdraget” av Olle Stenholm. Han skriver:

”Man kan med jämna mellanrum höra både journalister och andra som deltar i mediedebatten utbrista ’Det finns ingen objektiv journalistik!’ De brukar därvid pusta och flämta som om de huggit sig igenom en förseglad ekport av åttatumsplank. I själva verket har de just slagit in en vidöppen masonitdörr.

Det är klart att det inte finns någon objektiv journalistik. All journalistik bygger på val. Vad av innehåll: vad ska vi skriva om? Val av metod: hur ska vi tackla ämnet? Val av form: hur ska vi presentera? Alla dessa redaktionella val bygger på värderingar. De viktigaste av dem är förhoppningsvis medvetna. Många är nog intuitiva, omedvetna. Alla är subjektiva. Det ligger i sakens natur. Men det vore fullständigt befängt att därav dra slutsatsen att det inte finns någon saklig journalistik och att det inte lönar sig att sträva efter att rättvist redovisa olika åsikter och värderingar.”

Där har vi det som måste vara grunden för all trovärdighet inom journalistiken, inte personer fria från subjektivitet eller intressen, utan människor som accepterar sin subjektivitet och aktivt arbetar med det. KG Bergström har varit någorlunda högt uppsatt moderat, men han har visat att han håller journalistiska principer över gamla lojaliteter. Janne Josefsson ifrågasattes efter sitt avslöjande i moderaternas valstugor 2002. Han kritiserades för att hans vänstersympatier hade avgjort måltavlan och timingen i reportaget. Kanske var det därför han därefter riktade blicken mot vänsterpartiets, och gjorde reportage om deras förflutna. Säga vad man vill om KGB och Janne Josefsson, men de anstränger sig i varje fall för att slå åt båda håll, just för att behålla sin trovärdighet.

Magnus Ljungkvist kan naturligtvis göra samma sak. Skulle han gräva upp skit om ett framtida socialdemokratiskt statsråd, eller kanske redan nu fälla ett av sina egna landstingsråd med ett scoop, så skulle också hans trovärdighet öka.

Naturligtvis är det fullt möjligt att Magnus Ljungkvist också kommer att göra detta. Men det skulle vara förvånande, och det är också där beroendet kommer in. Det är, med tanke på Magnus Ljungkvists arbete och aktiva partimedlemskap, helt enkelt inte sannolikt att han skulle slå lika hårt, om alls, mot sitt eget parti som han gör mot borgarna. Det gör att hans trovärdighet sjunker, och att han utesluts från Center for Citizen Medias definition av medborgarjournalistik, som exempelvis Krohnman och Leman refererar i sina debattinlägg.

Till sist kan man naturligtvis diskutera den CCM-definitionen. Det tycker jag också att man ska göra. Men oavsett vilken definition man föredrar, av begreppet medborgarjournalistik, så måste trovärdighet vara en grundbult i varje sådan definitionen. Och då utesluts Magnus Ljungkvist likförbannat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Dunderklumpen

"Javisst är pengar viktigt.
Visst, det är de!
Men viktigast är människorna.
Människorna
och djuren
och naturen
och friheten.
Friheten som finns här.
Glädjen."

-Elvira Fattigan i Dunderklumpen från 1974.

Länktips

Vill, helt okommenterat, tipsa om Jonas Morians bloggvikarie Roya som skriver om den inte så trevliga kulturen inom SSU. Läsvärt även för GU:are.

Johan Sjölander (s) är Hässelbys antagligen mest lästa bloggare. Han har nyligen kommenterat samma Manpower-enkät som Zaida också skrivit om. Båda kommentarerna är läsvärda, på olika sätt. Johans kommentar är riktigt rolig, Zaidas tänkvärd.

