Jag har flyttat

Jag har tänkt göra det i nästan två år nu. Flytta till wordpress alltså. Nu är det gjort. Ni hittar mig på Http://www.melinen.se/blogg/. Uppdatera era länkar och rss-flöden!

Grymma baskettjejer

U19-VM i Basket pågår just nu i Slovakien, och våra tjejer är grymma! De tog hemmanationen Slovakien i kvarten, om än knappt. Nu väntar Serbien i semi. Serbien vann den tidigare matchen i gruppspelet med 49-61, men Sverige har redan överträffat förväntningarna, och har inget att förlora. Serbien, en stornation i basket, kan dock känna sig pressade av ett taggat svenskgäng. Vi håller tummarna!

Vågar man sedan också hoppas att framgångarna följer med upp till seniorerna, med ett damlandslag som kan utmana även där inom några år? En dröm för god att vara sann, men hoppet är det sista som lämna människan (som Stefan Holm brukar säga).

Kolla in tävlingens hemsida, och svenskornas sida i synnerhet.

XXL

För er som tidigare missat det. Här kommer det kanske sämsta framträdandet i Eurovisions historia. XXL från Makedonien, deltog i Stockholm 2000.

Riktigt stor humor!

Simpsons, filmen

Soldier: You've gone mad with power!
Russ Cargill: Of course I've gone mad with power! Have you ever tried going mad without power? It's boring, no one listens to you!

Riktigt rolig film!

Vision 2030 - bygg högt!

Härpå följer den första delen av min serio om Vision 2030. Läs mer i inledningsinlägget. Förhoppningsvis kommer serien följas upp i flera inlägg, även om det kanske sprids ut på en längre tidsperiod. I denna första del fokuserar jag på byggande av bostäder.

Framtidsutredningen slår fast att Stockholmarna år 2030 kan antas vara 950 000 personer. Idag är vi ungefär 770 000 personer. Det innebär en ökning på nästan 200 000 personer, eller en knapp femtedel. Byggandet av bostäder, som redan har varit en politisk prioritet under lång tid nu, är också en av få frågor som faktiskt påverkar alla som bor i Stockholm. Har man ingen lägenhet nu, är det naturligtvis en viktig fråga att beståndet hålls uppe. Har man redan en egen lägenhet, är det många som håller ögonen öppna efter en större lägenhet eller ett bättre läge att flytta till. Kanske vill man byta upp sig, eller ner sig, beroende på livssituation. Har man en bostad redan är det också fullt möjligt att man påverkas av nya bostäder i sin näromgivning.

Pratar vi om innerstaden påverkas dessutom hela kommunen, ja i princip stora delar av regionen, av vad som där sker. Stockholms innerstad är en av få platser i regionen som en mycket stor andel av befolkningen ständigt återkommer dit, även om de bor långt utanför tullarna. Stockholms innerstad och hur där ser ut, är själva sinnebilden av en politisk fråga de allra flesta har en åsikt om.

Mitt eget parti, Miljöpartiet de Gröna, har dock tagit plats i baksätet i denna fråga. Om väljarna uppfattat något om vår bostadspolitik så är det att vi är emot. Oklart vad vi är emot, men emot är vi. Vårt främsta budskap i denna frågan är att vi är för bevarandet av "de gröna kilarna", som om någon faktiskt visste vad det är för något...

Jag tycker det är synd. Inte bara för att det är absurt att vi släpper en av de viktigaste Stockholmsfrågorna till andra att visionera om. Det är också strategiskt onödigt att reducera oss själva till simpla nejsägare. Vi borde istället driva egna visioner, om var och hur människor ska bo 2030.

Kampen internt har tidigare stått mellan förtätning och utbredning. Tidigare var, såvitt jag uppfattat det, idén om att breda ut staden, bygga nya stadsdelar, den förhärskande idén. Denna idé försvann dock med argumentet att transporterna måste minimeras. Istället accepterades förtätningen som princip, med det (ganska stora) undantaget att grönområden, fritidsområden (t.ex. bollplaner) ska fredas. Problemet blir att det då inte blir jättemycket kvar att bygga på.

Ett annat problem med förtätningen är att man duttar här och där. Det krävs väldigt många byggprojekt för att nå upp till en ganska liten mängd nya bostäder. Det tar mycket byråkrati i anspråk, och gör också att varje projekt får lite mindre uppmärksamhet och blir lite sämre än det hade kunnat bli. Ibland innebär det också att slutresultatet passar dåligt in i omgivande, redan befintlig, bebyggelse. Sådant är olyckligt, och onödigt.

Visst ska man fortsätta att leta plättar och rum som inte används till något väsentligt, för att göra om dessa till bostäder och rum att leva i. Men det räcker inte.

Jag tycker ekvationen är ganska enkel. Vi gröna vill använda så lite plats som möjligt för så många bostäder som möjligt. Samtidgt vill vi att de områden som skapas ska vara livsbejakande och ha grönområden, sociala rum och fritidsytot att nyttja. Då är det inte duttande med småhus vi ska satsa på, utan större byggprojekt, med höga hus.

Fördelen med att satsa stort är att till att börja med kan avgränsa behovet till ett betydligt mindre antal byggprojekt. Det innebär dels att man kan satsa helhjärtat på dessa, men också att man i betydligt mindre utsträckning stör de som redan bor i staden. Istället för att ständigt ha nya byggprojekt runt knuten kan man andas ut medan de stora byggprojekten färdigställs.

En extra stor fördel med större byggprojekt är förstås också att det blir lättare att bygga riktigt högt i helt nya områden, än att bygga högt mitt i befintlig (och låg) byggnation. Riktigt höga hus kan ju gärna omges med något mindre höga, men ändå ganska höga, byggnader, för att fylla ut och göra det mesta av området.
target="new"
Eller som Axel Pontvik säger i SvD (angående tillbyggnaden av stadsbiblioteket, men som jag tycker är allmängiltigt):

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.

Jag vill att Stockholm våga bygga högt. Och inte feg-högt såsom tolv våningar vid Klarabergsgatan. Jag pratar om hus på omkring 40-50 våningar, riktiga skyskrapor.

Vad människor inte ser, tror jag, är att skyskrapor inte behöver vara gråa fyrkantiga saker, arkitekturen går trots allt framåt. Malmös egna Turning Torso är ju ett underbart exempel på det. S:t Mary Axe i London är ett annat. Missa inte heller Torre Espacio i Spanien.

Tittar man på arkitektoriska idéer som inte förverkligats än, men som planeras, blir det ännu roligare och än mer intressant. I Dubai planeras dansande hus. Hamburgs nya konserthus liknar ett skepp på väg ut (se också här). För den kommande Hyllievångsskrapan i Malmö fanns en rad häftiga förslag, där man naturligtvis valde den tråkigaste.

Men framför allt, vilket jag tycker är det intressanta för miljöpartiet, så finns det möjligheter att inkorporera grönskan in i skraporna. I Bombay planeras en skrapa där halva höjden tas i anspråk av grönområden. I Sverige skulle man kunna tänka sig att det om vintrarna istället är olika ljuskonstellationer, för att lysa upp i mörkret. Också i Los Angeles låter man grönområdena komma in i byggnaden på ett naturligt sätt.

I Kina går man längst. Istället för ett Central Business District planerar man att mynta begreppet Green Central Business District, med ett område där verkligen miljön byggs in i konstruktionerna.

Från skyscrapernews.com:

"The mountain peaks are designed as high density accommodation whilst the green areas inbetween are the "living machine" renewable energy and providing water. An underground rootzone is planned to act as a natural cleaner for the wastewater generated by inhabitants that will then flow into the Yangtze River and Jialing River.

Each of the mountains is linked up with a series of bicycle and pedestrian pathways and an extensive public transport system in an attempt to make the motorcar redundant with the highlight being a 5.5 km long monorail loop that will link up the main points of each of the nine neighbourhoods.

Everything in the area will be planned with a hexagonal distance grid like a honeycomb to be within easy walking distance of everything else and every occupant will be no more than five minutes walk from a monorail station.

This efficient planning regime for the project will reduce the energy requirements by 22% whilst at the same time providing no less than 11% of the total requirements from renewable sources. The buildings even have padoga style roofs and are massed to drive down wind gently to allow the windmills to create energy.

The site of the project occupies 2.2 square kilometres of space and can take up to 15.4 million square metres of new development. 60% of this will be new office space, 25% housing, 15% retail and 5% dedicated to power generation.

It's intended that a third of the total site will be entire green. Having been conceptualised as a closed loop, it should be difficult for cars to even enter so little groundspace is needed for roads. Instead nature can exist between buildings without being paved over to carry massive traffic levels."

Vision 2030 är en vision, då kan man inte vara helt tyst om bostäderna. Lagom till Pride, önskar jag nu att Miljöpartiet kom ut ur bostadsgarderoben!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, stadsmiljö, miljö, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Magnus Ljungkvist enligt objektivitetsdefinitionen

I Stig Hadenius och Lennart Weibulls bok ”Massmedier – En bok om press, radio och TV” (åttonde upplagan, reviderad 2005) lyfter författarna fram Jörgen Westerståhls objektivitetsdefinition.

Westerståhl menar att objektiviteten står på två ben – saklighet och opartiskhet. Dessa två står sedan i sin tur på varsina två ben. Sakligheten kräver sanning och relevans. Opartiskheten kräver balans och en neutral presentation.

Hadenius & Weibull skriver:

”[Westerståhl] utgick inte ifrån någon absolut objektivitet, men menade att det som vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation.”

