Alliansens framtid, Sveriges framtid

Alliansen skrev igår på DN debatt om sina hundra första dagar på Rosenbad. Mycket av det var glorifierande av sin egen insats, något annat var förstås inte att vänta, men en del av artikeln handlade också om hur alliansen ska gå vidare i sitt interna samarbete.

Eftervalstiden har varit underlig på det sättet att mycket lite har förändrats. Skillnaden gentemot efter valet 2002 är gigantisk. September 2002 var början på en period av smått politiskt kaos, när inget var säkert och allt kunde hända. Regeringsförhandlingarna med oss miljöpartister som vågmästare kunde sluta hur som helst. Blågrön regering, rödgrön regering eller nyval? Moderaterna genomgick en period av hård självgransning och rensning i sina politiska topp skift. Leijonkungen hade sitt livs kanske bästa dagar och gick kanske till och med så lång att han såg statsministerposten hägra, den var hur som helst närmare honom då än vare sig förr eller senare.

Valet 2006 må ha varit det val då vi för första gången fick en borgerlig regering som kan hålla både en och två mandatperioder till, men det känns så här i efterhand ändå som ett mysteriskt antiklimax. Besvikna borgerliga väljare konstaterar att alliansen i mångt och mycket fortsätter i god gammal socialdemokratisk tradition. Socialdemokraterna å sin sida fortsätter också en god gammal socialdemokratisk tradition, förnekelse.

Nej, man har inte förlorat, mässade Ulvskog dagen efter valnederlaget, och inte heller syns några stora förändringar vid sossarnas horisont, vare sig politiskt eller strategiskt. Mona Sahlin verkar mer och mer vara klar som partiordförande och den regressionen tio år tillbaka i tiden säger väl allt. Prat-Mona som nästa statsminister verkar inte bara skrämmande och osannolikt, utan osannolikt skrämmande och framför allt skrämmande osannolikt.

Med de premisserna ligger fältet öppet för borgerligheten 2010. Att motivera fotfolket lär inte vara några större problem. De flesta borgerliga valarbetare lär kunna bortse från Reinfeldtregeringens eventuella sossigheter för det historiska i att konsolidera regeringsskiftet. Hur det ska fungera i längden, är det stora problemet. Varje regeringskonstellation bestående av flera partier kommer, förr eller senare, att stöta på bekymmer där ett parti eller flera partier inte kan acceptera en kompromisslösning. Det vill säga en situation där man helt enkelt inte kommer överens i en tung fråga.

Nota bene att detta knappast kommer inträffa snart. Dagens regering bygger på stor kompromissvillighet, i syfte att vinna och bibehålla regeringsmakten. Frågor som EMU, kärnkraft eller NATO kommer antingen skuffas undan och bli ickefrågor eller lösas genom att ett eller flera partier ger sig. Prestigeförluset i att "förlora" en sådan fråga är betydligt mindre än prestigen i att vara den som skapar splittring i regeringen. Just nu är till och med prestigevinsten i att "värna samarbetet" genom att helt och hållet byta ståndpunkt större än trovärdighetsförlusten i att man faktiskt bestämmer vad man tycker genom att hålla upp ett blött finger.

Den här kompromissvilligheten kommer förstås minska med tiden. Antagligen inte innan 2010, och kanske inte ens innan 2014, men förr eller senare. Ungefär samtidigt som makten tas för självklar kommer de mindre partierna vilja stå upp för sin nisch inom borgerligheten. Eller ännu värre, skapa sig en ny nisch på någon annans bekostnad. Detta kan triggas av flera saker. En politisk omsvängning inom något av partierna kan ge att partiet ifråga blir mer "ideologiskt" och mindre kompromissvilligt i "sina" frågor. En opinionsmässig djupdykning kan förstås också bli anledning för partiledningen att fundera på om samarbetet verkligen gynnar dem. Men även ett opinionsmässigt uppsving kan innebära problem då partiledningen känner girighet och menar att deras nyvunna stöd borde ge dem större del av maktens kaka.

Detta kommer innebära problem i framtiden, spår redan nu många insatta borgare. Men en lösning är redan uttänkt. En sammanslagning av partierna till en eller två partier har redan skisserats av olika debattörer. Fördelen, för den samlade borgerligheten, är den fortsatta enigheten. Det blir lättare att hålla den interna opinionen i styr, men det försäkrar också mot att något av partierna sjunker ner mot fyraprocentsspärren och mot av att partierna blir alltför jämnstarka och därför börjar kivas om ledarpositionerna. Att slå ihop moderaterna med kristdemokraterna och centern med folkpartiet (där eventuellt en liberal moderat vinge byter parti och en konservativ centerflygel går åt motsatt håll) skulle skapa ett starkt konservativt parti med ett liberalt parti som är en bit under det nya(re) moderata partiet men ändå med råge safe and sound över fyraprocentsspärren.

Alternativet att ha ett enda stort parti skulle förstås för många vara än mer lockande. Interna kritiker skulle kunna behandlas än lättare och ingen osämja skulle behöva visas utåt. Ungefär som dagens socialdemokrati, kanske ska påpekas. Problemet där är förstås att fler väljare skulle välja sofflocket och vissa socialliberala väljare kanske skulle tvingas vänsterut.

Vilket för oss in på skiljelinjen för det här förslaget inom borgerligheten. Den är ganska tydlig. De som skulle vinna mest på en sammanslagning är de som ligger längst högerut, bland (neo)konservativa och nyliberala väljare. De som ligger närmast mitten bland borgarna har rimligtvis mindre problem med en framtida splittring eftersom de alltid har möjligheten att samarbete med andra mittenpartier. För nyliberaler och konservativa väljare handlar det om en helborgerlig regering eller inget. Även en blågrön regering med miljöpartiet är ju en närmast vämjelig tanke för många borgerliga väljare (och, tyvärr, för en försvarlig del miljöpartister också).

För de som ligger längst till höger i svensk politik (seriös politik that is, dvs förutom rasisterna) är allt blocköverskridande samarbete ett hot mot deras ställning, precis som det är ett hot mot alla politiska intressen längst vänsterut. Det är därför konsolideringen inte kommer bestå i demokratifördjupningar som ökat personval eller en omläggning av valsystemet till "the single transferable vote system", förslag som skulle öka medborgarens inflytande över valresultatet och minska partiernas centraliserade makt.

Istället kommer vi få se ett växande stöd högerifrån för borgerlig sammanslagning, men också för andra blockcementerande idéer, som enmansvalkretsar.

Oavsett vilket går vi som alltid en spännande politisk framtid till mötes. Skillnaden är bara att nu är det borgarna som leder den. En omvänd ordning, i samma gamla hjulspår.

Andra bloggar om: alliansen, miljöpartiet, socialdemokraterna, framtiden, val2006, val2010, politik, samhälle
Pingat till intressant.se