Medborgarjournalistik

Magnus Ljungkvist fick under Almedalsveckan politikerbloggens medborgarjournalistik-pris. Fredrik Krohnman och Jonathan Leman skriver i Dagens Media om varför det är absurt att Magnus Ljungkvist betraktas som en medborgarjournalist, samtidigt som han de facto är politiskt aktiv och anställd av socialdemokraterna, som pressekreterare dessutom.

Från debattartikeln:

"Center for Citizen Media ställer följande kriterier för medborgarjournalistik:
*accurate (korrekt)
* reliable" (pålitlig)
* independent" (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr."

Debattartikeln kritiseras av bland andra Jonas Morian, Beta Alfa och Deep|Edition.

Jonas Morian skriver:

"Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning."

Är det viktiga i definitionen av medborgarjournalistik verkligen att det "inte är avlönat"? Kan en reporter på Dagens Nyheter gå hem, blogga på sin fritid och därmed bli "medborgarjournalist"? Är han inte bara samma sorts journalist som han var under dagen? Nej, jag gillar nog Center for Citizen Medias definition bättre. Och den utesluter Magnus Ljungkvist.

Både Jonas Morian och Deep|Edition fokuserar på att Magnus Ljungkvist gjorde avslöjandet under sin fritid. Deep|Edition skriver så här:

"Problemet är att de försöker att få Ljungkvists bloggande att låta som något som är beställt av hans arbetsgivare. "

Jonas Morian skriver i en kommentar i diskussionen efter sitt inlägg:

"Jag vet inte hur det funkar i andra partier, men jag kan intyga att i socialdemokraterna så är landstingsgruppen i Stockholm inte det minsta intresserade av att deras pressekreterare ägnar tid och möda åt att blogga om ett borgerligt statsråd som inte påverkar landstingdfrågorna ett dyft. Att nu återigen försöka hävda att Ljungkvist bloggat eller bloggar på uppdrag av det socialdemoktiska partiet är bara patetiskt."

Jag förstår inte denna upptagenhet med att Magnus Ljungkvist arbetsgivare inte beställt grävjobbet. Det har väl inte med saken att göra? En journalist, även en medborgarjournalist, måste vara oberoende. Man kan inte oberoende skriva om politik när man är aktiv i och anställd av landets största parti. På samma sätt som de busschaufförer och lärare Jonas Morian pratar om ovan inte kan skriva om saker de har bindningar till, och fortfarande vara trovärdiga utan närmare granskning.

Jonas Morian håller inte med om detta:

"Men en story är en story, oavsett källa eller avslöjare."

Och det kan man ju hålla med om. Men det finns en anledning till att Morian är så mån om att Magnus Ljungkvist ska få vara medborgarjournalist. Det är för att en sådan titel och en sådan beskrivning av vad Ljungkvist gör är trevligare än andra, men lika sanna, titlar. Fredrik Malm konstaterar:

"Ingen är förbjuden att blogga. Ingen är tvingad att läsa. Men att hävda att något är 'medborgarjournalistik' när det i praktiken är partipolitisk negative-campaigning är väl ändå att skarva lite väl mycket?"

Jag håller helt med Fredrik. Det är fult att använda en titel som "medborgarjournalist" enkom för att det ger mer trovärdighet. Det är tydligt för alla att Magnus inte gräver fram saker som skadar hans eget parti. Hade det varit en socialdemokratisk regering hade Magnus Ljungkvist knappast grävt fram skandaler för dessa ministrar. Han kommer garanterat inte rapportera om fuffens grejer som Mona Sahlin tar för sig, eller någon annan sossehöjdare.

Om det prompt ska kallas för någon typ av journalistik, så borde väl inte heller medborgarjournalist vara vad Magnus Ljungkvist eftersträver. Med borgarna är han ju verkligen inte. Magnus Ljungkvist är en motborgarjournalist, och är inte det fint nog för en sosse?

