Sverige taget på Schengen

Det finns två helt olika men mycket tydliga och viktiga frågor i den aktuella debatten om Atef Adwans visum.

Till att börja med är det underligt hur främst folkpartistiska politiker reagerat som om Nils Eliason i Jerusalem skickat iväg en personlig självmordsbombare, snarare än att bara enligt regelverket godkänna ett visum. Fredrik Malm skriver att Sverige nu brutit mot EU:s gemensamma linje om att inte förhandla med Hamas. Men, frågar sig vän av ordning, på vilket sätt är ett visum en förhandling? Vet ens Fredrik Malm vad ett visum är för något?

Kort repetition hur som helst, om någon folkpartist skulle läsa: Ett visum innebär rätten att besöka ett visst land (eller, inom schengen, en grupp av länder). Det innebär inte att regeringen i det besökta landet måste förhandla med eller ens hälsa på personen ifråga. Normalt brukar visum bara förnekas om personen ifråga bedöms vara ett hot. Ingen har påstått att Atef Adwan skulle vara ett hot. Bara att man inte gillar Atef Adwans organisation. Det senare håller jag med om, men det har alltså mycket lite med viseringen att göra.

Den andra sidan av den här diskussionen är dock än viktigare än vissa folkpartisters förmåga att göra en höna av en fjäder. Att Sverige numera saknar egen utrikespolitik visste vi ju sedan tidigare. Vi har ingen som helst rätt att säga vad vi tycker, om EU har en åsikt i frågan. Och det har ju EU, ofta. Men mindre känt var att vi saknar egen rätt att bestämma vilka som ska få komma hit. Det vill säga, vi saknar beslutanderätt över våra egna gränser.

I denna artikel står klart och tydligt:

"Frankrike är ett av de sju Scheng­en­länder som kräver en särskild förfrågan om palestinier och kan lägga in veto mot deras Schengenvisering."

Kort sagt: Om Frankrike inte gillar det område du kommer ifrån, så kan Frankrike bestämma om du ska få åka till Sverige eller inte.

Och så kommer folkpartisterna och påstår att EU är ett projekt för fri rörlighet...