lördag, juni 16, 2007
Valreformer i Österrike
Österrike har genomfört en rad valreformer. Parlamentet, där de gröna sitter i opposition, har röstat igen ett paket med förändringar. Enligt Wiener Zeitung innebär paketet:
Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).
Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.
Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?
Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se
- 16 års rösträtt vid nationella och regionala/lokala val.
- Utbildning i politik ska börja tidigare i skolan.
- Poströstning införs.
- Mandatperioden förlängs från fyra till fem år.
Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).
Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.
Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?
Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se
lördag, juni 09, 2007
Bildt och bloggcensuren
Carl Bildt skriver att han ska ta emot Kinas president Hu Jintao och utrikesminister Yang Jiechi. Han skriver bland annat att han är övertygad om att en öppnare ekonomi också leder till ett öppnare samhälle, samt att Kina i och för sig är ett bättre land nu än under Maos dagar.
Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.
Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.
Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.
Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.
Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.
Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.
fredag, juni 08, 2007
Låt våra systrar leva
"Låt våra systrar leva
Medina"
Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.
Medina"
Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.
Mer om "GU legitimerar våldet"
Många bra och intressanta delar i de kommentarer jag fick efter senaste inlägget. En del och en stor portion kritik. Dock kritik med argumentation som grund, vilket jag förstås tycker är bara bra. Har svarat kort på det i kommentarstråden, och låter nog eventuell fortsatt debatt fortsätta där.
Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:
Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.
Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.
Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.
Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:
"http://www.cuf.se/Content.aspx?PageID=128Länkarna, om nån inte ids pröva, går till CUF:s respektive LUF:s sidor för ansökan av medlemskap i respektive organisation. Jakop tycker alltså inte att jag hör hemma inom Grön Ungdom.
http://www.luf.se/p169/p169_swe.php
Välj själv."
Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.
Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.
Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.
torsdag, juni 07, 2007
Grön Ungdom legitimerar våldet
Gröna människor, miljöpartister, tycker att "radikalt" är det finaste som finns. Allt som är radikalt är bra.
Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.
Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:
Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:
Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.
Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.
Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.
Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.
Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.
Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:
Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.
Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).
De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.
99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.
Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?
Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.
En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.
För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.
Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.
Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.
Det är inte radikalt.
Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.
Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se
Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.
Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:
"Det är skrämmande odemokratiskt att förhindra människor från att fredligt demonstrera sitt missnöje på detta sätt."Alexander själv säger (angående utvisningen) till GT:
"Det menar jag är ett stort brott mot de demokratiska fri- och rättigheterna"
Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:
"Jag känner mig lite uppskakad. Det känns som om det är väldigt många demokratiska principer som satts åt sidan"Och det är svårt att säga emot i sak. Naturligtvis är det fel att de blir kollektivt bestraffade på grunder som knappt skulle hålla för en enda person. Lika fel är det att de blev utvisade från staden (eller om det nu var från landet, som aftonbladet skriver).
Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.
Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.
Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.
Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.
Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.
Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:
"Många motståndare upplever att polisen är provokativ bara genom sitt stora antal, att det är en sorts maktuppvisning"Det är en typen av apdåliga bortförklaringar som legitimerar hela våldsspiralen. Om 16500 poliser provocerar demonstranterna, så måste rimligtvis 100 000 demonstranter provocera polisen desto mer.
Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.
Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).
De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.
99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.
Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?
Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.
En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.
För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.
Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.
Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.
Det är inte radikalt.
Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.
Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se
tisdag, juni 05, 2007
Ve och Vasa! Nationaldagen är över oss
Dagens Nyheter konstaterar att "6 juni har blivit en dag för politiska manifestationer". Påståendet, som till och med sitter i rubriken, är märkligt. Hur hade en vanlig läsare reagerat om det stått att "1 maj har blivit en dag för politiska manifestationer"?
En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.
I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.
Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.
Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?
Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?
Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.
Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.
Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.
Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se
En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.
I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.
Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.
Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?
Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:
"Gustav Vasa bröt loss Sverige från Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvkungadömet i Sverige."Jag ska inte höja Kalmarunionen till skyarna i onödan, men faktum är att den typen av personalunioner är ett (om än idag uppenbart gammaldags) en enklare form av federation. Vidare ska inte alltför vackra ord yppas om de kungaval som hölls pre-Vasa, men för dåtiden var det en inte helt orimlig form av demokrati.