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr
Pingat till intressant.se

Vision 2030

Vision 2030 är ett dokument, eller kanske snarare ett projekt, som Stockholm politiska lednign tagit fram. Undertiteln är "Ett Stockholm i världsklass", vilket bara kan betecknas som vanligt marknadsförings-bullshit. Men idén att tänka långsiktigt är oerhört viktig. Stockholmarna väljer ny styrelse av både stad och län nästan varje gång de får chansen, så långsiktiga beslut måste tas i stor majoritet för att inte schabblas bort av nästkommande politikermajoritet, antingen genom att det medvetet skjuts i sank eller för att det förfördelas av ointresse.

Men Stockholm är också en stad som växer över sina bredder. Centrala Stockholm gränsar direkt till Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka och stadens yttre delar mot Järfälla, Sollentuna, Danderyd, Tyresö, Huddinge och Ekerö. Stockholms utveckling är alltså en fråga för hela regionen och många nya projekt kräver direkt inblandning av minst en annan kommun.

För mig är visionen om ett Stockholm 2030 väldigt inspirerande. Man får chansen att i tankarna skapa ett eget framtida Stockholm. Ett annat Stockholm, som samtidigt är samma Stockholm. Ett Stockholm man sedan kan strida för på olika sätt inom mitt parti och för mitt parti.

Den första delen i serien kommer med största säkerhet att handla om bostäder, en fråga där jag är grundligt besviken på mitt parti. Den delen kan förväntas snart. Framtida delar kommer antagligen beröra infrastruktur respektive naturområden (grönområden), områden där jag och mitt parti är grundlgit överens, men där jag ändå kommer försöka tänka ett steg längre och kanske hamna i en annorlunda sits. Eventuellt tar jag mig också an frågor som skola, diskriminering och demokrati.

Jag lovar inte så mycket i förväg, det brukar vara bäst att låta bli det. Detta är ändå en lite teaser, och också en uppvärming för mig själv. Snart sätter det igång.

För de som är intresserade av att läsa mer om Vision 2030:
Protokollet för kommunfullmäktiges beslut kring vision 2030 finns här (§9). Längst upp på sidan finns också länk till diskussionsprotokollet.

Det är inte antalet, det är innehållet!

Johan Hellström inbjuder till grundlagsdebatt, och jag är inte sen att hänga på. Han uttalar sig exempelvis emot att minska antalet riksdagsledamöter. Johan skriver:

"[Thage G Petterson] vill oxå minska antalet riksdagsledamöter med hundra stycken. Något som skulle innebära att avståndet mellan riksdagsledamot och väljare ökade ännu mer. Det skulle bli ännu svårare att få träffa en riksdagsledamot, allt färre skulle känna en riksdagsledamot, allt färre landsändar skulle bli representerade i riksdagen. Lobbyisterna i Stockholm skulle få ett ökat inflytande. Antalet riksdagsledamöter har varit konstant i över tretti år. Samtidigt har befolkningen ökat. Jag säger inte att jag vill öka antalet riksdaledamöter, men en minskning verkar vanskligt."

Jag kan absolut sympatisera med argumentationen som Johan för fram. Men jag kan också hitta motargument mot detta. Att det finns fler ledamöter att träffa och känna idag vägs ju effektivt upp av att ledamöterna i fråga i många fall är näst intill maktlösa. Många ledamöter, inte minst i de två största partierna, är där uteslutande som röstboskap och har ingen som helst möjlighet att göra någon som helst väsentlig skillnad. Det är hos partierna makten ligger. Om man tillhör majoriteten ligger makten i sådana fall till stor del också hos regeringen och i samordningen mellan regeringspartierna.

Det bör också sägas att kontakten med väljarna blir nästintill värdelös när riksdagspolitikerna, som det är idag, arbetar för sitt parti snarare än för sina väljare. Påfallande ofta märks den skillnaden tydligt.

