Vision 2030 - bygg högt!

Härpå följer den första delen av min serio om Vision 2030. Läs mer i inledningsinlägget. Förhoppningsvis kommer serien följas upp i flera inlägg, även om det kanske sprids ut på en längre tidsperiod. I denna första del fokuserar jag på byggande av bostäder.

Framtidsutredningen slår fast att Stockholmarna år 2030 kan antas vara 950 000 personer. Idag är vi ungefär 770 000 personer. Det innebär en ökning på nästan 200 000 personer, eller en knapp femtedel. Byggandet av bostäder, som redan har varit en politisk prioritet under lång tid nu, är också en av få frågor som faktiskt påverkar alla som bor i Stockholm. Har man ingen lägenhet nu, är det naturligtvis en viktig fråga att beståndet hålls uppe. Har man redan en egen lägenhet, är det många som håller ögonen öppna efter en större lägenhet eller ett bättre läge att flytta till. Kanske vill man byta upp sig, eller ner sig, beroende på livssituation. Har man en bostad redan är det också fullt möjligt att man påverkas av nya bostäder i sin näromgivning.

Pratar vi om innerstaden påverkas dessutom hela kommunen, ja i princip stora delar av regionen, av vad som där sker. Stockholms innerstad är en av få platser i regionen som en mycket stor andel av befolkningen ständigt återkommer dit, även om de bor långt utanför tullarna. Stockholms innerstad och hur där ser ut, är själva sinnebilden av en politisk fråga de allra flesta har en åsikt om.

Mitt eget parti, Miljöpartiet de Gröna, har dock tagit plats i baksätet i denna fråga. Om väljarna uppfattat något om vår bostadspolitik så är det att vi är emot. Oklart vad vi är emot, men emot är vi. Vårt främsta budskap i denna frågan är att vi är för bevarandet av "de gröna kilarna", som om någon faktiskt visste vad det är för något...

Jag tycker det är synd. Inte bara för att det är absurt att vi släpper en av de viktigaste Stockholmsfrågorna till andra att visionera om. Det är också strategiskt onödigt att reducera oss själva till simpla nejsägare. Vi borde istället driva egna visioner, om var och hur människor ska bo 2030.

Kampen internt har tidigare stått mellan förtätning och utbredning. Tidigare var, såvitt jag uppfattat det, idén om att breda ut staden, bygga nya stadsdelar, den förhärskande idén. Denna idé försvann dock med argumentet att transporterna måste minimeras. Istället accepterades förtätningen som princip, med det (ganska stora) undantaget att grönområden, fritidsområden (t.ex. bollplaner) ska fredas. Problemet blir att det då inte blir jättemycket kvar att bygga på.

Ett annat problem med förtätningen är att man duttar här och där. Det krävs väldigt många byggprojekt för att nå upp till en ganska liten mängd nya bostäder. Det tar mycket byråkrati i anspråk, och gör också att varje projekt får lite mindre uppmärksamhet och blir lite sämre än det hade kunnat bli. Ibland innebär det också att slutresultatet passar dåligt in i omgivande, redan befintlig, bebyggelse. Sådant är olyckligt, och onödigt.

Visst ska man fortsätta att leta plättar och rum som inte används till något väsentligt, för att göra om dessa till bostäder och rum att leva i. Men det räcker inte.

Jag tycker ekvationen är ganska enkel. Vi gröna vill använda så lite plats som möjligt för så många bostäder som möjligt. Samtidgt vill vi att de områden som skapas ska vara livsbejakande och ha grönområden, sociala rum och fritidsytot att nyttja. Då är det inte duttande med småhus vi ska satsa på, utan större byggprojekt, med höga hus.

Fördelen med att satsa stort är att till att börja med kan avgränsa behovet till ett betydligt mindre antal byggprojekt. Det innebär dels att man kan satsa helhjärtat på dessa, men också att man i betydligt mindre utsträckning stör de som redan bor i staden. Istället för att ständigt ha nya byggprojekt runt knuten kan man andas ut medan de stora byggprojekten färdigställs.

En extra stor fördel med större byggprojekt är förstås också att det blir lättare att bygga riktigt högt i helt nya områden, än att bygga högt mitt i befintlig (och låg) byggnation. Riktigt höga hus kan ju gärna omges med något mindre höga, men ändå ganska höga, byggnader, för att fylla ut och göra det mesta av området.
target="new"
Eller som Axel Pontvik säger i SvD (angående tillbyggnaden av stadsbiblioteket, men som jag tycker är allmängiltigt):

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.

Jag vill att Stockholm våga bygga högt. Och inte feg-högt såsom tolv våningar vid Klarabergsgatan. Jag pratar om hus på omkring 40-50 våningar, riktiga skyskrapor.

Vad människor inte ser, tror jag, är att skyskrapor inte behöver vara gråa fyrkantiga saker, arkitekturen går trots allt framåt. Malmös egna Turning Torso är ju ett underbart exempel på det. S:t Mary Axe i London är ett annat. Missa inte heller Torre Espacio i Spanien.

Tittar man på arkitektoriska idéer som inte förverkligats än, men som planeras, blir det ännu roligare och än mer intressant. I Dubai planeras dansande hus. Hamburgs nya konserthus liknar ett skepp på väg ut (se också här). För den kommande Hyllievångsskrapan i Malmö fanns en rad häftiga förslag, där man naturligtvis valde den tråkigaste.

Men framför allt, vilket jag tycker är det intressanta för miljöpartiet, så finns det möjligheter att inkorporera grönskan in i skraporna. I Bombay planeras en skrapa där halva höjden tas i anspråk av grönområden. I Sverige skulle man kunna tänka sig att det om vintrarna istället är olika ljuskonstellationer, för att lysa upp i mörkret. Också i Los Angeles låter man grönområdena komma in i byggnaden på ett naturligt sätt.

I Kina går man längst. Istället för ett Central Business District planerar man att mynta begreppet Green Central Business District, med ett område där verkligen miljön byggs in i konstruktionerna.

Från skyscrapernews.com:

"The mountain peaks are designed as high density accommodation whilst the green areas inbetween are the "living machine" renewable energy and providing water. An underground rootzone is planned to act as a natural cleaner for the wastewater generated by inhabitants that will then flow into the Yangtze River and Jialing River.

Each of the mountains is linked up with a series of bicycle and pedestrian pathways and an extensive public transport system in an attempt to make the motorcar redundant with the highlight being a 5.5 km long monorail loop that will link up the main points of each of the nine neighbourhoods.

Everything in the area will be planned with a hexagonal distance grid like a honeycomb to be within easy walking distance of everything else and every occupant will be no more than five minutes walk from a monorail station.

This efficient planning regime for the project will reduce the energy requirements by 22% whilst at the same time providing no less than 11% of the total requirements from renewable sources. The buildings even have padoga style roofs and are massed to drive down wind gently to allow the windmills to create energy.

The site of the project occupies 2.2 square kilometres of space and can take up to 15.4 million square metres of new development. 60% of this will be new office space, 25% housing, 15% retail and 5% dedicated to power generation.

It's intended that a third of the total site will be entire green. Having been conceptualised as a closed loop, it should be difficult for cars to even enter so little groundspace is needed for roads. Instead nature can exist between buildings without being paved over to carry massive traffic levels."

Vision 2030 är en vision, då kan man inte vara helt tyst om bostäderna. Lagom till Pride, önskar jag nu att Miljöpartiet kom ut ur bostadsgarderoben!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, stadsmiljö, miljö, miljöpartiet
Pingat till intressant.se