Definitionen rör objektivitet inom nyhetsjournalistik i allmänhet, snarare än medborgarjournalistik, men det är ändå relevant att jämföra med Magnus Tankar, bloggen vars upphovsman Magnus Ljungkvist fick pris som "medborgarjournalist". Diskussion har uppstått om han, som politiskt aktiv socialdemokrat, verkligen kan betraktas som journalist. (Se exempelvis mitt tidigare inlägg för fler bakgrundslänkar.)

Objektivitetsdefinitionen handlar om hur begreppen ”saklighet” och ”opartiskhet” skulle tolkas, och om dessa begrepp inte är relevanta för medborgarjournalistiken så finns det ju skäl att ifrågasätta hela genren…

Sanning
Sanningskravet är, skriver Hadenius & Weibull, överordnat de övriga. Om en nyhet är osann spelar det ju faktiskt ingen roll om den är relevant, balanserad eller neutralt presenterad. Vi kan väl också, för sakens skull, utgå ifrån att det Magnus Ljungkvist skapar i sin påstått medborgarjournalistiska roll är sant. Hittills finns det ju dessutom inget som tyder på motsatsen.

Relevans
Också relevanskravet kan vi checka av till Magnus Ljungkvists fördel. När Westerståhl skulle mäta relevansen hos Sveriges Radio jämförde han deras nyheter med andras nyheter, och ansåg en avvikelse vara en bristande relevans. Det är ju inte direkt svårt att problematisera den metoden, men det finns också stora poänger med den. Åtminstone ett par av Magnus Ljungkvists reportage har ju de facto givit genklang i en lång rad andra medier, så därmed är det inte fel att anse relevanskravet uppfyllt.

Balans
Därför kan vi konstatera att hela saklighets-kravet är uppfyllt. Det är en bra bit på väg, visst, men kravet på opartiskhet kvarstår.

Det är också i dessa två delar som ”Magnus tankar” får stora problem. Angående balansen skriver Hadenius & Weibull:

”En opartisk nyhetsförmedling måste också vara en balanserad sådan. Den skall ge olika parter utrymme och den får inte förtiga vissa händelser. Den skall inte ge plats endast åt vissa delare av ett partis totala utbud.”

Hadenius & Weibull skriver visserligen också att det alltid är svårt att upprätthålla detta, stundtals är det rentav omöjligt. Men Magnus Ljungkvist försöker ju faktiskt inte ens. Han skriver uteslutande om sådant som är negativt för borgarna. Hans mål är inte att visa en mångsidig och balanserad bild av borgerligheten eller politiken i stort, utan att publicera sådant som skadar borgarna eller skyddar/rättfärdigar hans eget parti.

På Magnus Ljungkvists huvudsida kan under en flik se de inlägg Magnus Ljungkvist själv benämner "bloggreportage". Totalt är det nio reportage. Tre av dem, skrivna innan valet 2006, är mer debattartiklar än reportage, men man kan konstatera att de är skrivna som motattack mot en signerad ledarartikel av Niklas Ekdal, som i stor utsträckning riktar sig mot socialdemokraterna. Inte minst i den tredje av Magnus Ljungkvists motartikel märks det att han försvarar sitt eget parti.

I Magnus Ljungkvists självutnämnda bloggreportage från efter valet blir partiskheten ännu tydligare. En artikel handlar om hur Edvard Unsgaard, vid publiceringstillfället nyligen utnämnd till Fredrik Reinfeldts nya pressekreterare, i sitt tidigare yrke som journalist vid Sveriges Radio varit partisk i sin rapportering. Magnus Ljungkvist skriver att Unsgaard varit påtagligt mindre kritisk mot borgerligheten än mot den sittande regeringen.

Efter artikeln om Unsgaard följer två artiklar med avslöjandet om Maria Borelius inkomster och fastighetsaffärer. Dessa är också, naturligtvis, tydligt riktade mot den nytillsatta borgerliga regeringen.

Till sist kommer tre artiklar om utredningen kring den dåvarande regeringens agerande i samband med Tsunamikatastrofen. Artiklarna går ut i tydligt försvar för diverse saker den vid tidpunkten avgångna socialdemokratiska regeringen anklagas för. Exempelvis skriver Magnus Ljungkvist att tsunamibanden erbjöds katastrofkommissionen och att det alltså inte alls var någon mörkläggning av dessa, som påståtts.

Oavsett om man räknar de tre artiklarna från före valet eller inte, kan man alltså konstatera att kritiken mot de egna lyser med sin frånvaro. Rapporteringen är uppenbart ensidig och balanskravet är inte uppfyllt i Magnus Ljungkvists reportage.

Neutral presentation
Inte heller kravet på en neutral presentation uppfylls. Hadenius & Weibull skriver:

”Kravet på neutral presentation torde vara obestridligt för den som eftersträvar en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten kan inte tillåtas att genom värderande attribut eller på annat sätt ta ställning för eller emot den ena parten. Han/hon får inte använda den ena partens propagandavokabulär."

Magnus Ljungkvists reportage är fyllda med värdeladdade ord och skrivna på ett uppenbart politiserande sätt.

I artikeln om Edvard Unsgaard skriver Magnus Ljungkvist:

"Den 29 juli genomför Unsgaard en större intervju med Fredrik Reinfeld, mannen som han två månader senare ska jobba som pressekreterare för. Frågan måste ändå få ställas, diskuterade de en eventuell anställning under denna intervju?"

Ett förfarande som påminner om Fox News sätt att miskreditera människor de inte gillar genom att maskera insinuanta påståenden som frågor, av typen "Är Hillary Clinton djävulen?".

Artikeln "Boreliusavslöjandet" är fullständigt nerlusad med värdeladdade ord och uttryckssätt, nedan fetade av mig:

"Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster."

Borelius angav som anledning till att hon betalat hemhjälpen svart att hon inte haft råd. Magnus Ljunkvist skriver att han gjort sin granskning "för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper."

Det politiskt laddade sätt att beskriva verkligheten fortsätter:

"Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger[...]"

Hela påföljande två stycken skulle kunna fetas som politisk argumentation, men jag låter det vara, ni upptäcker nog den icke-neutrala presentationen själva:

"Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?"

samt

"Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?"

I den uppföljande artikeln som heter "Borelius, Falsterbo och Kanalöarna", fortsätter det efter ett samtal med Borelius pressekreterare Markus Sjökvist:

"Jag har inte hört något av Sjökvist nu på ett bra tag och börjar tvivla på att han ringer.

Det finns inte nödvändigtvis något brottsligt i att äga ett hus genom ett bolag på Kanalöarna. Men man kan fråga sig vad som är den tänkta nyttan med det? Det hör ju ändå inte till vanligheterna att medelsvensson köper hus genom bolag på Kanalöarna, det är nog betydligt vanligare hos en överklass som gärna ägnar sig åt skatteplanering. Vad som döljer sig bakom detta kan bara Maria Borelius svara på och kanske Markus Sjökvist, om han ringer."

Mycket effektiv politisk retorik. Men det har inget att göra med journalistik. Ändå var det just dessa artiklar för vilka Magnus Ljungkvist blev prisad "medborgarjournalist".

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Medborgarjournalistiken och trovärdigheten

Debatten om medborgarjournalistik och Magnus Ljungkvist fortsätter. Senast är det Johan Sjölander som tar bladet från munnen och stödjer sina partikamrater, efter att Fredrik Krohnman och Jonathan Leman publicerat en kritisk artikel i Dagens Media (samt en uppföljare på Neo-bloggen). Jag har tidigare skrivit om frågan, men tror att jag kommer få anlednign att återkomma mer än denna gång.

Ett av huvudargumenten för Ljungkvists försvarare var att han inte sitter i beroendeställning, eftersom han inte bloggat på arbetstid, samt inte fått betalt för vad han gjort. Jag tycker argumentet tyder på någon sorts missförstånd. Beroendet är ju inte endast och enbart knutet till avlöning, utan är en del av trovärdigheten för artikeln, journalisten och/eller mediet det publiceras i.

Kanske vore det rimligare att prata om tendens snarare än beroende, möjligtvis gör det idén bakom tydligare. Torsten Thurén, docent i journalistik vid JMK, har skrivit en utmärkt bok som heter ”Källkritik”. Den handlar i och för sig mestadels om hur den som upplever en källa (till exempel en journalist eller forskare) ska vara källkritisk. Men mycket av innehållet är viktigt också för journalisten i sig. Om läsaren inte kan betrakta journalisten som trovärdig ur ett källkritiskt perspektiv är ju mycket av journalistens egna arbete förgäves.

Thurén skriver, angående tendens:

”När den som sprider information själv är part i målet, finns det anledning misstänka att han eller hon låter sina egna intressen gå före sanningen. Källan är partisk, tendentiös, eftersom den har intresse av att ge en falsk bild av verkligheten”.

Vad som ligger i bloggarens intresse är avgörande för tendensen, beroendet. Magnus Ljungkvist har ett uppenbart intresse av att skada borgerligheten, och ett lika uppenbart intresse av att skydda socialdemokraterna. Magnus Ljungkvist kan därför förväntas låta egenintresse gå före sin påstått journalistiska gärning, och kan sålunda inte betraktas som utan vidare trovärdig.

Därmed inte sagt att allt han skriver kommer vara direkt lögn. Men det kommer alltid bara vara en ensidig bild, en partsinlaga. Som måste granskas innan den kan accepteras.