Lösningen ligger dock inte, tror jag, i färre antal ledamöter. Så länge det är partiorganisationerna som har nästan hela makten över listorna, det vill säga inslaget av personval är såpass lågt som idag, så kommer de politiker som gått den långa interna vägen (kaffekokarna) alltför ofta att vinna över de fritänkande, och därför obekväma, visionärerna. Personvalet måste därför radikalt stärkas. Det ger en tydligare koppling till att det är hos väljarna, inte partierna, som lojaliteten ska ligga.

Vad jag kan tänka mig är att minska antalet riksdagsledamöter, om antalet frågor som riksdagens behandlar minskar. Jag vill ju se en omfattande decentralisering av makten i enhetsstaten Sverige, till ett system som bygger på kommuner och regioner snarare än på stat. En möjlighet till en sådan decentralisering är en federalisering, där de allra flesta politiska områden ligger på regionnivå eller lägre. Regionerna har i detta fall egna, lagstiftande, parlament och den federala nivån har ett tvåkammarsystem. Till den första kammaren får medborgarna i varje region skicka lika många ledamöter, till den andra beror antalet ledamöter på invånarantal. Om varje region får skicka fem personer och det finns tio regioner skulle alltså första kammaren bestå av femtio personer. Andra kammaren skulle nog kunna uppgå till "bara" hundra personer, men även tvåhundra personer skulle ge 250 inalles och därmed den minskning på hundra personer som Thage G vill se.

Jo, jag håller nog med Johan. Grundlagsdebatt är riktigt kul!


Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, grundlagen, riksdagen, federalism, decentralisering
Pingat till intressant.se

It just doesn't make sense

Hittade den här hos Johannes. Lite småkul faktiskt!

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!


1. Will it be ok?
Molitva (Marija Serifovic, Serbien ESC07)

2. How are you feeling today?
Africa (Toto)

3. How do your friends see you?
Regulators (Warren G)

4. Will you get married?
One fine day (Offspring)

5. What is your best friend’s theme song?
I wanna be the only one (Eternal)

6. What is the story of your life?
As (George Michael & Mary J Blige)

7. What was high school like?
I'm coming out (Diana Ross)

8. How can you get ahead in life?
Hard rock Hallelujah (Lordi, Finland ESC06)

9. What is the best thing about your friends?
Chop Suey (System of a down)

10. What is today going to be like?
Happy Together (The Turtles)

11. What is in store for this weekend?
November rain (GnR)

12. What song describes you?
The girl in the dirty shirt (Oasis)

13. To describe your grandparents?
Peaches (Presidents of the USA)

14. How is your life going?
Unsubstantial Blues (Magdi Rusza, Ungern ESC07)

15. What song will they play at your funeral?
Mony Mony (Billy Idol)

16. How does the world see you?
Hallelujah (Rufus Wainwright)

17. Will you have a happy life?
Be here now (Oasis)

18. Do people secretly lust after you?
Do you wanna dance (Ramones)

19. How can I make myself happy?
The logical song (Clubstar UK-mix) (Scooter)

20. What should you do with your life?
Again (Janet Jackson)

21. Will you ever have children?
Baby baby (Sunblock feat Sandy)

Framför allt svaren på frågorna 1, 4 och 21 passade ju in riktigt bra. 7, 12, 14 och 17 ger ju också svar på frågorna, även om det kanske inte passar in så bra på just mig.

Bojkott-tips

Idag skriver Christer Hanefalk i DN om Peter Erikssons tal i Almedalen. Denna artikel är mycket intressant och givande, för alla intresserade av retorik och/eller miljöpartiet. Icke desto mindre är Christer Hanefalk (eller snarare Svenskt Flyg, som arrangerar hans retorikseminarium) en av den som utsetts till demokratins fiender och därmed bojkottas av Grön Ungdom (se föregående inlägg).

Jag tänkte därför bara tipsa om att artikeln heter "Peter Eriksson i retorisk högform". Om rättrogna Gröna Ungdomar ser en sådan länk, klicka inte på den. Avancerade användare kan memorera adressen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=670041) och på så sätt undvika att läsa Christers analys.