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?
Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.
Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.
Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.
Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se
Halvdag blir helgdag?
Rubrik i faktaruta, dagens DN sidan 25:
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".
Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".
Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.
måndag, juni 04, 2007
Touch the bubbles
Om ni undrar vad jag gör sent en söndagskväll så hittade jag nyss ett roligt spel: "Touch the bubbles".
Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.
Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.
fredag, juni 01, 2007
Rond i P3
Igår var jag med i Rond i P3. Jag är en del av Ronds nyhetspanel som består av en rad bloggare, som alla verkar vara härliga människor.
Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.
Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.
Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.
Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.
Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.
Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.
Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.
Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.
Reklam
För nästan exakt ett år sedan skrev jag om min syn på reklam. Nu har jag anledning att återkomma.
Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.
Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.
Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.
Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.
Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?
Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.
Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.
Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.
Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.
Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.
I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...
Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.
Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se
Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.
Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.
Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.
Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.
Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?
Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.
Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.
Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.
Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.
Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.
I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...
Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.
Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se
lördag, maj 26, 2007
Hoodsfred
För att sedan visa på att nedanstående inlägg om mer seriösa politiska blogginlägg inte innebär att man inte kan ha kul också, så postar jag här den underbara Hoodsfred-vinjetten. (Eller "Hoodsfred anthem")
Update:
På 7dar.se, vilket tydligen är gruppen medinas hemsida, finns förresten en lite blogg typ. Ett av inläggen berättar lite om deras religiositet och deras liv. Det har en del bra poänger om religion och sekularism. Och om integration; vet inte om det är menat så, men det är så jag läser det:
Update:
På 7dar.se, vilket tydligen är gruppen medinas hemsida, finns förresten en lite blogg typ. Ett av inläggen berättar lite om deras religiositet och deras liv. Det har en del bra poänger om religion och sekularism. Och om integration; vet inte om det är menat så, men det är så jag läser det:
"Salemoaleykom !
vi har fått en del synpunkter under vår tid som grupp och tänkte härmed klargöra en del saker.Ska försöka beskriva detta brev på bästa möjliga sätt.Vi tog namnet medina från ordets mening: “stad” och även för att i tunisien så har vi en “medina” i varje stad, en borg där det finns köpcenter etc, dvs ej från ett religiöst perspektiv.Du har så rätt så, vi är muslimer, medvetna om våra brister och synder. I många av våra låtar har vi sagt saker om vår kärlek till islam, saker som vi står för,men vi har även valt att inte gömma eller ljuga om saker.Vi dricker ibland, vi svär, vi gör många dåliga saker, men det goda kanske väger upp, vem vet ? Enbart Allah. Det finns muslimer som dödar orättfärdigt i allahs namn, finns folk som dödar sina döttrar, i Allahs namn e det rätt? Vissa åker till mecka, kallar sig hadj men kommer hem och vänstrar mot sin fruar dom rätten att kalla sig muslimer eller förebilder i huvudtaget?Visst har vi ett ansvar, men vi har aldrig uppmanat folk till att begå synder eller sagt att allt vi gör e rätt.vi är födda och uppväxta i sverige, har levt mkt på svenskt sätt om man jämför med hur dom lever i arabvärlden.Och att vi inte lever upp till det vi säger? det är det vi gör, vi har aldrig påstått att vi är rättfärdiga muslimer, vi har vuxit till bättre människor än va vi var innan. Men allt tar sin tid, vi är muslimer i våra hjärtan, men icke praktiserande, sen får väl gud dömma omvi bär rätten att kalla oss muslimer eller ej.Det finns så mkt folk kan ifrågasätta, örhängen, sprit, tobak, tatueringar, fula ord, men i slutändan, hur många e perfekta? Och vad kommer gud säga på den yttersta dan, du åker till jehenna för att du hade örhängen? eller, du åker till jehenna för att du gav pengar till rädda barnen varje månad?jag vet inte, och inte du heller, kontentan av detta brev var iallafall följande, vi gör vårt bästa för att va bra människor. Sen relationen mellan dig o gud, eller mig o gud, e det bara Allah som vet. tack för att ni skrev till oss, man får nya insikter varje dag. shokran. rabbi maekom.