Det som verkar vara det främsta argumentet mot detta, åtminstone hos Magnus Ljungkvist själv men även hos Johan Sjölander, är att alla journalister är partiska och har intressen som styr deras arbete. I boken ”Så arbetar en journalist” av Amnestål m.fl., tas denna problematik upp redan i det första kapitlet: ”Det journalistiska uppdraget” av Olle Stenholm. Han skriver:

”Man kan med jämna mellanrum höra både journalister och andra som deltar i mediedebatten utbrista ’Det finns ingen objektiv journalistik!’ De brukar därvid pusta och flämta som om de huggit sig igenom en förseglad ekport av åttatumsplank. I själva verket har de just slagit in en vidöppen masonitdörr.

Det är klart att det inte finns någon objektiv journalistik. All journalistik bygger på val. Vad av innehåll: vad ska vi skriva om? Val av metod: hur ska vi tackla ämnet? Val av form: hur ska vi presentera? Alla dessa redaktionella val bygger på värderingar. De viktigaste av dem är förhoppningsvis medvetna. Många är nog intuitiva, omedvetna. Alla är subjektiva. Det ligger i sakens natur. Men det vore fullständigt befängt att därav dra slutsatsen att det inte finns någon saklig journalistik och att det inte lönar sig att sträva efter att rättvist redovisa olika åsikter och värderingar.”

Där har vi det som måste vara grunden för all trovärdighet inom journalistiken, inte personer fria från subjektivitet eller intressen, utan människor som accepterar sin subjektivitet och aktivt arbetar med det. KG Bergström har varit någorlunda högt uppsatt moderat, men han har visat att han håller journalistiska principer över gamla lojaliteter. Janne Josefsson ifrågasattes efter sitt avslöjande i moderaternas valstugor 2002. Han kritiserades för att hans vänstersympatier hade avgjort måltavlan och timingen i reportaget. Kanske var det därför han därefter riktade blicken mot vänsterpartiets, och gjorde reportage om deras förflutna. Säga vad man vill om KGB och Janne Josefsson, men de anstränger sig i varje fall för att slå åt båda håll, just för att behålla sin trovärdighet.

Magnus Ljungkvist kan naturligtvis göra samma sak. Skulle han gräva upp skit om ett framtida socialdemokratiskt statsråd, eller kanske redan nu fälla ett av sina egna landstingsråd med ett scoop, så skulle också hans trovärdighet öka.

Naturligtvis är det fullt möjligt att Magnus Ljungkvist också kommer att göra detta. Men det skulle vara förvånande, och det är också där beroendet kommer in. Det är, med tanke på Magnus Ljungkvists arbete och aktiva partimedlemskap, helt enkelt inte sannolikt att han skulle slå lika hårt, om alls, mot sitt eget parti som han gör mot borgarna. Det gör att hans trovärdighet sjunker, och att han utesluts från Center for Citizen Medias definition av medborgarjournalistik, som exempelvis Krohnman och Leman refererar i sina debattinlägg.

Till sist kan man naturligtvis diskutera den CCM-definitionen. Det tycker jag också att man ska göra. Men oavsett vilken definition man föredrar, av begreppet medborgarjournalistik, så måste trovärdighet vara en grundbult i varje sådan definitionen. Och då utesluts Magnus Ljungkvist likförbannat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Dunderklumpen

"Javisst är pengar viktigt.
Visst, det är de!
Men viktigast är människorna.
Människorna
och djuren
och naturen
och friheten.
Friheten som finns här.
Glädjen."

-Elvira Fattigan i Dunderklumpen från 1974.

Länktips

Vill, helt okommenterat, tipsa om Jonas Morians bloggvikarie Roya som skriver om den inte så trevliga kulturen inom SSU. Läsvärt även för GU:are.

Johan Sjölander (s) är Hässelbys antagligen mest lästa bloggare. Han har nyligen kommenterat samma Manpower-enkät som Zaida också skrivit om. Båda kommentarerna är läsvärda, på olika sätt. Johans kommentar är riktigt rolig, Zaidas tänkvärd.

Medborgarjournalistik

Magnus Ljungkvist fick under Almedalsveckan politikerbloggens medborgarjournalistik-pris. Fredrik Krohnman och Jonathan Leman skriver i Dagens Media om varför det är absurt att Magnus Ljungkvist betraktas som en medborgarjournalist, samtidigt som han de facto är politiskt aktiv och anställd av socialdemokraterna, som pressekreterare dessutom.

Från debattartikeln:

"Center for Citizen Media ställer följande kriterier för medborgarjournalistik:
*accurate (korrekt)
* reliable" (pålitlig)
* independent" (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr."

Debattartikeln kritiseras av bland andra Jonas Morian, Beta Alfa och Deep|Edition.

Jonas Morian skriver:

"Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning."

Är det viktiga i definitionen av medborgarjournalistik verkligen att det "inte är avlönat"? Kan en reporter på Dagens Nyheter gå hem, blogga på sin fritid och därmed bli "medborgarjournalist"? Är han inte bara samma sorts journalist som han var under dagen? Nej, jag gillar nog Center for Citizen Medias definition bättre. Och den utesluter Magnus Ljungkvist.

Både Jonas Morian och Deep|Edition fokuserar på att Magnus Ljungkvist gjorde avslöjandet under sin fritid. Deep|Edition skriver så här:

"Problemet är att de försöker att få Ljungkvists bloggande att låta som något som är beställt av hans arbetsgivare. "

Jonas Morian skriver i en kommentar i diskussionen efter sitt inlägg:

"Jag vet inte hur det funkar i andra partier, men jag kan intyga att i socialdemokraterna så är landstingsgruppen i Stockholm inte det minsta intresserade av att deras pressekreterare ägnar tid och möda åt att blogga om ett borgerligt statsråd som inte påverkar landstingdfrågorna ett dyft. Att nu återigen försöka hävda att Ljungkvist bloggat eller bloggar på uppdrag av det socialdemoktiska partiet är bara patetiskt."

Jag förstår inte denna upptagenhet med att Magnus Ljungkvist arbetsgivare inte beställt grävjobbet. Det har väl inte med saken att göra? En journalist, även en medborgarjournalist, måste vara oberoende. Man kan inte oberoende skriva om politik när man är aktiv i och anställd av landets största parti. På samma sätt som de busschaufförer och lärare Jonas Morian pratar om ovan inte kan skriva om saker de har bindningar till, och fortfarande vara trovärdiga utan närmare granskning.

Jonas Morian håller inte med om detta:

"Men en story är en story, oavsett källa eller avslöjare."

Och det kan man ju hålla med om. Men det finns en anledning till att Morian är så mån om att Magnus Ljungkvist ska få vara medborgarjournalist. Det är för att en sådan titel och en sådan beskrivning av vad Ljungkvist gör är trevligare än andra, men lika sanna, titlar. Fredrik Malm konstaterar:

"Ingen är förbjuden att blogga. Ingen är tvingad att läsa. Men att hävda att något är 'medborgarjournalistik' när det i praktiken är partipolitisk negative-campaigning är väl ändå att skarva lite väl mycket?"

Jag håller helt med Fredrik. Det är fult att använda en titel som "medborgarjournalist" enkom för att det ger mer trovärdighet. Det är tydligt för alla att Magnus inte gräver fram saker som skadar hans eget parti. Hade det varit en socialdemokratisk regering hade Magnus Ljungkvist knappast grävt fram skandaler för dessa ministrar. Han kommer garanterat inte rapportera om fuffens grejer som Mona Sahlin tar för sig, eller någon annan sossehöjdare.

Om det prompt ska kallas för någon typ av journalistik, så borde väl inte heller medborgarjournalist vara vad Magnus Ljungkvist eftersträver. Med borgarna är han ju verkligen inte. Magnus Ljungkvist är en motborgarjournalist, och är inte det fint nog för en sosse?

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr
Pingat till intressant.se

Vision 2030

Vision 2030 är ett dokument, eller kanske snarare ett projekt, som Stockholm politiska lednign tagit fram. Undertiteln är "Ett Stockholm i världsklass", vilket bara kan betecknas som vanligt marknadsförings-bullshit. Men idén att tänka långsiktigt är oerhört viktig. Stockholmarna väljer ny styrelse av både stad och län nästan varje gång de får chansen, så långsiktiga beslut måste tas i stor majoritet för att inte schabblas bort av nästkommande politikermajoritet, antingen genom att det medvetet skjuts i sank eller för att det förfördelas av ointresse.

Men Stockholm är också en stad som växer över sina bredder. Centrala Stockholm gränsar direkt till Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka och stadens yttre delar mot Järfälla, Sollentuna, Danderyd, Tyresö, Huddinge och Ekerö. Stockholms utveckling är alltså en fråga för hela regionen och många nya projekt kräver direkt inblandning av minst en annan kommun.

För mig är visionen om ett Stockholm 2030 väldigt inspirerande. Man får chansen att i tankarna skapa ett eget framtida Stockholm. Ett annat Stockholm, som samtidigt är samma Stockholm. Ett Stockholm man sedan kan strida för på olika sätt inom mitt parti och för mitt parti.

Den första delen i serien kommer med största säkerhet att handla om bostäder, en fråga där jag är grundligt besviken på mitt parti. Den delen kan förväntas snart. Framtida delar kommer antagligen beröra infrastruktur respektive naturområden (grönområden), områden där jag och mitt parti är grundlgit överens, men där jag ändå kommer försöka tänka ett steg längre och kanske hamna i en annorlunda sits. Eventuellt tar jag mig också an frågor som skola, diskriminering och demokrati.

