10 orsaker att hata SL.

Okej, titeln är en fet ripoff från en highschoolfilm. Dessutom helt i onödan, eftersom bloggningen ingalunda kommer handla om tio saker att hata SL. Men skit i det nu. Viktiga saker står på agendan: kollektivtrafik.

Igår lyckades nämligen SL bevisa för mig hur utomordentligt idiotiskt det kan bli utan samordning mellan kollektivtrafikens entrepenörer.

Ponera följande scenario. Jag är på väg hem. Jag står på centralen och funderar på om jag ska ta pendeltåget eller tunnelbanan hem. Fördelen med pendeltåget är att bussen i Brkarby tajmar tåget så att man vet att man inte behöver stå och huttra någon längre stund. Nackdelen är att det fanns en överhängande risk att den bussen jag då skulle åka med vore den sista. Om tåget då blir försenat (vilket aaaaaldrig händer <-- drypande ironi) och man missar bussen är man en död anka, eftersom det inte går några nattbussar till Hässelby från Barkarby.

Alternativet är då tunnelbanan. Man kan åka både via Vällingby och Hässelby strand. I ingetdera av fallen tajmar bussarna nödvändigtvis, så risken för hutter är överhängande utan planering. Å andra sidan är det gångavstånd hem från Hässelby Strand, så att missa sista bussen eller så är en kall men överkomlig historia.

Nu föll det sig så att min telefon genom mobil.sl.se påstod att det snabbaste sättet att ta mig hem var tåget 23.58 från Centralen, med byte till buss i Vällingby med avgångstid 00.29. Eftersom jag skulle börja jobba dagen efter (idag alltså) 05.21 var jag ivrig att komma hem och antog alltså det alternativet.

Problemen börjar direkt. Eller, jag märker det inte förrns vid Alvik. Då ropar föraren ut att vi haft ett försenat tåg framför oss hela vägen från Fridhemsplan men att det försvinner vid Alvik och att vi då kan köra på för fullt igen. Jag ska inte påstå att blodet isade sig i mina ådror, men jag började ana varthän det barkade.

Det barkade käpprätt åt pipsvängen, ursäkta det grova språket. När jag närmar mig Vällingby inser jag att det kommer bli tajt. Mycket tajt. Jag funderar på att stanna på tåget och hoppas på bättre tur i Hässelby Strand. Alltid pålitliga mobil.sl.se (nej, det här är inte smygreklam från SL för deras nya reseplanerare som ni kan hitta på mobil.sl.se) påstod dock att jag också skulle hinna med bussen från H-by Strand om jag tog nästa tåg, vilket resulterade i att jag försökte hinna med bussen i Vällingby, när jag hade en fungerande backup-plan.

Jag satt längst bak i mellersta vagnen. Vid Vällingby kastar jag mig ut, springer till trapporna, tar dem i två-tre steg åt gången. Kommer upp näst först…. Bara för att upptäcka att bussen gick i samma ögonblick jag nått översta trappsteget. Jag hinner precis se bussen försvinna i fjärran.

Jag lovar. Det var close. Hade jag suttit i vagnen längst bak hade jag om inte annat hunnit banka på den stängande dörren.
Det var såååå nära -> <-.

Resignerat drar jag mig ner till tunnelbanan igen. Jag är trots allt ganska lugn, jag har ju min backup-plan. 00.40 går tåget från Vällingby ner till Hässelby Strand varifrån 119 går 00.51. Klockrent. Nemas problemas.

Tittar upp på klockan. 00.41. Hmm, tänker jag.

Kastar ytterligare en blick på klockan. 00.44. Det är inte sant.

Jag inser att vi talar om ytterligare ett mycket close call. Jag sitter längst fram som sig bör när man ska av snabbt vid Hässelby strand, jag är alert. Det är bråttom.

När tåget inkommer till slutstationen Hässelby Strand går det långsamt. Mycket långsamt. Det kan ha att göra med att spåret tar slut där precis, men som läget var just då var säkerhet det minsta jag hade på hjärnan. Bussen ska hinnas med och för det krävs snabba bud. När dörrarna öppnas, till synes efter att ha gått igenom en Kafkaprocess för att få tillstånd för detsamma, löper jag ner för trapporna och kommer ut först av alla för att förhoppningsvis se bussen stå där varm och go och inbjudande.

Icke. Naturligtvis inte. Klockan är 00.51, men ingen buss. Kan den vara försenad? Det vore inte första gången. Hoppet tänds igen. Ja! Så måste det vara. Människor strömmar ut en masse från tågstationen. Fler hoppfulla gör mig sällskap vid busskuren. Tidtabellen och mobilklockorna konsulteras. Trolighet i att .51-bussen kommer dyka upp ventileras.

Själv kör jag en rövare. Tunnelbanans stationsvärd satt och pratade i telefon och såg allmänt loj ut, som sig bör om man är stationsvärd en fredagkväll. Det hindrar dock inte att han är en stationsvärd med stenkoll, tänker jag och stövlar in för att störa honom lite.

Störd verkar han inte, och koll har han. På frågan om 119 har gått svarar han att den bestämde sig för att åka iväg i samma ögonblick som tunnelbanemassan klev ut på perrongen. Det är högst 15 sekunders väg nerför trappan, i varje fall om man springer nedför som jag gjorde.

Sekunderna stod inte på min sida igår kväll. Efter en halvtimmes promenad i kylan låg jag i min säng. Fyra minuter innan nästa buss skulle ha gått från Hässelby strand.

Äntligen. Victory is mine.