mvh Medina"
Utmaning till unga gröna bloggare
Häromdagen påbörjade jag ett litet miniprojekt, som jag inte kommer slutföra. Jag började gå igenom alla unga gröna bloggar jag uppfattade ha åtminstone delvis politisk inriktning, för att se exakt hur politiska de varit senaste månaden. Jag hade nämligen en känsla av att den politiska gröna debatten uteblivit i de politiska gröna bloggarna, och att gröna politiska analyser och relevanta kommentarer likaså lyste med sin frånvaro. En känsla hade under en tid växt fram att det var mer harmlösa dagböcker och på sin höjd internt ryggdunkande som bloggandet inneburit för oss unga gröna.
Jag satte igång att kolla bloggar för glatta livet Efter elva stycken slutade jag. Det kändes meningslöst. Andelen politiska inlägg, enligt ovanstående definition, var skrämmande låg.
Här kanske bör förklaras lite närmare vad jag gjorde. Jag tittade på alla inlägg i en blogg från första maj till det datum som då var (24:e). De inlägg som till största delen bestod av en egen politisk analys, kommentar eller argumentation räknades som politiska. Övriga inte. Jag var ute efter att antingen kunna bekräfta eller vederlägga min hypotes. Men den vägen på vilken undersökningen barkade hän var bara alltför nedslående. Det var mycket värre än jag kunde föreställa mig. Många inlägg var naturligtvis helt opolitiska, men huvudparten av de som (utöver ovanstående definition) kan betraktas som politiska var nästan alla ytterst kortfattade eller täckte bara en del av ett inlägg som till största delen bestod av exvis citat eller referat från någon annan blogg/rapport/tv-program eller dylikt.
Jag ska inte presentera resultaten av den del av min lilla undersökning som faktiskt genomfördes, men av elva bloggar, varav flera anses vara de mest högprofilerade gröna bloggarna, var det bara Agnes Sandstedt som hade fler än fem inlägg som passade in i den (för övrigt inte alls särskilt snäva) definition jag satt upp. De flesta hade tre eller färre inlägg som passade in.
Ett par politiska inlägg på nästan en månad. Och detta under perioden före, under och efter kongressen. Anmärkningsvärt? Javisst!
I och för sig kan hävdas att bloggarna i och med kongressen, inräknat förberedelser et cetera, innebar en allmän dip i bloggandet överhuvudtaget. Men de flesta av de som hann undersökas hade åtminstone uppemot dussinet blogginlägg, och på sin höjd ett par inlägg som kan räknas som politiska. Bloggare som Anders Wallner och Jakop Dalunde hade 64 resp 29 inlägg under perioden, men bara ett par-tre var som passade in i den mall jag satt upp.
Man skulle också kunna hävda att många av bloggarna inte har som syfte att vara politiska. Det är sant, för några få gröna bloggare. Man kan också hävda, vilket är mer allmängiltigt, att de flesta bloggar inte har som enda syfte att vara politiska. Det senare av dessa två motargument är relevant, och värt att ta i beaktning. Det här ska alltså inte ses som en kritik av nämnda bloggare, eller någon annan heller för den delen. Tvärtom, det jag skriver om här gäller lika mycket mig som någon annan.
Däremot tror jag att vi unga gröna bloggare begår ett stort misstag om vi fortsätter den inslagna stigen. I bloggarna har vi en stor möjlighet att uppnå två saker:
1. Nå ut.
2. Utveckla gröna idéer.
Nå ut kan vi göra genom att argumentera med och mot andra bloggare, att förklara varför det MUF, SSU eller Ung Vänster gör är förkastligt och korkat från en grön synvinkel. Genom att använda verktyg som Twingly där man kan bli länkad från exvis DN ger vi oss stora möjligheter att bli lästa av fler än de närmast sörjande. Men det räcker inte att locka människor med en länk, man måste få dem att stanna också. Där misslyckas vi grovt. På det sätt vi gör fel kan exemplifieras med Johan Hellströms i skrivande stund senaste inlägg. DN har en artikel ute om hur moderaterna i europaparlamentet agerade angående ett förslag om spritskattnivåer inom EU. EU-moderaterna röstade (enligt artikeln) för att tvinga Sverige att ha lägre alkoholskatter, tvärtemot regeringens linje. Johan är (likaså i skrivande stund) ensam att som bloggare bli länkad från artikeln via (det automatiserade systemet) Twingly. Vad har då Johan skrivit? Det som följer är ett helt citat av hela inlägget:
Jag tror inte ens Johan försökte. Han är ju en smart kille, inte oäven framför tangentbordet heller. Varför tar han inte chansen och gör en riktig analys av läget, skriver en relevant politisk kommentar eller åtminstone argumenterar en liten stund gällande alkoholskatter visavi överstatlighet?