För övriga, icke rättrogna, kan analysen rekommenderas starkt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

"Bojkott", i ordets mest oseriösa bemärkelse

Grön Ungdom slår på stora trumman i sitt senaste pressmeddelande. Medieutrymmet har inte varit så stort sedan rören fick gråta ut i pressen efter att ha blivit arresterade tidigare än väntat under G8-mötet, så nu tar man i så man spricker.

Denna gång gäller det Almedalen. I rubriken utlovar man att Grön Ungdom "bojkottar pr-byrå och företagsarrangemang". Det visar sig inte vara helt sant. I brödtexten står att det man bojkottar är "alla aktiviteter som arrangeras av PR-byråer och företagsanknutna organisationer", vilket förstås är något helt annat. Att språkrören antingen inte korrläser rubriken eller inte förstår skillnaden kan man ha åsikter om, men i det här bloggposten tänkte jag trots detta fokusera på sakfrågan.

Under miljöpartiets dag, onsdagen den 11:e juli, pågår enligt almedalsveckan.se 60 aktiviteter. Av dessa är 17 anordnade av företag eller företagsanknutna projekt/organisationer, det vill säga lite mer än en fjärdedel (28%). Vidare är en sjättedel (tio stycken) av aktiviteterna arrangerade av arbetsmarknadens parter, dvs fackförbund ibland tillsammans med en arbetsgivarorganisation. I de fall arbetsgivarorganisationen varit ensam arrangör har det dock räknats in i den förstnämnda gruppen.

Politiker och offentlighet är den enskilt största gruppen med en tredjedel (20 aktiviteter). Noterbart är att statligt ägda Vattenfall inte räknas hit, utan till företagsgruppen. Ändå är den här gruppen den enskilt största, och har tillsammans med aktiviteter anordnade av olika föreningar (13 st, 22%) en majoritet av aktiviterna.

Men visst, 28% är 28% och visst kan man, som Grön Ungdoms språkrör, tycka att det är "för mycket". Så vad är det då som bojkottas?
Tja, bland de företagsarrangerade aktiviteterna hittar man exempelvis Christer Hanefalks gatuseminarium där han analyserar partiernas talare. Hanefalks årligen återkommande, och ofta intressanta, seminarium arras av Föreningen Svenskt Flyg, en branchorganisation som samlar exempelvis SAS, Volvo Aero och Saab Aircraft. Jag utgår ifrån att Grön Ungdoms språkrör tar en annan väg när de går genom Visby, så att de av misstag inte råkar bryta sin bojkott genom att höra Christers ord.
Också After speachen, som tidigare år både varit väldigt populärt och mycket intressant, bör undvikas av rättrogna Gröna Ungdomar. Det arrangeras nämligen av Sveriges bryggerier.

Två evenemang där det blir mer tydligt att de bojkottas är två ungdomsförbundsdebatter som anordnas denna dag, av företagsanknutna organisationer (Svensk Energi respektive SKB). På dessa lär inget språkrör synas. Den ena debatten handlar om framtidens elanvändning, den andra om kärnkraftens framtid och kärnbränslseförvaring. Man kan alltså konstera att språkrören väljer att tacka nej till två debatter i två av de frågor som vi driver hårdast (energianvändningen och kärnkraften är ju en oerhört viktig del av klimatpolitiken).

Jag tycker det är helt okej. Strategi är en sak, ideologi en annan. Det är helt korrekt att försaka kortsiktiga vinster för långsiktiga ideologiska poänger. I det här fallet är det dock tyvärr inte fallet. Det är mycket svårt att se den ideologiska poängen i språkrörens utspel.

