Landstingspolitiker, aka SL(av)-drivarna

Jag har sedan en tid tillbaka påbörjat ett sommarjobb hos citypendeln. Nu
efter precis avslutad treveckors (!) utbildning känner jag för att prata
av mig lite.Under utbildningens gång har en sak stått klart. SL är inte
populära hos citypendelns personal. Lite hårddraget skulle man kunna påstå
att citypendeln är djävulens reinkarnation. Något mindre hårddraget skulle
man kunna påstå att SL helt enkelt är onda. "Det är inte vårt fel, det är
SL" har säkert många resenärer hört i samtal med en entrepenörsanställd
(SL:s entrepenörer är t.ex. citypendeln och connex).

Detta är för mig lite smålustigt, att höra varenda människa inom
Citypendelns organisation, som jag stött på, avge samma klagobön över de
bullor SL utfärdar. Dock är det inte helt utan anledning. Citypendelns
uppdrag gentemot SL är tveeggat. Dels ska man vara vänlig, ge service och
göra resenärerna glada. Dels ska man ta betalt, tvinga folk som har
betalat att visa färdbevis och vara ett hinder för resenärernas väg till
tågen. Naturligtvis är det i princip omöjligt att fullgöra båda uppdragen.

Anledning till denna kluvenhet kan sammanfattas i ett enda ord. Plankarna.
För oss på stationerna är inte de som faktiskt plankar något vi bryr oss
om. Om du går förbi en spärr och helt sonika hoppar över så är chanserna
stora att spärrvakten inte kunde bry sig mindre (vilket f.ö. är en
anglicism. Jmfr "couldn't care less"). Om du däremot försöker ta dig
igenom spärren utan akrobatiska konster genom att flasha ditt giltiga
månadskort (som du betalat dyrt för) för spärrvakten, då jävlar ska vi
rycka in. Inte öppna spärren! Helst ska vi tvinga dig att dra kortet i
kortläsarna, och på så sätt släppa in dig själv. Näst helst ska vi be dig
ta ditt pick och pack och masa dig till spärrkuren så att vakten får titta
närmare på kortet. Det kallas "intäktssäkring". En eufori för "låta folk
betala dyrt för att SL ska kunna tvinga sina entrepenörer att jävlas med
dig".

SL har helt enkelt dille för det här med att stoppa folk genom att bygga
hinder. Helst hade man nog velat ha taggtråd och minfält framför
pendeltågsstationerna också, men det blev för dyrt. De riktigt gamla
spärrarna visade sig vara för lättpenetrerade, varje barnunge vet ju hur
man tar sig förbi sådana. Därför har det tagits fram nya, flashiga,
spärrar som är (för de flesta) för höga för att hoppa över. Dessa används
främst i tunnelbanan såvitt jag vet. Problemet med dessa var att ungefär 3
minuter efter att de installerats visste folk hur man skulle ta sig igenom
dem också. Svårare, javisst, men knappast svårt. Ta rygg på någon som drar
sitt kort och du är igenom. Förvisso piper det lite, men vem bryr sig om
det? "Nej, hjälp det piper. Då struntar jag nog i att planka." Knappast...

SL måste vakna. SL måste inse att deras spärrar inte stoppar dem som SL
vill stoppa. De som faktiskt vill planka och anstränger sig för den sakens
skull kommer förbi oavsett. (Kanske om man byggde en ny berlinmur kring
varje tågstation att det skulle tvinga alla att betala, men nu lever vi
inte 1961 utan 2005. Att bygga murar är inte längre hett.) Allt dagens
spärrar gör är att utgöra hinder för de trafikanter som faktiskt betalar.
Ett irrationsmoment i invidens vardag som inte gynnar någondera part.

Nu ryktas det om att SL ska utöka spärrlinjerna. Så kallade "smart cards"
ska införas som man måste uppvisa (eller dra i någon automat antar jag)
både på in och på utvägen. SL tror sig alltså kunna lösa problemen genom
att bygga nya spärrar. Nej. SL borde istället göra precis tvärtom. Slopa
spärrarna helt. Ta bort dem bara. Sätt sedan alla de som har som sitt yrke
att tvinga folk att betala som kontrollanter på tågen istället. Det är
nämligen där skon klämmer på riktigt. Så länge risken att åka fast i
biljettkontroll är försumbar, då kommer folk att planka. Den dag den
risken istället blir överhängande, den dagen kommer också plankningen att
i mycket stor utsträckning höra upp. Så enkelt är det.