Redan den "vinkel" han redan hittat är ju bra nog för viss utveckling. En liten text om hur gamla moderater blivit skeppade söderut hade varit intressant att läsa, även om den inte varit så lång.
Men nej, Johan valde, liksom så många andra av oss, den enkla utvägen. En kort mening, en retorisk fråga, en simpel bitsk kommentar. Jag är ledsen girls and grabs, men det duger inte.
Den andra poängen med en rad levande gröna bloggar är den interna idéutvecklingen. En blogg är en underbar möjlighet för en person att i lugn och ro utveckla sina egna tankar i full frihet, samtidigt som man kan åtnjutna hjälp från andra i form av feedback och argument för och emot. Varför tacker vi nej till det?
Inför kongressen, kunde man förvänta sig ett uppsving av argumenterande inlägg för en intern publik, för att försöka vinna över en och annan till sin sida. Alla som läser gröna bloggar är knappast såpass överens att det inte skulle finnas en poäng med det. Och visst fanns det en hel del inlägg som handlade om "inför kongressen" på ett eller annat sätt. Lustigt nog lyckades många av den berätta/beskriva vad man tycker, men inte varför.
Bloggarna är ett politiskt instrument. Ett kraftfullt politiskt instrument, rentav. Men nio gånger av tio struntar vi att använda oss av det, och bestämmer oss istället för att berätta om vår dag. Eller vilken låt som är softast just nu. Eller länka till nån annan som berättar vilken låt de gillar just nu.
Ni gröna bloggare som läser detta: missförstå mig rätt! Jag tycker personligen det är ganska kul att veta vad ni gjorde igår, jag känner ju er någorlunda. Men ni som har en politisk ambition med era bloggar (vilket, enligt er egen sortering av er själva på bloggtoppen, är ganska många), borde inte nöja er med det. Jämför det med att köpa annonsplats, för att där lista ens tre favoritböcker. Det är grovt missbruk av effektivt politiskt vapen!
Jag hoppas på en skärpning, av er och av mig själv. En utmaning att pumpa lite mer energi in i inläggen. Lite mer eftertanke, lite mer glöd, lite mer skarp politik. Vem antar utmaningen?
Jag satte igång att kolla bloggar för glatta livet Efter elva stycken slutade jag. Det kändes meningslöst. Andelen politiska inlägg, enligt ovanstående definition, var skrämmande låg.
Här kanske bör förklaras lite närmare vad jag gjorde. Jag tittade på alla inlägg i en blogg från första maj till det datum som då var (24:e). De inlägg som till största delen bestod av en egen politisk analys, kommentar eller argumentation räknades som politiska. Övriga inte. Jag var ute efter att antingen kunna bekräfta eller vederlägga min hypotes. Men den vägen på vilken undersökningen barkade hän var bara alltför nedslående. Det var mycket värre än jag kunde föreställa mig. Många inlägg var naturligtvis helt opolitiska, men huvudparten av de som (utöver ovanstående definition) kan betraktas som politiska var nästan alla ytterst kortfattade eller täckte bara en del av ett inlägg som till största delen bestod av exvis citat eller referat från någon annan blogg/rapport/tv-program eller dylikt.
Jag ska inte presentera resultaten av den del av min lilla undersökning som faktiskt genomfördes, men av elva bloggar, varav flera anses vara de mest högprofilerade gröna bloggarna, var det bara Agnes Sandstedt som hade fler än fem inlägg som passade in i den (för övrigt inte alls särskilt snäva) definition jag satt upp. De flesta hade tre eller färre inlägg som passade in.
Ett par politiska inlägg på nästan en månad. Och detta under perioden före, under och efter kongressen. Anmärkningsvärt? Javisst!