Jag lovar inte så mycket i förväg, det brukar vara bäst att låta bli det. Detta är ändå en lite teaser, och också en uppvärming för mig själv. Snart sätter det igång.

För de som är intresserade av att läsa mer om Vision 2030:
Protokollet för kommunfullmäktiges beslut kring vision 2030 finns här (§9). Längst upp på sidan finns också länk till diskussionsprotokollet.

Det är inte antalet, det är innehållet!

Johan Hellström inbjuder till grundlagsdebatt, och jag är inte sen att hänga på. Han uttalar sig exempelvis emot att minska antalet riksdagsledamöter. Johan skriver:

"[Thage G Petterson] vill oxå minska antalet riksdagsledamöter med hundra stycken. Något som skulle innebära att avståndet mellan riksdagsledamot och väljare ökade ännu mer. Det skulle bli ännu svårare att få träffa en riksdagsledamot, allt färre skulle känna en riksdagsledamot, allt färre landsändar skulle bli representerade i riksdagen. Lobbyisterna i Stockholm skulle få ett ökat inflytande. Antalet riksdagsledamöter har varit konstant i över tretti år. Samtidigt har befolkningen ökat. Jag säger inte att jag vill öka antalet riksdaledamöter, men en minskning verkar vanskligt."

Jag kan absolut sympatisera med argumentationen som Johan för fram. Men jag kan också hitta motargument mot detta. Att det finns fler ledamöter att träffa och känna idag vägs ju effektivt upp av att ledamöterna i fråga i många fall är näst intill maktlösa. Många ledamöter, inte minst i de två största partierna, är där uteslutande som röstboskap och har ingen som helst möjlighet att göra någon som helst väsentlig skillnad. Det är hos partierna makten ligger. Om man tillhör majoriteten ligger makten i sådana fall till stor del också hos regeringen och i samordningen mellan regeringspartierna.

Det bör också sägas att kontakten med väljarna blir nästintill värdelös när riksdagspolitikerna, som det är idag, arbetar för sitt parti snarare än för sina väljare. Påfallande ofta märks den skillnaden tydligt.

Lösningen ligger dock inte, tror jag, i färre antal ledamöter. Så länge det är partiorganisationerna som har nästan hela makten över listorna, det vill säga inslaget av personval är såpass lågt som idag, så kommer de politiker som gått den långa interna vägen (kaffekokarna) alltför ofta att vinna över de fritänkande, och därför obekväma, visionärerna. Personvalet måste därför radikalt stärkas. Det ger en tydligare koppling till att det är hos väljarna, inte partierna, som lojaliteten ska ligga.

Vad jag kan tänka mig är att minska antalet riksdagsledamöter, om antalet frågor som riksdagens behandlar minskar. Jag vill ju se en omfattande decentralisering av makten i enhetsstaten Sverige, till ett system som bygger på kommuner och regioner snarare än på stat. En möjlighet till en sådan decentralisering är en federalisering, där de allra flesta politiska områden ligger på regionnivå eller lägre. Regionerna har i detta fall egna, lagstiftande, parlament och den federala nivån har ett tvåkammarsystem. Till den första kammaren får medborgarna i varje region skicka lika många ledamöter, till den andra beror antalet ledamöter på invånarantal. Om varje region får skicka fem personer och det finns tio regioner skulle alltså första kammaren bestå av femtio personer. Andra kammaren skulle nog kunna uppgå till "bara" hundra personer, men även tvåhundra personer skulle ge 250 inalles och därmed den minskning på hundra personer som Thage G vill se.

Jo, jag håller nog med Johan. Grundlagsdebatt är riktigt kul!


Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, grundlagen, riksdagen, federalism, decentralisering
Pingat till intressant.se

It just doesn't make sense

Hittade den här hos Johannes. Lite småkul faktiskt!

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!


1. Will it be ok?
Molitva (Marija Serifovic, Serbien ESC07)

2. How are you feeling today?
Africa (Toto)

3. How do your friends see you?
Regulators (Warren G)

4. Will you get married?
One fine day (Offspring)

5. What is your best friend’s theme song?
I wanna be the only one (Eternal)

6. What is the story of your life?
As (George Michael & Mary J Blige)

7. What was high school like?
I'm coming out (Diana Ross)

8. How can you get ahead in life?
Hard rock Hallelujah (Lordi, Finland ESC06)

9. What is the best thing about your friends?
Chop Suey (System of a down)

10. What is today going to be like?
Happy Together (The Turtles)

11. What is in store for this weekend?
November rain (GnR)

12. What song describes you?
The girl in the dirty shirt (Oasis)

13. To describe your grandparents?
Peaches (Presidents of the USA)

14. How is your life going?
Unsubstantial Blues (Magdi Rusza, Ungern ESC07)

15. What song will they play at your funeral?
Mony Mony (Billy Idol)

16. How does the world see you?
Hallelujah (Rufus Wainwright)

17. Will you have a happy life?
Be here now (Oasis)

18. Do people secretly lust after you?
Do you wanna dance (Ramones)

19. How can I make myself happy?
The logical song (Clubstar UK-mix) (Scooter)

20. What should you do with your life?
Again (Janet Jackson)

21. Will you ever have children?
Baby baby (Sunblock feat Sandy)

Framför allt svaren på frågorna 1, 4 och 21 passade ju in riktigt bra. 7, 12, 14 och 17 ger ju också svar på frågorna, även om det kanske inte passar in så bra på just mig.

Bojkott-tips

Idag skriver Christer Hanefalk i DN om Peter Erikssons tal i Almedalen. Denna artikel är mycket intressant och givande, för alla intresserade av retorik och/eller miljöpartiet. Icke desto mindre är Christer Hanefalk (eller snarare Svenskt Flyg, som arrangerar hans retorikseminarium) en av den som utsetts till demokratins fiender och därmed bojkottas av Grön Ungdom (se föregående inlägg).

Jag tänkte därför bara tipsa om att artikeln heter "Peter Eriksson i retorisk högform". Om rättrogna Gröna Ungdomar ser en sådan länk, klicka inte på den. Avancerade användare kan memorera adressen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=670041) och på så sätt undvika att läsa Christers analys.

För övriga, icke rättrogna, kan analysen rekommenderas starkt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

"Bojkott", i ordets mest oseriösa bemärkelse

Grön Ungdom slår på stora trumman i sitt senaste pressmeddelande. Medieutrymmet har inte varit så stort sedan rören fick gråta ut i pressen efter att ha blivit arresterade tidigare än väntat under G8-mötet, så nu tar man i så man spricker.

Denna gång gäller det Almedalen. I rubriken utlovar man att Grön Ungdom "bojkottar pr-byrå och företagsarrangemang". Det visar sig inte vara helt sant. I brödtexten står att det man bojkottar är "alla aktiviteter som arrangeras av PR-byråer och företagsanknutna organisationer", vilket förstås är något helt annat. Att språkrören antingen inte korrläser rubriken eller inte förstår skillnaden kan man ha åsikter om, men i det här bloggposten tänkte jag trots detta fokusera på sakfrågan.

Under miljöpartiets dag, onsdagen den 11:e juli, pågår enligt almedalsveckan.se 60 aktiviteter. Av dessa är 17 anordnade av företag eller företagsanknutna projekt/organisationer, det vill säga lite mer än en fjärdedel (28%). Vidare är en sjättedel (tio stycken) av aktiviteterna arrangerade av arbetsmarknadens parter, dvs fackförbund ibland tillsammans med en arbetsgivarorganisation. I de fall arbetsgivarorganisationen varit ensam arrangör har det dock räknats in i den förstnämnda gruppen.

Politiker och offentlighet är den enskilt största gruppen med en tredjedel (20 aktiviteter). Noterbart är att statligt ägda Vattenfall inte räknas hit, utan till företagsgruppen. Ändå är den här gruppen den enskilt största, och har tillsammans med aktiviteter anordnade av olika föreningar (13 st, 22%) en majoritet av aktiviterna.

Men visst, 28% är 28% och visst kan man, som Grön Ungdoms språkrör, tycka att det är "för mycket". Så vad är det då som bojkottas?
Tja, bland de företagsarrangerade aktiviteterna hittar man exempelvis Christer Hanefalks gatuseminarium där han analyserar partiernas talare. Hanefalks årligen återkommande, och ofta intressanta, seminarium arras av Föreningen Svenskt Flyg, en branchorganisation som samlar exempelvis SAS, Volvo Aero och Saab Aircraft. Jag utgår ifrån att Grön Ungdoms språkrör tar en annan väg när de går genom Visby, så att de av misstag inte råkar bryta sin bojkott genom att höra Christers ord.
Också After speachen, som tidigare år både varit väldigt populärt och mycket intressant, bör undvikas av rättrogna Gröna Ungdomar. Det arrangeras nämligen av Sveriges bryggerier.

Två evenemang där det blir mer tydligt att de bojkottas är två ungdomsförbundsdebatter som anordnas denna dag, av företagsanknutna organisationer (Svensk Energi respektive SKB). På dessa lär inget språkrör synas. Den ena debatten handlar om framtidens elanvändning, den andra om kärnkraftens framtid och kärnbränslseförvaring. Man kan alltså konstera att språkrören väljer att tacka nej till två debatter i två av de frågor som vi driver hårdast (energianvändningen och kärnkraften är ju en oerhört viktig del av klimatpolitiken).

Jag tycker det är helt okej. Strategi är en sak, ideologi en annan. Det är helt korrekt att försaka kortsiktiga vinster för långsiktiga ideologiska poänger. I det här fallet är det dock tyvärr inte fallet. Det är mycket svårt att se den ideologiska poängen i språkrörens utspel.