Det behöver inte betyda att man varje dag eller varje resa ska viseras.
Det räcker, tror jag, med att man var 5:e - 10:e gång råkade ut för
kontrollanter på det tåg man själv sitter, för att man skulle inse att man
löper stor risk för att åka dit själv.

Att slopa spärrarna, med kraftigt ökad biljettkontroll, skulle alltså
förenkla för de som åker och betalar, och försvåra för dem som åker utan
att betala. Så enkelt är det.

Well, det var det problemet. One problem down, 843'345 to go. Nu till
världssvälten... hmmm.

Centern hjärta Sverigedemokraterna

Okej, rubriken är lite väl provocerande. Jag varken tycker eller tror att
Frederick Federley ska debattera med Sverigedemokraterna för att han
gillar deras politik. Inte heller tror jag att han vill legitimera den
politik SD står för. Icke desto mindre blir det resultatet.

Efter vad jag har läst på Federleys blog, eskilstundakuriren, SvD och DN o
några till verkar det som att Federley bygger hela debattidén på två saker:
1. SD är redan legitimerade, vilket främst verkar bygga på att man fick
1,4% i förra riksdagsvalet och därmed får valsedlar utplacerade av
myndigheterna i valet 2006.
2. Man måste "ta debatten" för att rasisterna inte ska växa.

Det första poängen är naturligtvis underlig. Själva poängen att en debatt
med ett etablerat ungdomsförbund legitimerar Sverigedemokraterna
ifrågasätts inte. Det är bra. Det innebär att man inser att det framstår
som om Centerpartiets ungdomsförbund anser att Sverigedemokraterna är ett
parti likt vilket som helst. Det är sant att SD:s valsedlar i nästa val
kommer behandlas som alla andra partiers valsedlar. SD kommer inte själva
behöva placera ut sedlarna. Det var en seger för SD i valet 2002, som
kommer hjälpa dem i valet 2006. Det betyder inte att de förtjänar extra
hjälp från Frederick Federley.

Argumentet att de skulle vara legitimerade håller inte. Valsedlar är en
sak, en debatt mellan två personer på en scen är en annan. En debatt
innebär att man anser sig vara på samma nivå. Det innebär att man utgår
ifrån att det finns en ömsesidig respekt från båda debattpartners. Det
innebär att man utgår ifrån att båda parterna är en del av det
demokratiska spelet. Skillnaden mellan CUF och SD blir då inte längre att
det ena är ett demokratiskt socialliberalt ungdomsförbund och det andra är
ett odemokratiskt rasistparti, skillnaden blir då sakfrågor inom
invandringspolitik.

Det är bra att Frederick Federley förstår denna legitimering. Det är synd
att han inte drar några vettiga slutsatser av det.

Det andra, och mer störande, är den vanliga sammanblandningen av att "ta
debatten" och "debattera med". Min hållning, vilket också länge varit Grön
Ungdoms hållning, har varit att rasister aldrig ska få stå oemotsagda. Det
innebär att vi tar debatten. Det innebär däremot inte att vi ger
rasisterna utrymme att ytterligare sprida lögner och misstro mot landets
blattar. Det utrymmet får rasisterna däremot om man debatterar med
rasisterna, till exempel genom att ställa sig på en scen tillsammans, i
syfte att föra en seriös politisk debatt.

Frederick Federley hade inte behövt ställa sig på en scen tillsammans med
Jimmie Åkesson för att bemöta dennes argument. Den legitimeringen är helt
onödig. Vi måste komma ihåg att poängen med en debatt är att det finns
någon att debattera emot. Utan Frederick är chansen stor att det inte
blivit något debatt. Men även om SD förvandlat det hela till ett torgmöte
så hade man kunnat bemöta dem. Frederick hade kunnat organisera sitt
ungdomsförbund till en flygbladsutdelning runt torgmötet, där man
utvecklar sin syn på invandringspolitik och sin syn på rasister som SD.

Den legitimering som Federley ger SD:s nyvalde partiordförande Jimmie
Åkesson är helt och hållet onödig. Den är inte viktig för att bemöta
rasisternas argument, den är inte viktig för att belysa varför SD är ett
odemokratiskt parti som för en apartheidpolitik. Tvärtom är det troligt
att en debatt av detta slag i båda aspekterna blir kontraproduktiv.