I och för sig kan hävdas att bloggarna i och med kongressen, inräknat förberedelser et cetera, innebar en allmän dip i bloggandet överhuvudtaget. Men de flesta av de som hann undersökas hade åtminstone uppemot dussinet blogginlägg, och på sin höjd ett par inlägg som kan räknas som politiska. Bloggare som Anders Wallner och Jakop Dalunde hade 64 resp 29 inlägg under perioden, men bara ett par-tre var som passade in i den mall jag satt upp.
Man skulle också kunna hävda att många av bloggarna inte har som syfte att vara politiska. Det är sant, för några få gröna bloggare. Man kan också hävda, vilket är mer allmängiltigt, att de flesta bloggar inte har som enda syfte att vara politiska. Det senare av dessa två motargument är relevant, och värt att ta i beaktning. Det här ska alltså inte ses som en kritik av nämnda bloggare, eller någon annan heller för den delen. Tvärtom, det jag skriver om här gäller lika mycket mig som någon annan.
Däremot tror jag att vi unga gröna bloggare begår ett stort misstag om vi fortsätter den inslagna stigen. I bloggarna har vi en stor möjlighet att uppnå två saker:
1. Nå ut.
2. Utveckla gröna idéer.
Nå ut kan vi göra genom att argumentera med och mot andra bloggare, att förklara varför det MUF, SSU eller Ung Vänster gör är förkastligt och korkat från en grön synvinkel. Genom att använda verktyg som Twingly där man kan bli länkad från exvis DN ger vi oss stora möjligheter att bli lästa av fler än de närmast sörjande. Men det räcker inte att locka människor med en länk, man måste få dem att stanna också. Där misslyckas vi grovt. På det sätt vi gör fel kan exemplifieras med Johan Hellströms i skrivande stund senaste inlägg. DN har en artikel ute om hur moderaterna i europaparlamentet agerade angående ett förslag om spritskattnivåer inom EU. EU-moderaterna röstade (enligt artikeln) för att tvinga Sverige att ha lägre alkoholskatter, tvärtemot regeringens linje. Johan är (likaså i skrivande stund) ensam att som bloggare bli länkad från artikeln via (det automatiserade systemet) Twingly. Vad har då Johan skrivit? Det som följer är ett helt citat av hela inlägget:
"Noterar att de gamla moderaterna tycks ha något av en fristad i Bryssel."Lysande... I och för sig roligt, lite ironiskt på ett sånt där härligt sätt som bara västgötar som är uppvuxna på den småländska gränsen klarar av. Men politiskt någon briljant analys, eller ens en särskilt skarp politisk kommentar, är det knappast.
Jag tror inte ens Johan försökte. Han är ju en smart kille, inte oäven framför tangentbordet heller. Varför tar han inte chansen och gör en riktig analys av läget, skriver en relevant politisk kommentar eller åtminstone argumenterar en liten stund gällande alkoholskatter visavi överstatlighet?
Redan den "vinkel" han redan hittat är ju bra nog för viss utveckling. En liten text om hur gamla moderater blivit skeppade söderut hade varit intressant att läsa, även om den inte varit så lång.
Men nej, Johan valde, liksom så många andra av oss, den enkla utvägen. En kort mening, en retorisk fråga, en simpel bitsk kommentar. Jag är ledsen girls and grabs, men det duger inte.
Den andra poängen med en rad levande gröna bloggar är den interna idéutvecklingen. En blogg är en underbar möjlighet för en person att i lugn och ro utveckla sina egna tankar i full frihet, samtidigt som man kan åtnjutna hjälp från andra i form av feedback och argument för och emot. Varför tacker vi nej till det?
Inför kongressen, kunde man förvänta sig ett uppsving av argumenterande inlägg för en intern publik, för att försöka vinna över en och annan till sin sida. Alla som läser gröna bloggar är knappast såpass överens att det inte skulle finnas en poäng med det. Och visst fanns det en hel del inlägg som handlade om "inför kongressen" på ett eller annat sätt. Lustigt nog lyckades många av den berätta/beskriva vad man tycker, men inte varför.