I pressmeddelandet hänvisar språkrören till att det i EU finns 14 000 lobbyister, varav 74% arbetar för storföretag. Det är ett stort problem, det medges. För EU. Vad det har med Almedalen att göra är högst oklart. Som synes ovan är maktsituationen i Almedalen snarare den omvända. Pressmeddelandet gör inte heller ens ett försök att ge argument för varför detta är ett problem i Almedalen, utan konstaterar bara att det är så ("och även i Almedalen märks företagens makt"). Senare påstår man: "Vi har inget emot att PR-byråer och företagsanknutna organisationer finns och försöker påverka politiker. Problemet är att de fått oproportionerligt stor makt."
Men man skriver inte vad en rimlig nivå vore. 28% är tydligen för mycket. Vad är proportionerligt, enligt Grön Ungdoms två politiska makthavare? Och proportionerligt gentemot vad? Jag betvivlar att språkrören har något vettigt svar på de frågorna. Uttalandet är därför mycket vanskligt, och rentav oseriöst.

Ett annat problem vad det gäller retoriken i pressmeddelandet är att man gör en halsbrytande koppling mellan företag och plutokrati, samtidigt som man bortser från att också föreningar och politiker använder ett finansiellt övertag för att nå ut. Svenskt Flyg använder x antal tusen på att informera Almedalsbesökarna om retorik. Om RFSU lägger ner lika många tusenlappar på att driva igenom en faktiskt politisk agenda, varför är det förstnämnda ett demokratiskt problem, men inte det senare?
Om Svenskt Kärnbränsle AB:s paneldebatt (med enbart politiker) är ett sätt för dem att driva igenom sin agenda, varför ska då Ellinor Scheffer deltaga på LUF Norrorts politiska debatt? Om det ena är ett sätt för arrangören att driva igenom en agenda, varför är inte det andra det? Jag utgår ifrån att Ellinor inte ställer upp för att stödja Liberala Ungdomsförbundet.

Inget i pressmeddelandet säger heller något om att bojkotta fackföreningarnas aktiviteter. Detta trots att de de facto driver högst politiska frågor, med stora finansiella resurser i ryggen. LO:s stöd till socialdemokratin nämns inte ens i en bisats.

Den enda rimliga förklaringen är att Grön Ungdom anser att vissa människor bör ha mer makt än andra. Politiker och lobbyister för politiska frågor vi gillar är snälla och goda. Företag och lobbyister för frågor vi är emot är onda. Det är skillnad på folk och folk.

Men egentligen kan man undra varför jag lägger ned så mycket energi på att diskutera grunderna för bojkotten. För egentligen är det inte så allvarligt menat, alltihopa. Mot slutet av pressmeddelandet framgår nämligen att det bara är i år som "bojkotten" kommer ske. Nästa år är allt som vanligt igen, och Alexander och Ellinor kan samvetslöst bevista alla företagsarrangemang de behagar.

Det är inte utan att man blir lite fundersam. Hur ska de ha det? Antingen är väl arrangemangen ett demokratiskt problem, varpå man inte ska bevista dem någonsin mer, eller så är de inget problem, och bojkotten helt meningslös?

Strategi eller ideologi? Jag tycker båda saknas. Totalt hjärnsläpp. Galet oseriöst. Kom igen nu, rören, ni kan bättre!

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, demokrati, Alexander Chamberland, Ellinor Scheffer, Grön Ungdom, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Prepositionsbehandling

Satt precis och läste protokollet från Grön Ungdoms årsmöte 2007. Hittade följande rubrik:

"15§ Behandling av prepositioner"

Kanske är det dags att starta upp Gröna Lingvister, om intresset är så starkt?

Vita Huset

Har börjat se om Vita Huset från början.

Säsong 2, avsnitt 21: "18th and Potomac".
Toby: Leo, this is insane. Plain and simple.
Leo: What's insane? Oh nevermind, what isn't...
Toby: You don't think it's crazy?
Leo: I don't even know what we're talking about.
Toby: We're firming up strategy on what will define, the future of this presidency. And we don't know, if this president is interested in the future. We have to have a discussion, and we have to have it tonight!
Leo: We're having a discussion.
Toby: When?
Leo: Tonight.
Toby: Okey then...

Tipsy Sarkozy

Visst verkar Sarkozy lätt onykter?

Valreformer i Österrike

Österrike har genomfört en rad valreformer. Parlamentet, där de gröna sitter i opposition, har röstat igen ett paket med förändringar. Enligt Wiener Zeitung innebär paketet:

• 16 års rösträtt vid nationella och regionala/lokala val.
• Utbildning i politik ska börja tidigare i skolan.
• Poströstning införs.
• Mandatperioden förlängs från fyra till fem år.

Khaleej Times vet att berätta att de Gröna motsatte sig att mandatperioden förlängdes, men röstade för paketet i sin helhet. De österrikiska gröna har tidigare krävt sänkt rösträtt. Österrike har också sedan millenieskiftet haft en politisk situation där delstater sänkt rösträtten på egen hand. Nu har den regerande socialdemokratiska-kristdemokratiska majoriteten alltså drivit igenom 16 års rösträtt i hela landet.

Enligt bland andra News24.com och wikipedia har följande länder nu en rösträttsålder under 18:
Brasilien (16), Kuba (16), Israel (lokalval, 17), Indonesien (17), Isle of Man (16), Nordkorea (17), Nicaragua (16), kantonen Glarus i Schweiz (16), Seychellerna (17), Sudan (17), vissa tyska delstater (16), Österrike (16) och Östtimor (17).

Vidare har Iran precis nyligen höjt sin rösträttsålder från 15 till 20. Dock ska påpekas att jag för Iran, precis som för vissa av länderna ovan (typ Kuba och Nordkorea), inte tror att just rösträttsåldern spelar särskilt stor roll i det sammanlagda demokratibetyget.

Noterbart är alltså att Österrike är först i Europa med 16 års rösträtt i hela landet. Sverige fick 18 års rösträtt 1972. Efter 35 år kanske det är dags att gå vidare?

Andra bloggar om: politik, samhälle, rösträttsålder, österrike, miljöpartiet, rösträtt, val
Pingat till intressant.se

Bildt och bloggcensuren

Carl Bildt skriver att han ska ta emot Kinas president Hu Jintao och utrikesminister Yang Jiechi. Han skriver bland annat att han är övertygad om att en öppnare ekonomi också leder till ett öppnare samhälle, samt att Kina i och för sig är ett bättre land nu än under Maos dagar.

Detta skriver Bildt, i ett inlägg som kineserna inte själva kan läsa. Enligt great firewall of China, är Bildts blogg censurerad i Kina.

Man kan ju förstå varför. Alla dessa kineser som talar svenska, men som inte vet något hur det är att leva i en demokrati, måste ju isoleras från omvärlden.

Undrar om internetcensuren det är något Bildt planerar att ta upp? Jag gissar: nej.

Låt våra systrar leva

"Låt våra systrar leva
                         Medina"

Så avslutas den här videon till Medinas låt "Förbjuden frukt". Politisk rnb när den är som bäst.

Mer om "GU legitimerar våldet"

Många bra och intressanta delar i de kommentarer jag fick efter senaste inlägget. En del och en stor portion kritik. Dock kritik med argumentation som grund, vilket jag förstås tycker är bara bra. Har svarat kort på det i kommentarstråden, och låter nog eventuell fortsatt debatt fortsätta där.

Den sista kommentaren, av Jakop Dalunde, är dock av ett annat slag. Jakop skriver:

"http://www.cuf.se/Content.aspx?PageID=128

http://www.luf.se/p169/p169_swe.php

Välj själv."

Länkarna, om nån inte ids pröva, går till CUF:s respektive LUF:s sidor för ansökan av medlemskap i respektive organisation. Jakop tycker alltså inte att jag hör hemma inom Grön Ungdom.

Man undrar ju vad Jakop tycker den rent sakliga grunden för detta vara. Jakop hänvisar mig till de två mest liberala ungdomsförbunden. Vad jag argumenterar för är ju att man ska undvika att delta i protesterna för att inte vara en del av våldet. Att man inte kan varken förvånas eller uppröras att demonstrationsrätten kränks, om man ändå deltar. Jag vet inte vad som är liberalt med det? Det liberala är tvärtom den linje som Alexander, Ellinor, Maria Ferm och Anders Wallner står för, att demonstrationsrätten alltid ska gå först, oavsett konsekvenserna. Det är en linje som jag tror fler inom CUF och LUF skulle hålla med om, än min egen linje.

Den linje jag argumenterar för har sin utgång i pacifismen. Att aktivt arbeta mot våldet är min utgångspunkt. Själv upplever jag att fredsrörelsen är ett av de tydligaste embryon som senare ledde till miljöpartiet, eller för den delen den gröna ideologin. På ett rent ideologiskt plan ser jag inga som helst anledningar till att man som grön måste förfäkta att civil olydnad skulle vara ett imperativ, även om de bidrar till ökat våld. Även om man naturligtvis kan förfäkta det.