Den legitimering som Federley ger SD är alltså onödig. Frågan är då varför
debatten genomförs? Är Federley så naiv att han tror att hans debatt
behövs? Svaret ligger förvånansvärt nära till hands. Frederick Federley
står som tvåa på riksdagslistan i stockholms stad. Frederick Federley har
allaredan dragit igång sin personvalskampanj för nästa år. Naturligtvis är
Frederick Federley mer än måttligt sugen på mediauppmärksamhet. Federley
är helt enkelt ruskigt mediakåt just nu.

Jag har inga problem med att Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande
slår på stora trumman och utför lite coola publicitystunts för att komma
in i riksdagen. För min del gör det detsamma om det är Federley eller
Solveig Tärnström (som står ovanför allas vår Frederick på
Centerstockholmarnas riksdagslista) som sitter och gör ingen nytta för
alldeles för hög lön i fyra år framåt. Mitt problem är att Federley har
som mediastrategi att hamna i fokus genom en debatt med
Sverigedemokraterna.

För varje tänkande människa förstår att om debatten innebär att Federley
får fokus på sig, så innebär det också att Federleys debattmåtståndare,
Sverigedemokraterna, får fokus på sig. Allt ljus på Frederick innebär med
nödvändighet att åtminstone någon ljuskägla hittar till Åkessons nuna. Det
är möjligt att Federley inte förstår att debatten gynnar SD lika mycket
som det gynnar Federleys personvalskampanj, men det är också möjligt att
han helt sonika inte bryr sig om det. Jag vet faktiskt inte vad som är
värst. Allt jag vet är att jag ska arbeta för en rasistfri riksdag även
nästa mandatperiod, och om det lyckas är Frederick Federley inte en av dem
jag ska tacka för hjälpen.

Ekström missar poängen

Som ny bloggare känner jag att jag måste hålla mig uppdaterad om vad som händer med andra bloggare. Av den anledningen var jag inne och läste gamla inlägg hos Ekström. Ekström har en intressant blog, till och med med några poänger. Men "Vår för ungdomsförbunden" blir jag något förundrad av att läsa.

Ekström tar upp den viktiga frågan om vilken funktion ungdomsförbunden fyller. Hen räknar upp de olika ungdomsförbunden och vilka förtjänster och funktioner de fyller, även om han av någon outgrundlig anledning bortser från stackars KDU. SSU får omdömet "Från SSU har det nog inte kommit en ny tanke på 20 år till arbetarrörelsen", MUF "tycks ha stelnat ihop och samlas idag kring att bevara moderaterna forna jag".

Ekströmst poäng blir:
"Vad är kontentan av det här då? De politiska ungdomsförbunden är en otrolig resurs för partierna i valtider, ju fler händer som delar flygblad desto bättre. Men ska de rädda legitimiteten måste de återvinna sitt berättigande och bli växthus för framtidens politik. Det är det nog bara CUF som klarar det idag."

Det är är jag blir förundrad. Precis innan har nämligen Ekström givit följande omdöme om Grön Ungdom:
"Grön Ungdom finns knappt, har en skruttig hemsida och är inte relevanta då de driver samma politik som miljöpartiet och inte har någon egen agenda."

Man kan tycka vad man vill om Grön Ungdoms hemsida, men slutsatsen är underlig, men inte ovanlig. Grön Ungdom driver samma politik som moderpartiet Miljöpartiet, de gröna. Detta innebär dock inte att GU skulle vara irrelevant för Ekströms poäng. Tvärtom tycker jag att GU är det enda förbund som faktiskt passar in i den bild som Ekström har av hur ett ungdomsförbund borde agera.

Det faktum att GU driver samma politik som Mp innebär att GU inte bara har ett självklart intresse utan också en självklart rätt att påverka moderpartiets politik. Grön Ungdom har ett stort antal ombud till partiets kongress. Skickar GU alla de ombud man har rätt till är GU-kontingenten dubbelt större än största lokalavdelningens röstberättigade ombud. Bland äldre miljöpartister finns också en attityd av att lyssna till de yngre, oavsett om de representerar GU eller inte. Grön Ungdom har sålunda ett stort inflytande över kongressen och därför också över MP:s politik.

