Gynnades verkligen borgarna i valrörelsen?

Såhär i början av året har DN Debatt haft inne flera intressanta debattartiklar. Tre för att vara exakt. Jag har som ambition att blogga om alla tre, men eftersom det är roligare att vara lite aktuell så börjar jag med den senaste, gårdagens debattartikel om valrörelsens medierapportering, skriven av Kent Asp.

Den här debattartikeln har också gett genklang på andra gröna bloggar. Maria Ferm skriver om det och John Avdic tar det som utgångspunkt i ett inlägg (som egentligen handlar om nåt helt annat).

Det som är viktigt att minnas är att Kent Asp bara konstaterat att medierna gav alliansen en mer positiv bevakning än bevakningen av s-v-mp. Han säger inte att den bevakningen var oskälig eller orättvis.

Man kan, liksom Asp, konstatera att valrörelsen handlade om de valfrågor som alliansen förde fram. Men man kan också konstatera att detta var minst lika mycket socialdemokratins fel som alliansens förtjänst. Vi minns alla exempelvis hur socialdemokratin tapetserade landet med affischer som fokuserade på alliansens politik snarare än vad man själva ville göra. Jag satt på flera skoldebatter där socialdemokraten (SSU:aren), mycket hellre argumenterade mot alliansföreträdarnas idéer än förde fram egna. Jag har själv bevittnat ett par socialdemokratiska skolpresentationer som uteslutande gick ut på att berätta varför alliansens politik är dålig. Inte ett ord om vad socialdemokraterna skulle göra bättre.

Det är därför inte särskilt konstigt att alliansens frågor dominerade valrörelsen. Jag kan på rak arm inte ens komma på vad som skulle var socialdemokratins frågor. Hade de några gjorde de sig mycket få ansträngningar att nå ut med dem. Är det mediernas fel?

Ja, enligt flera socialdemokratiska bloggare är det mediernas fel. Blekingesossen Kalle Sandström skriver:

"De fick detta enorma genomslag på egna meriter, inte genom medias tillkortakommanden, tycks Asp mena. Säkerligen ligger det något i detta, men är det hela sanningen? Ligger det inte i medias ansvar att balansera och se bakom mediastrategierna. Att inte bara måla i svart och vitt."

Skånesossen Roger Jönsson skriver i ett inlägg:

"Har media missat sin primära uppgift? Att vara en kritisk granskare, att fördjupa, att bredda, att ge mottagaren så goda förutsättningar som möjligt att fatta beslut och förstå?"

Jag har till viss del förståelse för deras kritik. Vi har lärt oss någonstans att medierna ska vara de kritiska granskare som visar upp makthavarnas verklighet för folket, som pekar på att kejsaren faktiskt är naken. Problemet är bara att det som sossarna ovan ber om är helt orimligt.
Niklas Theodorsson, som titulerar sig vänster, från Göteborg skriver angående medias granskning av politikerna under valrörelsen:

"Det visade sig ju också att det inte blev några 1000 kronor till den ensamstående mamman utan 300. Tyvärr gjorde medierna inte sitt jobb och avgjorde därmed troligen valet."

Niklas tycker alltså, liksom Roger och Kalle ovan, att det medierna gjorde ett misstag när de inte pekade på vissa vallöften och kallade dem lögn. Men hur sjutton skulle de kunnat göra det? Om Reinfeldt säger att de ska sänka skatten med tusen kronor per familj kan en journalist fråga exempelvis hur det ska gå till, varifrån pengarna ska tas och vem det kommer till gagn. Utifrån svaren kan man sedan avgöra om detta är en genomtänkt strategi eller bara ett tomt vallöfte. Men journalister har ingen spåkula. Säger Reinfeldt att han ska sänka skatten med x kronor för en ensamstående mamma så kan inte Janne J, Mats K eller ens KGB veta om Reinfeldt kommer hålla löftet eller inte. Journalister kan inte granska saker som inte hänt ännu. Även om sossarna hela tiden såg löftet som dåligt eller kanske lögn, så betyder inte det att det var sanning. Det var politik, och i politiska frågor ska inte journalisterna ta ställning.

Vad det handlar om är att politiker ser medias makt, och vill åt den. Det är inte fråga om altruism på något sätt, eller en vilja för människor att kunna göra ett väl övervägt val. Det är helt enkelt så att partier, politiker och för all del även andra makthavare ser det otroliga propagandainstrument som är våra samlade medier och vill utnyttja detta. Svårare än så är det inte.

Jag ser det själv inom mitt eget parti. Nu i tider av allsköns klimatkatastrofer och närmast dagliga "klimatlarm" i medierna finns det många miljöpartister som på fullt allvar är bittra över att medierna inte drev dessa kampanjer under valrörelsen.
Ja, det är sant. I vanliga fall djupt demokratiska miljöpartister som utan att skämmas tycker att medierna borde driva en gemensam och övertydlig politisk linje i en valrörelse. Enbart för att det skulle gynna dem själva. Så lät det inte under "bensinskatteupproret", det är en sak som är säker...

Medias roll är inte att döma i förväg, att fatta politiska beslut eller ta ställning för en part i en politisk debatt. Mediernas uppgift är att ifrågasätta påståenden, granska rimligheten i dem och i efterhand utkräva ansvar.

Vidare ska journalister alltid ha en balanserad och nyanserad bevakning i frågor där flera ståndpunkter finns. Detta innebär dock inte att journalisten själv ska skriva vad hon eller han själv tycker utan att hon eller han ska rapportera alla sidors bästa argument. I 2006 års valrörelse var socialdemokratins argument helt enkelt inte tillräckligt bra.

Om de nu hade några argument överhuvudtaget, annat än motargument. Jag har svårt att minnas något.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medier, kent asp, dn debatt, mediekritik, socialdemokraterna, miljöpartiet, alliansen
Pingat till intressant.se