Nu tror jag i och för sig Jakop inte var så 100% allvarlig med sin lilla kommentar. Men ändå är den intressant, det ligger mer än ett korn av sanning i hans agerande; det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Inom Grön Ungdom är inte taket lika högt som inom moderpartiet. "Fel" politisk åsikt kan leda till nedsättande kommentarer, både öppet och bakom ryggen, eller rentav till regelrätt mobbning. Detta har inte drabbat mig personligen, jag har oftast stått på "rätt" sida stängslet. Men i de förbundsstyrelser jag satt i såg vi detta väldigt tydligt, och försökte arbeta mot det. Vi lyckades inte mer än delvis, och det tydliga sektbeteendet finns fortfarande kvar i någon mån, och dyker då och då upp. Jakops kommentar är en stillbild på hur det kan se ut, även om det var menat delvis på skämt. Jag vänder mig mycket starkt emot ett sådant beteende, oavsett mot vem det riktas.

Grön Ungdom legitimerar våldet

Gröna människor, miljöpartister, tycker att "radikalt" är det finaste som finns. Allt som är radikalt är bra.

Av denna anledning deltar förstås Grön Ungdoms språkrör, Ellinor Scheffer och Alexander Chamberland, på i demonstrationerna kring G8-mötet i Rostock. Båda blev arresterade eftersom de satt på en buss där någon tagit med sig en huvtröja. De tillbringade natten i ett säkert ganska otrevligt förvar innan de släpptes fria igen, ostraciserade från Rostock.

Mediagenomslaget var relativt stort. Artiklar och notiser i Sveriges Radio, DN, SVT, SvD, Metro, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan, GP och säkert en del ställen till. Därtill är mången gröna upprörda. Maria Ferm skriver:

"Det är skrämmande odemokratiskt att förhindra människor från att fredligt demonstrera sitt missnöje på detta sätt."

Alexander själv säger (angående utvisningen) till GT:

"Det menar jag är ett stort brott mot de demokratiska fri- och rättigheterna"

Ellinor uttrycker sig lite mer försiktigt i Aftonbladet:

"Jag känner mig lite uppskakad. Det känns som om det är väldigt många demokratiska principer som satts åt sidan"

Och det är svårt att säga emot i sak. Naturligtvis är det fel att de blir kollektivt bestraffade på grunder som knappt skulle hålla för en enda person. Lika fel är det att de blev utvisade från staden (eller om det nu var från landet, som aftonbladet skriver).

Men ett par saker förändrar bilden. Till att börja med så var språkrören i Tyskland just för att bli arresterade. I en artikel på gronungdom.se från den fjärde juni förklarar språkrören varför man åker till Tyskland, och nämner två gånger i texten att man riskerar att bli gripna. Man åker ändå, eftersom man vill slåss för någon princip. Vilken har jag glömt, ni kan hitta på en själva. Vilken ni vill, det spelar ändå inte så stor roll. För att slåss för den principen är det värt att hamna i fängelse. Typ. Att riskera att fängslas för sina idéer. Galet radikalt.

Att bli arresterad har tidigare visat sig varit ett synnerligen effektivt medel att ta till för att få mediebevakning. Det har en rad GU-rör visat genom åren. Dessutom är det ett vanligt PR-trick i många andra sammanhang; martyrskap är det högsta man kan få inom en trosinriktning, oavsett om den är politisk eller religiös. För Ellinor och Alexander var arresteringen ingen risk, det var en möjlighet.

Inte för att det legitimerar gripandet. Men man måste ifrågasätta språkrörens anledningar till att vara i Rostock just nu. Det är oklart vad man egentligen ville uppnå, som språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund.

Den andra delen är att jag skulle vilja ifrågasätta hela spektaklet, med motdemonstrationer. De fredliga demonstranterna är störst i antal och de våldsamma demonstrationerna i kraftfull minoritet, jag vet. Men ingen tar striden mot dessa våldsverkare.

Grön Ungdoms tidigare linje har alltid varit att "vi är emot all sorts våld". Det är en bra linje. Den är inte helt sann, många GU:are är inte alls emot all sorts våld. Men majoriteten verkar i varje fall tycka att vi borde vara det, så då är vi det. Det känns bra, men det hjälper verkligen inte att bara säga att det är så.

Vi ser ständigt exempel på hur de fredliga demonstranterna, och andra politiker och tyckare som överhuvudtaget inte varit där, legitimerar våldet. Man skyller på polisen. Det var provokationer hit och ett aggressivt uppträdandet dit. SVT:s utsände Rolf Fredriksson refererar ett sådant argument:

"Många motståndare upplever att polisen är provokativ bara genom sitt stora antal, att det är en sorts maktuppvisning"

Det är en typen av apdåliga bortförklaringar som legitimerar hela våldsspiralen. Om 16500 poliser provocerar demonstranterna, så måste rimligtvis 100 000 demonstranter provocera polisen desto mer.

Faktum är att det är det stora antalet människor som prompt ska dit samtidigt, som är säkerhetsrisken. Även om bara hundra av hundratusen människor är våldssamma, så finns det mycket lite som icke-klärvojanta poliser kan göra för att på ett vettigt sätt sålla agnarna från vetet.

Polisens uppdrag kan i dessa fall faktiskt inte vara att upprätthålla demonstrationsfriheten. Det är orimligt att kräva det. Polisens uppdrag är inte att skydda 100 000 demonstranter, det är att skydda tryggheten för 200 000 permanent boende i Rostock som inte vågar gå ut, samt deras tillgångar (ni vet, skyltfönster och sånt).

De fredliga demonstranterna vägrar naturligtvis låta sig lastas för vad de våldsamma gör. Men faktum kvarstår. De demonstranter som kommer dit för att bråka räknas i hundratal, även högt räknat. Men något hundratal våldsverkare klarar Rostockpolisen av utan 16500 kollegor i tjänst samtidigt. Det är närvaron av de övriga 99 900 människorna som skapar problemet.

99 900 människor som kanske tar avstånd från våld, teoretiskt. Men vad gör de för att stoppa det? Vad gör de för att hjälpa polisernas arbete? Inte ett skit, är naturligtvis svaret.

Det är för de deltagande mycket enklare att upptäcka de våldsamma demonstranterna. Man ser när de drar på sig maskerna, man ser när de bryter upp gatstenen, man hör när de diskuterar sina planer. De våldsamma demonstranterna har inte en egen tältcamping, om så vore fallet skulle polisen inte ha några problem. De våldsamma bor granne med den fredlige pacifisten. De kanske rentav delar tält. Varför finns det ingen självsanering?

Inför svenska evenemang med demonstrationer och dylikt har det ofta funnits arrangörer som fört en dialog med polisen och försökt verka självsanerande inifrån. Max Andersson har varit med om det, har jag för mig. Men på aktivistnivå är det dåligt med detsamma.

En av Gandhis ickevåldsprinciper var det var bättre att använda våld, än att låta bli på grund av feghet. Jag tycker det kan appliceras även på motviljan att använda våld på grund av ovilja att göra något åt problemet.

För om du som fredlig aktivist inte gör något åt våldsverkarna, då måste 16500 poliser göra detsamma. Och 16500 poliser kan inte vara lika säker på din fredlighet som du är. Så enkelt är det.

Om inte tidigare så borde Sverige vaknat efter Göteborg 2001. Sedan dess vet vi att toppmöte innebär bråk och att platsen ifråga förvandlas till krigszon. År 2007 finns det inte längre några bortförklaringar. Reser man det för att delta i motdemonstrationerna vet man för ett faktum att man blir en i den stora massan som inte bara legitimerar våldet, utan är den plattform våldet verkar ifrån.

Som en del av denna stora massa reste Grön Ungdoms språkrör ner till Rostock. Inte bara medvetna om risken (chansen, möjligheten!) att bli arresterad, utan kanske också lite pirriga inför det. Som barnet som pallar ett äpple första gången. Busigt, men spännande.

Det är inte radikalt.


Uppdatering Fredag 8/6 12:53: Siffran 100 000 demonstranter är tagen från gronungdom.se:s uppskattning, dvs det är vad språkrören förväntade sig. Utfallet kan ha blivit lägre, i en kommentar nämns 60 000. Det förändrar inte argumentationen. Polisen har rimligtvis bara marginellt lättare att hantera 60 000 personer än 100 000.

Andra bloggar om: Ellinor Scheffer, Alexander Chamberland, politik, samhälle, Grön Ungdom, Rostock, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se

Ve och Vasa! Nationaldagen är över oss

Dagens Nyheter konstaterar att "6 juni har blivit en dag för politiska manifestationer". Påståendet, som till och med sitter i rubriken, är märkligt. Hur hade en vanlig läsare reagerat om det stått att "1 maj har blivit en dag för politiska manifestationer"?

En nationaldag kan inte "bli" en dag för politiska manifestationer, det är själva poängen från början. När Norge firar 17 maj eller USA firar 4 juli, är det inte för att det är speciellt soligt de dagarna och man bara inte orkar sitta inomhus. Det är en sekellång politisk markering till respektive länders forna förtryckare. Nu är ländarna fria, och det firar man. Samma sak i de flesta länders nationaldagsfirande. Det är en allra högsta grad en fråga om en politisk manifestation. En nationalistisk politisk manifestation.

I Sverige är detta lite mer otydligt, det medges. I Sverige har vi inte haft någon tydlig förtryckarmakt att befria oss ifrån. Istället firar vi det närmaste vi tycks komma. Det som i svensk historieskrivning blivit vår räddning från förtryckande makt. Nämligen då Gustav Vasa med hjälp av ett gäng dalkarlar räddade land och stat från Kristian II. Eller "Kristian Tyrann" som han fått heta i Sverige.

Gustav Vasa utsågs till kung 6 juni för snart femhundra år sedan. Detta (tillsammans med det något mindre sexiga faktum att regeringsformen antogs för 198 år sedan) ansåg man för två år sedan göra denna dag värdig att bli arbetsfri helgdag.