Det är också från ungdomsförbundet som många nya idéer kommer, mest påtagligt kanske i djurrättspolitiken. Att Ekström inte lagt märke till detta beror på att vi inte först går ut med politiken i media, utan att vi börjar med att driva igenom politiken i moderpartiet. Naturligtvis framstår det inte då som Grön Ungdoms idé, men å andra sidan blir det praktisk politik i riksdag och andra parlament genast.

För det finns stora problem med att de andra ungdomsförbunden driver egen politik. För mig handlar det om trovärdighet och ärlighet. Jag vet inte hur många debatter jag har varit på inför ett val, där en representant från MUF, LUF eller något annat ungdomsförbund manat åhörarna att rösta på Moderaterna, Folkpartiet et al med anledning av den politik som MUF och MUF står för. Men faktum är ju att det inte är den politiken man röstar på. Ungdomsförbunden lockar med radikal och utvecklande politik, för att få elever och andra att rösta på partier med helt annan politik på många områden.

Ett typiskt exempel är från en debatt i en kyrka utanför någon mindre ort i Jönköpings län. Det kan ha varit skillingaryd. Till den var en lokal politiker och en rikspolitiker inbjuden från varje parti. Lotta Nilsson-Hedström skulle tagit plats som rikspolitiker för MP, men hon fick förhinder. Jag fick då istället hoppa in och sitta tillsammans med Peter Lundvall, som hade större koll på det lokala. För moderaterna satt en lokal moderat tillsammans med en ung tjej från MUF. MUF-tjejen fick inte en syl i vädret under hela debatten. Till man kom till frågan om homoadoptioner. Jag är osäker på hur Moderaterna idag ställer sig till homoadoptioner, men vid den här tiden var moderaterna emot. MUF däremot var för, så när den frågan kom upp lät moderaten (äntligen) MUF-tjejen få ordet. Hon kunde då meddela att MUF minsann var för homoadoptioner.

På så sätt hade man fört ut en positiv syn på homoadoptioner som en moderat politik, trots att moderaterna inte alls har en sådan syn. För mig är det oärligt.

Det är den oärligheten som gör att ungdomsförbunden blir en tillgång i valrörelserna, som Ekström konstaterar att förbunden är. Det är dock inte främst, som Ekström påstår, genom att man har fler händer att dela ut flygblad. Det handlar om att förbunden blir radikala alibin som gör att partierna inte behöver stå för sin egentliga politik inför många väljare, inte sällan unga, som vill se en förändring. Förbunden kan stå för en radikalare politik och på så sätt locka väljare, utan att varken förbundet eller partiet behöver stå för det i efterhand.

Ekström menar att CUF kan vara det förbund som blir "växthus" för framtidens politik. Men faktum är ju att CUF kan komma fram med vilka "radikala" förslag som helst. Det gör ingen skillnad. Ingen bryr sig egentligen om CUF driver plattskatt eller om de har en "vass systemkritik". Det gör skillnad först när Centerpartiet driver samma politik.

Grön Ungdom är ett växthus för ny grön politik. De idéer vi då kommer fram till går också direkt in i debatten inom Miljöpartiet, och är de bra slår de genast rot där.

Ekström efterlyser att ungdomsförbunden ska fungera som växthus för framtidens idéer. Det gör de genom att följa Grön Ungdoms exempel.

Spaggebärs på riksdagshusets tak

Ville egentligen bara skryta. Fett me soft.

Ingen nämnd, ingen glömd

Sitter på ett möte med stadsdelsnämnden. Mycket intressanta diskussioner. Icke desto mindre finns det tid att författa ett och annat inlägg till bloggen.

Jo, sa jag inte det? Jag är ersättare i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd. En mycket hedervärd post. Om inte annat får man tillgång till en del intressanta fakta. Naturligtvis är det fakta som även alla andra har tillgång till, i varje fall mestadels. Men en annan får'et serverat på silverfat, snarare än att nödgas aktivt söka upp det. Fett najs.

Hur som helst. Ett av dessa offentliga dokument som sätts i mina händer är "Områdesfakta 2005", med olika sorters statistik om Stockholms Stad, även nedbrutet på stadsdelar och till och med stadsdelsdelar.

Låter kanske som ett ganska tråkigt nöje för kalenderbitare, men för en stadsdelspolitiker blir det ganska intressant. Åtminstone i just denna stadsdel. Hässelby-Vällingby är en splittrad stadsdel. Som stadsdel i sin helhet är det en mångfaldens stadsdel. På en radie av kanske endast en kilometer finns mångmiljonersvillor, mindre villor, radhus, parhus och ett mycket litet ghetto, populärt kallat "arabdalen".