Bloggarna är ett politiskt instrument. Ett kraftfullt politiskt instrument, rentav. Men nio gånger av tio struntar vi att använda oss av det, och bestämmer oss istället för att berätta om vår dag. Eller vilken låt som är softast just nu. Eller länka till nån annan som berättar vilken låt de gillar just nu.
Ni gröna bloggare som läser detta: missförstå mig rätt! Jag tycker personligen det är ganska kul att veta vad ni gjorde igår, jag känner ju er någorlunda. Men ni som har en politisk ambition med era bloggar (vilket, enligt er egen sortering av er själva på bloggtoppen, är ganska många), borde inte nöja er med det. Jämför det med att köpa annonsplats, för att där lista ens tre favoritböcker. Det är grovt missbruk av effektivt politiskt vapen!
Jag hoppas på en skärpning, av er och av mig själv. En utmaning att pumpa lite mer energi in i inläggen. Lite mer eftertanke, lite mer glöd, lite mer skarp politik. Vem antar utmaningen?
Länkar
Om nån undrade så är de senaste inläggen med länklistor ett försök till smidigare behandling av blogglänkar än att rada upp dem alla i högerspalten. Nu finns länkar efter kategori i högerspalten, och man ser alla länkar när man klickar på en kategori. Frigör lite spejs till höger, vilket är bra.
onsdag, maj 23, 2007
Andra politiska bloggar
Borgerliga bloggare
Annie Johansson (c)
Bassem Nasr (c)
Carl Bildt (m)
Ella Bohlin (kd)
Erik Hultgren (c)
Fredrik Federley (c)
Fredrik R Krohnman (m)
Fredrik Malm (fp)
Isobel Hadley-Kamptz
Jenny Sjödin (fp)
Johan Ingerö (fp)
Johan Linander (c)
Johan Norberg, f.d. hässelbybo
Johan Sjöberg (c)
Johanna Nylander (fp)
Johannes Jakobsson, fd kursare
Magnus Andersson (c)
Niklas Frykman (fp)
Niklas Wykman (m)
Per Ankersjö (c)
Per Gudmundsson
PJ Anders Linder (SvD)
Sakine Madon (fp)
Siavosh Zarrasvand, grön liberal
Vänsterbloggare
Ali Esbati (v)
Eric Sundström (s)
Joel Malmqvist (s)
Johan Sjölander (s)
Jonas Morian (s)
Katrine Kielos (s)
Magnus Linton
Markus Hankins, galen göteborgare
Nasrin Mosavi, fd miljöpartist. Numera vänsterpartist och nykristen. Har tidigare droppat oneliners som att hon är nykterist för att hon "blir så kåt när hon dricker".'
Roger Mogert (s)
Fildelare
Copyriot
Oscar Swartz
Rick Falkvinge
Annie Johansson (c)
Bassem Nasr (c)
Carl Bildt (m)
Ella Bohlin (kd)
Erik Hultgren (c)
Fredrik Federley (c)
Fredrik R Krohnman (m)
Fredrik Malm (fp)
Isobel Hadley-Kamptz
Jenny Sjödin (fp)
Johan Ingerö (fp)
Johan Linander (c)
Johan Norberg, f.d. hässelbybo
Johan Sjöberg (c)
Johanna Nylander (fp)
Johannes Jakobsson, fd kursare
Magnus Andersson (c)
Niklas Frykman (fp)
Niklas Wykman (m)
Per Ankersjö (c)
Per Gudmundsson
PJ Anders Linder (SvD)
Sakine Madon (fp)
Siavosh Zarrasvand, grön liberal
Vänsterbloggare
Ali Esbati (v)
Eric Sundström (s)
Joel Malmqvist (s)
Johan Sjölander (s)
Jonas Morian (s)
Katrine Kielos (s)
Magnus Linton
Markus Hankins, galen göteborgare
Nasrin Mosavi, fd miljöpartist. Numera vänsterpartist och nykristen. Har tidigare droppat oneliners som att hon är nykterist för att hon "blir så kåt när hon dricker".'