Det är en politisk manifestation i sig tycker jag. Och en ganska uppseendeväckande sådan. År 2005 tyckte alltså Sveriges riksdag att just Vasa och regeringsformen vore så lämpliga föremål att fira.Jag tycker det är uppseendeväckande på riktigt. Inte så att jag har särskilt starka antipatier gentemot regeringsformen, men Vasa? Vad har den karln gjort, egentligen?

Wikipedias artikel om Gustav Vasa har en bra sammanfattning av vad denne "Sveriges landsfader" har att minnas för sig:

"Gustav Vasa bröt loss Sverige från Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvkungadömet i Sverige."

Jag ska inte höja Kalmarunionen till skyarna i onödan, men faktum är att den typen av personalunioner är ett (om än idag uppenbart gammaldags) en enklare form av federation. Vidare ska inte alltför vackra ord yppas om de kungaval som hölls pre-Vasa, men för dåtiden var det en inte helt orimlig form av demokrati.
Jag ska inte heller påstå att vi utan Vasa hade varit del av en decentraliserad nordisk union idag, eller att vi till denna union haft presidentval. Men enhetsstaten och succesionsordningen är till stora delar Gustav Vasas fel, och något vi dras vi med än idag. Varför ska vi fira det?

Gustav Vasa var en despot av stora mått, som centraliserade makten till sig själv och sin avkomma. Reformationen och avkatoliceringen kan vi idag förvisso glädjas åt, men anledningen därtill var knappast mycket annat än egoistiska.

Beskrivningen av Gustav Vasa har varierat genom åren. Han var nationalismens hjälte, vilket säkerligen var del i att svenska flaggans dag infördes 1916. Under senare 1900-tal skrevs han ned av exempelvis Vilhelm Moberg, och blev mer kritiskt granskad. Det är vad som följer därpå som är intressant. 1983 blir svenska flaggans dag nationaldag. 2005 arbetsfri helgdag. Däremellan har Sverige och övriga Europa upplevt en kraftig framgång för den politiska nationalismen. I Sverige manifesterat kanske främst i Ny Demokrati, lasermannen och under de senare åren Sverigedemokraterna.

Kan man med gott mod säga att dessa händelser inte hör ihop? Jag är inte så säker.

Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Gustav Vasa, 6 juni, samhälle, politik
Pingat till intressant.se

Halvdag blir helgdag?

Rubrik i faktaruta, dagens DN sidan 25:
"Nationaldagen blev heldag för två år sedan".

Och det kan man ju förstå. Det tidigare systemet där vi helt sonika gick över till sjunde juni redan vid middagstid var ju erbarmligt opraktiskt.

Touch the bubbles

Om ni undrar vad jag gör sent en söndagskväll så hittade jag nyss ett roligt spel: "Touch the bubbles".

Jag orkade bara spela en gång. Lever tolv och 703 poäng. Första bubblan sprack på lever nio, några till lever tio, och därifrån gick det bara utför. Men det var kul så länge det varade. Varning för musarm.

Rond i P3

Igår var jag med i Rond i P3. Jag är en del av Ronds nyhetspanel som består av en rad bloggare, som alla verkar vara härliga människor.

Gårdagens panel handlade om buggning och tobak, och de två andra deltagarna var Saga Rosén och Helena Sandklef.

Vi tre var egentligen ganska överens om buggning. Jag håller i och för sig lite ovana åsikten att kameraövervakning i vissa fall faktiskt kan vara okej. Jag ligger nog närmare Sagas linje än vad som framggick i radio, men jag är inte så kategoriskt emot alla kameror som jag har varit.

Tobak var lite mer intressant. Saga var ju mot att man genom lagar ska besluta om rökförbud, och jag är ganska positiv. Efter sändningen visade det sig att Helena nog höll med mig åtminstone till viss del, men i studion var vi flera som fick uppfattningen att Helena gick på Sagas linje: att allergikerna får stanna hemma.

Du som vill lyssna kan gå in på Ronds trettiodagarsarkiv, där borde ni hitta programmet åtminstone fram till juli. Aktuellt program är från den 31 maj, och panelen sätter igång vid 31:55 ungefär i programmet.

Reklam

För nästan exakt ett år sedan skrev jag om min syn på reklam. Nu har jag anledning att återkomma.

Under kongressen gick debattvågorna höga i fråga om just reklam. En motion hade lagts om att begränsa reklamen i miljöpartiets medlemsmagasin "Grönt" till att bara acceptera en viss typ av reklam, nämligen "grön" reklam.

Det var ofta fullt vid just den påverkanstorgsstationen, en stor grupp människor som stod och diskuterade. Partistyrelsens hade vid ett par tillfällen två representanter, varav dock bara en representerade partistyrelsens syn. Grönts redaktör Heidi var också där vid några tillfällen.

Det fanns i princip tre huvudinriktningar, skulle jag vilja påstå. Dels de som inte ville ha någon reklam alls, dels de som (i enlighet med motionen) ville utesluta reklam som strider mot miljöpartiets politik, och de som ville hålla det helt öppet.

Ett argument var att reklam så ofta spelar på könsroller och normer som vi vill förändra; att reklamen fungerar konserverande i samhället.

Så är det naturligtvis i någon mån. Men jag upphör aldrig att förvånas av många miljöpartisters snarast paniska inställning till reklam. Så om en homosexuell miljöpartist upplever reklam i Grönt som utgår från tvåsamheten, kommer han/hon då lämna partiet i tron att miljöpartiet blivit kristdemokrater?

Dessutom kan jag känna att det finns en oförståelse för hur reklam och annonsering fungerar. Reklam kan inte suggestera fram behov eller andra känslor hos läsaren, reklam kan bara spela på behov och känslor som redan finns, och framställa sig som nödvändig för att uppfylla just dessa behov.

Reklam i Grönt kommer därför se väldigt annorlunda ut än reklam i övriga samhället, i varje fall om den vill vara effektiv.

Miljöpartister kan prata om "mental hälsa". Man ska få ha "sina tankar i fred" och inte påtvingas normer och annat utifrån. De mest extrema ser reklam som en form av hjärntvätt.
Jag ifrågasätter inkonsekvensen i denna reklampanik. Jag kan hålla med om att reklam är en form av propaganda, som syftar till att få en människa att agera på ett visst sätt. Jag kan också hålla med om att reklamen också i någon mån är effektiv i detta; det är ju därför jag tycker det är bra att mitt parti arbetar med annonser och reklam i valtider.

Problemet är att man ser denna problematik endast i betalda annonser. Det faktum att varenda artikel i tidningar som Grönt är en propagering för en viss idé, och en form av redaktionell marknadsföring - redaktionell reklam, verkar inte röra dem i ryggen. Samma människor som inte vill ha reklam kan hylla en artikel om en artists senaste CD, bara för att det är reklam för något de gillar. Jag tycker det är ett otroligt hycklande.

Faktum är att reklamfrihet inte är något enkelt. Vi ser samma problematik och hyckleri i public service. I många program bjuds människor in, för att de är "aktuella" på ett eller annat. Är de artister får de kanske spela en låt också. Självklart är det en form av marknadsföring. Reklam i reklamfria Sveriges Radio. Och det är klart, vad skulle man göra om det vore totalt förbud mot marknadsföring? Man kan aldrig bjuda in poltiker, eller människor som på ett eller annat sätt har ett egenintresse i att "nå ut". Vad blir kvar? Inte mycket, och det är där hycklandet tar sin början.

I ett SR-program jag hörde, jag tror det var Lantz i P3 (dvs innan flytten till P1), fick en inbjuden artist komma in, prata om sitt liv och sitt kommande album och spela en låt. Men han fick inte berätta adressen till sin MySpace-sida, för det vore ju reklam! Case closed...

Jag tror vi gröna skulle ha mycket att vinna på en mer avslappnad inställning till reklam. Framför allt i våra medlemstidningar, där reklam av rent marknadsekonomiska skäl är sällsynt i vilket fall som helst.

Andra bloggar om: reklam, miljöpartiet, Grönt, public service, mediekritik, medier
Pingat till intressant.se

Hoodsfred

För att sedan visa på att nedanstående inlägg om mer seriösa politiska blogginlägg inte innebär att man inte kan ha kul också, så postar jag här den underbara Hoodsfred-vinjetten. (Eller "Hoodsfred anthem")



Update:
På 7dar.se, vilket tydligen är gruppen medinas hemsida, finns förresten en lite blogg typ. Ett av inläggen berättar lite om deras religiositet och deras liv. Det har en del bra poänger om religion och sekularism. Och om integration; vet inte om det är menat så, men det är så jag läser det:

"Salemoaleykom !

