Regnet svalkade mitt sinne

Går ut till bussen. I vanlig ordning har jag glömt något och får promenera tillbaks igen. Det är inte långt och bussen går inte än på en stund, så det är egentligen ingen fara. Bara irriterande. Väl ute igen börjar det regna. Jag börjar småspringa genom regnet, för att snabbt komma under busskurens (denna dag inte sönderslagna) beskydd. Än mer irriterad, på mig, på livet, på allt som går en emot, som gör en ledsen om som man inte kan göra något åt.

Då slår det mig, att jag faktiskt har ett val. Jag kan välja om jag ska störas av regnet. Om jag ska se det som ett problem att jag blir lite blöt så här en ljummen sommardag. Jag kan lika gärna välja att se det som en frisk fläkt, en svalka. Eller en stämningsättare till musiken i mina öron.
Jag har alltid sett regn som så oerhört passande till viss sorts musik. Nog för att det knappast är en revolutionerande slutsats, men väl tänkvärd. Man har alltid ett val, även om hur man känner sig. Vissa saker är värda att vara ledsen för. Vissa saker kräver att man sjunker ihop, tänker efter, sörjer. Vissa saker kräver att man gråter ut på någons axel.

Men ibland måste man ta sig i kragen. Man får inte roligare än vad man gör sig och de allra flesta så kallade "problem" är faktiskt inte värda dina känslor.

Jag stod kvar i regnet och väntade på bussen. De som tog skydd under kur eller träd trodde väl att jag var nån galning, även om jag inte ser särskilt muslimsk ut. Men jag mådde ganska bra. Regnet svalkade mitt sinne.