Roger Mogert (s)
Fildelare
Copyriot
Oscar Swartz
Rick Falkvinge
Gröna bloggar
Aktiva bloggar
Agnes Sandstedt
Alex Lindskog
Amelia Lillemets
Anders Ebbesson
Anders Törnblad
Anders Wallner
Andreas Porswald
Angela Aylward
Ann-Catrin Lofvars
Anna Johansson
Anna Norrman
Annika Nordgren Christensen
Anneli Rannamaa
Astrid Raidl
Axel Sandin
Bartek Lech
Birger Schlaug
Charles Pylad
Christer Holm
Daniel Bergvall (pers)
Daniel Bergvall (pol)
David Sillén
Anna och Per i Stockholms Utbildningsnämnd
Emma Ode
Erik Wagner
EU-nämnden
Eva Théen Johansson
Fredrik Fernqvist
Fredrik Persson
FYEG:s språkrörsblogg
Förbundssekreterarbloggen
Gabrielle Gjerswold
Grön Ungdoms språkrörsblogg
Gunnar Gustavsson
Gustaf Wiberg
Göran Larsson
Heiti Ernits
Helene Sigfridsson
Henrik Dahlström
Jakop Dalunde
Jenny Wenhammar
Jens Göransson
Jimmy Sand
Joakim Hörsing
Joakim Larsson
Johan Hellström
Johanna Öfverbäck
Johannes Danielsson
John Avdic
Karin Thomasson
Kristin Liljeqvist
Kristoffer Talltorp
Lage Rahm
Lena Klevenås
Linnea Haglund
Lotta Hedström
Marie-Helena "Lena" Dahlberg
Maria Ferm
Maria Wetterstrand
Mariana Moreira Duarte
Max Andersson
Miljöpartiet i Mark
Nicklas Attefjord
Nicklas Henriksson
Peter Eriksson
Rasmus Ling
Rickard Söderberg
Rosalie Haglund
Saga Loxdal
Simon Nummela
Simon Westerberg
Sofia Österborg Wiklund
Tomas Eriksson
Tony Johansson
Yvonne Ruwaida
Zaida Catalán
Åke Askensten
Åsa Liljeqvist
Nedlagda, avslutade eller sovande bloggar
Carl Schlyter
Clas Kristiansson
Conny Wahlström
Gröna Stockholmsbloggen
Gustav Fridolin
Kvinnor i politiken
Lars-Erik Andrenius
Malin Larsson
Marcus Broberg
Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida
Per Allvin
Per Bolund
Peter Kjellman
Robert Jacob
Therése Carlsson
Trängselbloggen
Agnes Sandstedt
Alex Lindskog
Amelia Lillemets
Anders Ebbesson
Anders Törnblad
Anders Wallner
Andreas Porswald
Angela Aylward
Ann-Catrin Lofvars
Anna Johansson
Anna Norrman
Annika Nordgren Christensen
Anneli Rannamaa
Astrid Raidl
Axel Sandin
Bartek Lech
Birger Schlaug
Charles Pylad
Christer Holm
Daniel Bergvall (pers)
Daniel Bergvall (pol)
David Sillén
Anna och Per i Stockholms Utbildningsnämnd
Emma Ode
Erik Wagner
EU-nämnden
Eva Théen Johansson
Fredrik Fernqvist
Fredrik Persson
FYEG:s språkrörsblogg
Förbundssekreterarbloggen
Gabrielle Gjerswold
Grön Ungdoms språkrörsblogg
Gunnar Gustavsson
Gustaf Wiberg
Göran Larsson
Heiti Ernits
Helene Sigfridsson
Henrik Dahlström
Jakop Dalunde
Jenny Wenhammar
Jens Göransson
Jimmy Sand
Joakim Hörsing
Joakim Larsson
Johan Hellström
Johanna Öfverbäck
Johannes Danielsson
John Avdic
Karin Thomasson
Kristin Liljeqvist
Kristoffer Talltorp
Lage Rahm
Lena Klevenås
Linnea Haglund
Lotta Hedström
Marie-Helena "Lena" Dahlberg
Maria Ferm
Maria Wetterstrand
Mariana Moreira Duarte
Max Andersson
Miljöpartiet i Mark
Nicklas Attefjord
Nicklas Henriksson
Peter Eriksson
Rasmus Ling
Rickard Söderberg
Rosalie Haglund
Saga Loxdal
Simon Nummela
Simon Westerberg
Sofia Österborg Wiklund
Tomas Eriksson
Tony Johansson
Yvonne Ruwaida
Zaida Catalán
Åke Askensten
Åsa Liljeqvist
Nedlagda, avslutade eller sovande bloggar
Carl Schlyter
Clas Kristiansson
Conny Wahlström
Gröna Stockholmsbloggen
Gustav Fridolin
Kvinnor i politiken
Lars-Erik Andrenius
Malin Larsson
Marcus Broberg
Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida
Per Allvin
Per Bolund
Peter Kjellman
Robert Jacob
Therése Carlsson
Trängselbloggen
Federation of Young European Greens
FYEG, också kallat. Det är en akronym, så det går att uttala som ett ord: Fyjägg.