Men egentligen är det inte särskilt integrerat. Segregeringen är tvärtom påtaglig. Arabdalen är ett litet område som är i det närmaste isolerat från resten av området.

Speciellt påtaglig blir det om man tittar på den statistik som kommer fram i "områdesfakta". Speciellt reagerar jag på siffrorna av vilken typ av bostäder som finns i vilken del av stadsdelen.

Statistiken över antalet bostäder är uppdelad efter antal rum. Det finns 1rum och kök (rok), 2rok, 3rok ,4rok, 5 eller fler rok samt "uppgift saknas".

I Grimsta är 4% av bostäderna femrummare eller större. I Hässelby gård är siffran 5%. I Råcksta likaså. I Vällingby handlar det om 9%. I Hässelby strand endast 3%.

Detta ska då jämföras med Vinsta där 40% av bostäderna är femrummare eller större. I Hässelby Villastad är det 50%, I Nälsta är det 58% och Kälvesta når en toppnotering på 78%.

Detta står förstås för ett faktiskt problem. Det är inte alla som har råd med en femrummare, än mindre de villor som ligger vid mälarens strand. 78% av dem som bor i Kälvesta har råd med detta, i andra stadsdelar är siffran alltså betydligt mindre.

Det är knappast någon nyhet i sig att vissa områden är "rikare" än andra, men det är där så mycket av problemen med integrationen skapas. Barnen i Smedshagen (som "arabdalen" heter egentligen) har en egen skola att gå i, ända upp i mellanstadiet. För mig är det en oerhört viktig del i integrationsproblematiken. Bor man i samma stadsdel men går i olika skolor innebär det med stor sannolikhet att man är vän med ens likar, svennarna har sin svennegrupp och blattarna har sin blattegrupp. Dessa möts då ofta ute, kanske på kvällarna. Risken är att det blir bråk mellan grupperna, snarare än att de förbrödras. Det är i unga år som grundläggande värderingar cementeras, vilket gör det imperativt att integrationen sker redan i då.

Språkfascism

En dålig grej med min nya blog är att den ger mig prestationsångest. En
bra grej är att jag har en kanal där jag kan vara helt och ohämmat
språkfascistisk! Iofs är jag det annars också, men ändå.

Skillnaden mellan spendera och tillbringa är något som tydligen är väldigt
svår att förstå. Själv tycker jag det är jättenkelt: man spenderar pengar
och tillbringar tid. Förr i tiden, dvs för några månader sedan, möttes
mina påpekanden om detta bara med trötta mummel eller uppgivna suckar.
Nuförtiden finns det dem som hävdar att man visst kan säga "spendera en
vecka" med den underbara motiveringen att "man gör ju av med tiden". Dvs
att "spendera" tid skulle gå bra i den mån det är tid som upplevs som
bortslösad.

Delar av mig känner att det här är en ganska intressant vinkel. Det skulle
alltså ha skapats något som NE:s ordbok skulle kallat för "betonad nyans",
i meningen att man tillbringar tid på gran canaria under semestern, men
man spenderar tid med tråkigt pappersarbete på jobbet. Typ.

Min lingvistiska sida tycker detta är en spännande språkhistorisk
utveckling. Min språkfascistiska sida tycker det är skitsnack. Man
spenderar pengar och tillbringar tid, end of story.

Firefox - alla bloggares vän

Man måste bara älska Firefox. Som den nyblivne bloggare jag är gick jag
igenom en del bloglänkar för att hålla kolla på vad som händer i
blogvärlden. Ett par dussin bloggar ligger nu som RSS-feeds i min
bokmärkesmenyrad. RSS-feedsen innebär att jag inte behöver gå in och kolla
på alla om något intressant inlägg kommit in, det syns i själva bokmärket.
Sorteringen i Centern, Sossar, Liberaler och Andra innebär också att jag
lätt kan fokusera på den politiska inriktning jag för tillfället vill ha
koll på. Miljöpartisterna är förstås särställda, utan mapp ligger de
direkt under "bloggar". Yeah!

Att blogga eller inte blogga

Jaha. Så var man här. Jag. En blogger. Det är inte utan att man mår lite dåligt. Det är lite av ett grupptryck, utan att någon egentligen tryckt. Man ska liasom ha en blog, helt sonika.