Det är nåt visst, med en federalist

När jag pluggade statsvetenskap så rörde en av de heta debatterna samhällets organisering, i en vidare mening. Kort sagt handlade det om nationalstatens framtid. Kommer nationalstaten även i framtiden vara den huvudsakliga politiska arenan eller kommer något annat ta över, och i så fall vad?

Min nya favoritkanal sände ett seminarium om europeisk integration med anledning av denna bok. Det kom att handla en hel del om federalism, vilket jag tycker är intressant.

Personligen så är jag ju av åsikten att det är nationalstaten som är roten till allt ont. (Andra anser att det är andra faktorer som står för världens ondska, tex videovåldet eller Skellefteå kommun.) Det är nationalstaten och dess "suveränitet" som står emot inte bara lokal demokrati utan också internationella lösningar på gränsöverskridande problem.

Miljöpartiet har i dessa frågor inte någon enhetlig politik som jag ser det, utan har fogat samman olika ståndpunkter som bygger på olika och avskilda ställningstaganden. Vi står exempelvis för en stark decentralisering från stat till kommuner och regioner. I EU-frågor står vi däremot snarare för en Europa á la carte-lösning vilket i praktiken innebär mer makt till nationalstaterna. På ett globalt plan är vi å tredje sidan i princip för ett starkt FN och flera röster har där höjts för överstatliga lösningar.

Själv har jag också velat lite mellan olika lösningar. Tidigare har jag varit frestad av den nymedeltida ordning som Hedley Bull skriver om. I princip går det ut på en mängd olika nivåer i den politiska organiseringen som delar auktoritet och beslutanderätt. Man pratar om delade och överlappande suveräniteter. Eftersom detta skulle avskaffa nationalstatens hegemoniska ställning så är det minst sagt tilltalande.

SNS:s seminarium fokuserade ju på EU snarare än på organisering i allmänhet, men Jacob Westberg, som skrivit boken, invände mot denna lösning att systemet blir kanske inte otydligt men svårgenomträngligt. Ett av de stora problemen i EU idag, i min åsikt, är ju att det är så svårt att påverka besluten eftersom beslutsvägarna är långa, krångliga och oöverblickbara. I ett nymedeltida system skulle risken vara överhängande för att detta skulle skapa ett gigantisk demokratiskt underskott.

En annan lösning för att skapa en bättre världsordning finns då kanske i federalismen. Federalismen har länge tilltalat mig i meningen att den byggs underifrån. Det är de lägsta politiska organiseringerna som sitter på makten, som de delegerar uppåt i den mån man anser att det behövs. Detta ska inte sammanblandas med subsidiaritetsprincipen, som innebär att man delegerar ned uppifrån.

Sverige, som är en centraliserad enhetsstat sedan Vasatiden, skulle verkligen vinna på att federaliseras. En ny grundlag som utgår från kommunerna skulle kunna delegera vissa frågor till regioner, vissa till staten och vissa till nivåer därutöver.

Problemet med federalism är att det klingar falskt i många öron. Speciellt vad gäller EU-diskussioner så innebär ju federalism ofta att man ska skapa en federativ EU-stat, vilket paradoxalt nog innebär en centralisering i ett decentraliserande syfte. Inte minst ökar det risken för euro-nationalism, vilket motverkar syftet med att avskaffa nationalstatens hegemoni.

Därför var det med stort intresse som jag hörde Jacob Westberg prata om neo-federalismen. Neo-federalismen sades vara en "federalism utan federation", vilket låter mycket spännande. Mer exakta analyser av begreppet får nog vänta tills boken är läst. Den är hur som helst beställd och jag ser fram emot spännande statsvetenskaplig läsning i vårsolen!