Nu bloggar språkrören Marina Barbalata och Bartek Lech på FYEG:s egen språkrörsblogg. Upplägget känns igen! :)
I övrigt så lovar jag att försöka uppdatera mina länkar snart.
Nu bloggar språkrören Marina Barbalata och Bartek Lech på FYEG:s egen språkrörsblogg. Upplägget känns igen! :)
I övrigt så lovar jag att försöka uppdatera mina länkar snart.
lördag, maj 19, 2007
Påverkanstorg
Från att ha varit försiktigt positiv är jag nu helt positiv till påverkanstorg. Kanske rentav så att jag inte vill ha plenumdebatt alls i fortsättningen. Tidigare stod jag ju för linjen att ha påverkanstorg för att ersätta utskotten men ha viss debatt i plenum efter det.
Tvärtom börjar jag nu fundera i banorna om vad som händer om vi helt släpper plenum. Att bara ha plenum för omröstningar känns ju faktiskt ganska meningslöst. När man kommer så långt bör man ju ha bestämt sig. Omröstningarna skulle, i varje fall på sikt, kunna insamlas på något annat sätt.
Jag tror också att sätten och möjligheterna att mötas kring påverkanstorgen kan förbättras. Man kan tänka sig att mötesrum avsätts för diskussion kring större frågor, där man kan ha talarlistor och talartid som på ett vanligt möte, så att man kan nå fler. Det blir ett sätt för de som känner sig osäkra att höra fler argument, vilket är en poäng med plenum man inte ska underskatta.
Men sådana gamla vanliga mötesformer får inte bli i praktiken tvingande, som med plenumdebatterna. Under en plenumdebatt väcks ordningsfrågor och det ena med det tredje så att man i princip måste vara på plats för att bevaka. Det är en låsning som ingen demokratisk process rimligtvis kan vinna på. Lärdomen från denna kongress är att påverkanstorget ger ett liv. Behandlingen blir inte långtråkig, man är fri att fokusera på vad man vill, samtidigt som man är ständigt i rörelse.
Jag gillar påverkanstorget, och jag skulle gärna se en fortsättning på framtida kongresser.
Tvärtom börjar jag nu fundera i banorna om vad som händer om vi helt släpper plenum. Att bara ha plenum för omröstningar känns ju faktiskt ganska meningslöst. När man kommer så långt bör man ju ha bestämt sig. Omröstningarna skulle, i varje fall på sikt, kunna insamlas på något annat sätt.
Jag tror också att sätten och möjligheterna att mötas kring påverkanstorgen kan förbättras. Man kan tänka sig att mötesrum avsätts för diskussion kring större frågor, där man kan ha talarlistor och talartid som på ett vanligt möte, så att man kan nå fler. Det blir ett sätt för de som känner sig osäkra att höra fler argument, vilket är en poäng med plenum man inte ska underskatta.
Men sådana gamla vanliga mötesformer får inte bli i praktiken tvingande, som med plenumdebatterna. Under en plenumdebatt väcks ordningsfrågor och det ena med det tredje så att man i princip måste vara på plats för att bevaka. Det är en låsning som ingen demokratisk process rimligtvis kan vinna på. Lärdomen från denna kongress är att påverkanstorget ger ett liv. Behandlingen blir inte långtråkig, man är fri att fokusera på vad man vill, samtidigt som man är ständigt i rörelse.
Jag gillar påverkanstorget, och jag skulle gärna se en fortsättning på framtida kongresser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
