"15§ Behandling av prepositioner"
Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?
måndag, juni 18, 2007
Prepositionsbehandling
Satt precis och läste protokollet från Grön Ungdoms årsmöte 2007. Hittade följande rubrik:
Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?
Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?
Vita Huset
Har börjat se om Vita Huset från början.
Säsong 2, avsnitt 21: "18th and Potomac".
Toby: Leo, this is insane. Plain and simple.
Leo: What's insane? Oh nevermind, what isn't...
Toby: You don't think it's crazy?
Leo: I don't even know what we're talking about.
Toby: We're firming up strategy on what will define, the future of this presidency. And we don't know, if this president is interested in the future. We have to have a discussion, and we have to have it tonight!
Leo: We're having a discussion.
Toby: When?
Leo: Tonight.
Toby: Okey then...
Säsong 2, avsnitt 21: "18th and Potomac".
Toby: Leo, this is insane. Plain and simple.
Leo: What's insane? Oh nevermind, what isn't...
Toby: You don't think it's crazy?
Leo: I don't even know what we're talking about.
Toby: We're firming up strategy on what will define, the future of this presidency. And we don't know, if this president is interested in the future. We have to have a discussion, and we have to have it tonight!
Leo: We're having a discussion.
Toby: When?
Leo: Tonight.
Toby: Okey then...
lördag, juni 16, 2007
Valreformer i Österrike
Österrike har genomfört en rad valreformer. Parlamentet, där de gröna sitter i opposition, har röstat igen ett paket med förändringar. Enligt Wiener Zeitung innebär paketet:
Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).
Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.
Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?
Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se
- 16 års rösträtt vid nationella och regionala/lokala val.
- Utbildning i politik ska börja tidigare i skolan.
- Poströstning införs.
- Mandatperioden förlängs från fyra till fem år.
Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).
Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.
Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?
Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se
lördag, juni 09, 2007
Bildt och bloggcensuren
Carl Bildt skriver att han ska ta emot Kinas president Hu Jintao och utrikesminister Yang Jiechi. Han skriver bland annat att han är övertygad om att en öppnare ekonomi också leder till ett öppnare samhälle, samt att Kina i och för sig är ett bättre land nu än under Maos dagar.
Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.
Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.
Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.
Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.
Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.
Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.
fredag, juni 08, 2007
Låt våra systrar leva
"Låt våra systrar leva
Medina"
Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.
Medina"
Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.
Mer om "GU legitimerar våldet"
Många bra och intressanta delar i de kommentarer jag fick efter senaste inlägget. En del och en stor portion kritik. Dock kritik med argumentation som grund, vilket jag förstås tycker är bara bra. Har svarat kort på det i kommentarstråden, och låter nog eventuell fortsatt debatt fortsätta där.
Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:
Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.
Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.
Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.
Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:
"http://www.cuf.se/Content.aspx?PageID=128Länkarna, om nån inte ids pröva, går till CUF:s respektive LUF:s sidor för ansökan av medlemskap i respektive organisation. Jakop tycker alltså inte att jag hör hemma inom Grön Ungdom.
http://www.luf.se/p169/p169_swe.php
Välj själv."
Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.
Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.
Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.
torsdag, juni 07, 2007
Grön Ungdom legitimerar våldet
Gröna människor, miljöpartister, tycker att "radikalt" är det finaste som finns. Allt som är radikalt är bra.
Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.
Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:
Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:
Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.
Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.
Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.
Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.
Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.
Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:
Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.
Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).
De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.
99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.
Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?
Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.
En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.
För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.
Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.
Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.
Det är inte radikalt.
Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.
Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se
Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.
Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:
"Det är skrämmande odemokratiskt att förhindra människor från att fredligt demonstrera sitt missnöje på detta sätt."Alexander själv säger (angående utvisningen) till GT:
"Det menar jag är ett stort brott mot de demokratiska fri- och rättigheterna"
Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:
"Jag känner mig lite uppskakad. Det känns som om det är väldigt många demokratiska principer som satts åt sidan"Och det är svårt att säga emot i sak. Naturligtvis är det fel att de blir kollektivt bestraffade på grunder som knappt skulle hålla för en enda person. Lika fel är det att de blev utvisade från staden (eller om det nu var från landet, som aftonbladet skriver).
Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.
Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.
Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.
Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.
Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.
Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:
"Många motståndare upplever att polisen är provokativ bara genom sitt stora antal, att det är en sorts maktuppvisning"Det är en typen av apdåliga bortförklaringar som legitimerar hela våldsspiralen. Om 16500 poliser provocerar demonstranterna, så måste rimligtvis 100 000 demonstranter provocera polisen desto mer.
Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.
Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).
De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.
99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.
Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?
Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.
En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.
För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.
Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.
Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.
Det är inte radikalt.
Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.
Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se
tisdag, juni 05, 2007
Ve och Vasa! Nationaldagen är över oss
Dagens Nyheter konstaterar att "6 juni har blivit en dag för politiska manifestationer". Påståendet, som till och med sitter i rubriken, är märkligt. Hur hade en vanlig läsare reagerat om det stått att "1 maj har blivit en dag för politiska manifestationer"?
En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.
I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.
Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.
Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?
Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?
Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.
Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.
Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.
Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se
En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.
I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.
Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.
Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?
Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:
"Gustav Vasa bröt loss Sverige från Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvkungadömet i Sverige."Jag ska inte höja Kalmarunionen till skyarna i onödan, men faktum är att den typen av personalunioner är ett (om än idag uppenbart gammaldags) en enklare form av federation. Vidare ska inte alltför vackra ord yppas om de kungaval som hölls pre-Vasa, men för dåtiden var det en inte helt orimlig form av demokrati.
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?
Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.
Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.
Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.
Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se
Halvdag blir helgdag?
Rubrik i faktaruta, dagens DN sidan 25:
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".
Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".
Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.
måndag, juni 04, 2007
Touch the bubbles
Om ni undrar vad jag gör sent en söndagskväll så hittade jag nyss ett roligt spel: "Touch the bubbles".
Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.
Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.
fredag, juni 01, 2007
Rond i P3
Igår var jag med i Rond i P3. Jag är en del av Ronds nyhetspanel som består av en rad bloggare, som alla verkar vara härliga människor.
Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.
Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.
Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.
Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.
Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.
Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.
Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.
Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.
Reklam
För nästan exakt ett år sedan skrev jag om min syn på reklam. Nu har jag anledning att återkomma.
Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.
Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.
Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.
Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.
Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?
Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.
Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.
Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.
Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.
Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.
I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...
Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.
Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se
Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.
Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.
Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.
Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.
Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?
Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.
Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.
Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.
Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.
Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.
I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...
Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.
Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)