I pressmeddelandet hänvisar språkrören till att det i EU finns 14 000 lobbyister, varav 74% arbetar för storföretag. Det är ett stort problem, det medges. För EU. Vad det har med Almedalen att göra är högst oklart. Som synes ovan är maktsituationen i Almedalen snarare den omvända. Pressmeddelandet gör inte heller ens ett försök att ge argument för varför detta är ett problem i Almedalen, utan konstaterar bara att det är så ("och även i Almedalen märks företagens makt"). Senare påstår man: "Vi har inget emot att PR-byråer och företagsanknutna organisationer finns och försöker påverka politiker. Problemet är att de fått oproportionerligt stor makt."
Men man skriver inte vad en rimlig nivå vore. 28% är tydligen för mycket. Vad är proportionerligt, enligt Grön Ungdoms två politiska makthavare? Och proportionerligt gentemot vad? Jag betvivlar att språkrören har något vettigt svar på de frågorna. Uttalandet är därför mycket vanskligt, och rentav oseriöst.

Ett annat problem vad det gäller retoriken i pressmeddelandet är att man gör en halsbrytande koppling mellan företag och plutokrati, samtidigt som man bortser från att också föreningar och politiker använder ett finansiellt övertag för att nå ut. Svenskt Flyg använder x antal tusen på att informera Almedalsbesökarna om retorik. Om RFSU lägger ner lika många tusenlappar på att driva igenom en faktiskt politisk agenda, varför är det förstnämnda ett demokratiskt problem, men inte det senare?
Om Svenskt Kärnbränsle AB:s paneldebatt (med enbart politiker) är ett sätt för dem att driva igenom sin agenda, varför ska då Ellinor Scheffer deltaga på LUF Norrorts politiska debatt? Om det ena är ett sätt för arrangören att driva igenom en agenda, varför är inte det andra det? Jag utgår ifrån att Ellinor inte ställer upp för att stödja Liberala Ungdomsförbundet.

Inget i pressmeddelandet säger heller något om att bojkotta fackföreningarnas aktiviteter. Detta trots att de de facto driver högst politiska frågor, med stora finansiella resurser i ryggen. LO:s stöd till socialdemokratin nämns inte ens i en bisats.

Den enda rimliga förklaringen är att Grön Ungdom anser att vissa människor bör ha mer makt än andra. Politiker och lobbyister för politiska frågor vi gillar är snälla och goda. Företag och lobbyister för frågor vi är emot är onda. Det är skillnad på folk och folk.

Men egentligen kan man undra varför jag lägger ned så mycket energi på att diskutera grunderna för bojkotten. För egentligen är det inte så allvarligt menat, alltihopa. Mot slutet av pressmeddelandet framgår nämligen att det bara är i år som "bojkotten" kommer ske. Nästa år är allt som vanligt igen, och Alexander och Ellinor kan samvetslöst bevista alla företagsarrangemang de behagar.

Det är inte utan att man blir lite fundersam. Hur ska de ha det? Antingen är väl arrangemangen ett demokratiskt problem, varpå man inte ska bevista dem någonsin mer, eller så är de inget problem, och bojkotten helt meningslös?

Strategi eller ideologi? Jag tycker båda saknas. Totalt hjärnsläpp. Galet oseriöst. Kom igen nu, rören, ni kan bättre!

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Alexander Chamberland, Ellinor Scheffer, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Prepositionsbehandling

Satt precis och läste protokollet från Grön Ungdoms årsmöte 2007. Hittade följande rubrik:

"15§ Behandling av prepositioner"

Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?

Vita Huset

Har börjat se om Vita Huset från början.

Säsong 2, avsnitt 21: "18th and Potomac".
Toby: Leo, this is insane. Plain and simple.
Leo: What's insane? Oh nevermind, what isn't...
Toby: You don't think it's crazy?
Leo: I don't even know what we're talking about.
Toby: We're firming up strategy on what will define, the future of this presidency. And we don't know, if this president is interested in the future. We have to have a discussion, and we have to have it tonight!
Leo: We're having a discussion.
Toby: When?
Leo: Tonight.
Toby: Okey then...