vi har fått en del synpunkter under vår tid som grupp och tänkte härmed klargöra en del saker.Ska försöka beskriva detta brev på bästa möjliga sätt.Vi tog namnet medina från ordets mening: “stad” och även för att i tunisien så har vi en “medina” i varje stad, en borg där det finns köpcenter etc, dvs ej från ett religiöst perspektiv.Du har så rätt så, vi är muslimer, medvetna om våra brister och synder. I många av våra låtar har vi sagt saker om vår kärlek till islam, saker som vi står för,men vi har även valt att inte gömma eller ljuga om saker.Vi dricker ibland, vi svär, vi gör många dåliga saker, men det goda kanske väger upp, vem vet ? Enbart Allah. Det finns muslimer som dödar orättfärdigt i allahs namn, finns folk som dödar sina döttrar, i Allahs namn e det rätt? Vissa åker till mecka, kallar sig hadj men kommer hem och vänstrar mot sin fruar dom rätten att kalla sig muslimer eller förebilder i huvudtaget?Visst har vi ett ansvar, men vi har aldrig uppmanat folk till att begå synder eller sagt att allt vi gör e rätt.vi är födda och uppväxta i sverige, har levt mkt på svenskt sätt om man jämför med hur dom lever i arabvärlden.Och att vi inte lever upp till det vi säger? det är det vi gör, vi har aldrig påstått att vi är rättfärdiga muslimer, vi har vuxit till bättre människor än va vi var innan. Men allt tar sin tid, vi är muslimer i våra hjärtan, men icke praktiserande, sen får väl gud dömma omvi bär rätten att kalla oss muslimer eller ej.Det finns så mkt folk kan ifrågasätta, örhängen, sprit, tobak, tatueringar, fula ord, men i slutändan, hur många e perfekta? Och vad kommer gud säga på den yttersta dan, du åker till jehenna för att du hade örhängen? eller, du åker till jehenna för att du gav pengar till rädda barnen varje månad?jag vet inte, och inte du heller, kontentan av detta brev var iallafall följande, vi gör vårt bästa för att va bra människor. Sen relationen mellan dig o gud, eller mig o gud, e det bara Allah som vet. tack för att ni skrev till oss, man får nya insikter varje dag. shokran. rabbi maekom.

mvh Medina"

Utmaning till unga gröna bloggare

Häromdagen påbörjade jag ett litet miniprojekt, som jag inte kommer slutföra. Jag började gå igenom alla unga gröna bloggar jag uppfattade ha åtminstone delvis politisk inriktning, för att se exakt hur politiska de varit senaste månaden. Jag hade nämligen en känsla av att den politiska gröna debatten uteblivit i de politiska gröna bloggarna, och att gröna politiska analyser och relevanta kommentarer likaså lyste med sin frånvaro. En känsla hade under en tid växt fram att det var mer harmlösa dagböcker och på sin höjd internt ryggdunkande som bloggandet inneburit för oss unga gröna.

Jag satte igång att kolla bloggar för glatta livet Efter elva stycken slutade jag. Det kändes meningslöst. Andelen politiska inlägg, enligt ovanstående definition, var skrämmande låg.

Här kanske bör förklaras lite närmare vad jag gjorde. Jag tittade på alla inlägg i en blogg från första maj till det datum som då var (24:e). De inlägg som till största delen bestod av en egen politisk analys, kommentar eller argumentation räknades som politiska. Övriga inte. Jag var ute efter att antingen kunna bekräfta eller vederlägga min hypotes. Men den vägen på vilken undersökningen barkade hän var bara alltför nedslående. Det var mycket värre än jag kunde föreställa mig. Många inlägg var naturligtvis helt opolitiska, men huvudparten av de som (utöver ovanstående definition) kan betraktas som politiska var nästan alla ytterst kortfattade eller täckte bara en del av ett inlägg som till största delen bestod av exvis citat eller referat från någon annan blogg/rapport/tv-program eller dylikt.

Jag ska inte presentera resultaten av den del av min lilla undersökning som faktiskt genomfördes, men av elva bloggar, varav flera anses vara de mest högprofilerade gröna bloggarna, var det bara Agnes Sandstedt som hade fler än fem inlägg som passade in i den (för övrigt inte alls särskilt snäva) definition jag satt upp. De flesta hade tre eller färre inlägg som passade in.

Ett par politiska inlägg på nästan en månad. Och detta under perioden före, under och efter kongressen. Anmärkningsvärt? Javisst!

I och för sig kan hävdas att bloggarna i och med kongressen, inräknat förberedelser et cetera, innebar en allmän dip i bloggandet överhuvudtaget. Men de flesta av de som hann undersökas hade åtminstone uppemot dussinet blogginlägg, och på sin höjd ett par inlägg som kan räknas som politiska. Bloggare som Anders Wallner och Jakop Dalunde hade 64 resp 29 inlägg under perioden, men bara ett par-tre var som passade in i den mall jag satt upp.

Man skulle också kunna hävda att många av bloggarna inte har som syfte att vara politiska. Det är sant, för några få gröna bloggare. Man kan också hävda, vilket är mer allmängiltigt, att de flesta bloggar inte har som enda syfte att vara politiska. Det senare av dessa två motargument är relevant, och värt att ta i beaktning. Det här ska alltså inte ses som en kritik av nämnda bloggare, eller någon annan heller för den delen. Tvärtom, det jag skriver om här gäller lika mycket mig som någon annan.

Däremot tror jag att vi unga gröna bloggare begår ett stort misstag om vi fortsätter den inslagna stigen. I bloggarna har vi en stor möjlighet att uppnå två saker:
1. Nå ut.
2. Utveckla gröna idéer.

Nå ut kan vi göra genom att argumentera med och mot andra bloggare, att förklara varför det MUF, SSU eller Ung Vänster gör är förkastligt och korkat från en grön synvinkel. Genom att använda verktyg som Twingly där man kan bli länkad från exvis DN ger vi oss stora möjligheter att bli lästa av fler än de närmast sörjande. Men det räcker inte att locka människor med en länk, man måste få dem att stanna också. Där misslyckas vi grovt. På det sätt vi gör fel kan exemplifieras med Johan Hellströms i skrivande stund senaste inlägg. DN har en artikel ute om hur moderaterna i europaparlamentet agerade angående ett förslag om spritskattnivåer inom EU. EU-moderaterna röstade (enligt artikeln) för att tvinga Sverige att ha lägre alkoholskatter, tvärtemot regeringens linje. Johan är (likaså i skrivande stund) ensam att som bloggare bli länkad från artikeln via (det automatiserade systemet) Twingly. Vad har då Johan skrivit? Det som följer är ett helt citat av hela inlägget:

"Noterar att de gamla moderaterna tycks ha något av en fristad i Bryssel."

Lysande... I och för sig roligt, lite ironiskt på ett sånt där härligt sätt som bara västgötar som är uppvuxna på den småländska gränsen klarar av. Men politiskt någon briljant analys, eller ens en särskilt skarp politisk kommentar, är det knappast.

Jag tror inte ens Johan försökte. Han är ju en smart kille, inte oäven framför tangentbordet heller. Varför tar han inte chansen och gör en riktig analys av läget, skriver en relevant politisk kommentar eller åtminstone argumenterar en liten stund gällande alkoholskatter visavi överstatlighet?

Redan den "vinkel" han redan hittat är ju bra nog för viss utveckling. En liten text om hur gamla moderater blivit skeppade söderut hade varit intressant att läsa, även om den inte varit så lång.
Men nej, Johan valde, liksom så många andra av oss, den enkla utvägen. En kort mening, en retorisk fråga, en simpel bitsk kommentar. Jag är ledsen girls and grabs, men det duger inte.

Den andra poängen med en rad levande gröna bloggar är den interna idéutvecklingen. En blogg är en underbar möjlighet för en person att i lugn och ro utveckla sina egna tankar i full frihet, samtidigt som man kan åtnjutna hjälp från andra i form av feedback och argument för och emot. Varför tacker vi nej till det?

Inför kongressen, kunde man förvänta sig ett uppsving av argumenterande inlägg för en intern publik, för att försöka vinna över en och annan till sin sida. Alla som läser gröna bloggar är knappast såpass överens att det inte skulle finnas en poäng med det. Och visst fanns det en hel del inlägg som handlade om "inför kongressen" på ett eller annat sätt. Lustigt nog lyckades många av den berätta/beskriva vad man tycker, men inte varför.

Bloggarna är ett politiskt instrument. Ett kraftfullt politiskt instrument, rentav. Men nio gånger av tio struntar vi att använda oss av det, och bestämmer oss istället för att berätta om vår dag. Eller vilken låt som är softast just nu. Eller länka till nån annan som berättar vilken låt de gillar just nu.

Ni gröna bloggare som läser detta: missförstå mig rätt! Jag tycker personligen det är ganska kul att veta vad ni gjorde igår, jag känner ju er någorlunda. Men ni som har en politisk ambition med era bloggar (vilket, enligt er egen sortering av er själva på bloggtoppen, är ganska många), borde inte nöja er med det. Jämför det med att köpa annonsplats, för att där lista ens tre favoritböcker. Det är grovt missbruk av effektivt politiskt vapen!

Jag hoppas på en skärpning, av er och av mig själv. En utmaning att pumpa lite mer energi in i inläggen. Lite mer eftertanke, lite mer glöd, lite mer skarp politik. Vem antar utmaningen?

Länkar

Om nån undrade så är de senaste inläggen med länklistor ett försök till smidigare behandling av blogglänkar än att rada upp dem alla i högerspalten. Nu finns länkar efter kategori i högerspalten, och man ser alla länkar när man klickar på en kategori. Frigör lite spejs till höger, vilket är bra.

Utlandsbloggare

Det progressiva USA
Lena i Latinamerika
Betraktelser från omvärlden
Nadia i Chile
Nina i Costa Rica
Nytt under solen
Pumans dotter
Pumans Pensamientos
Vardagsmat
Vida Latina

Familjen

Mamma
Syster

Andra politiska bloggar

Borgerliga bloggare
Annie Johansson (c)
Bassem Nasr (c)
Carl Bildt (m)
Ella Bohlin (kd)
Erik Hultgren (c)
Fredrik Federley (c)
Fredrik R Krohnman (m)
Fredrik Malm (fp)
Isobel Hadley-Kamptz
Jenny Sjödin (fp)
Johan Ingerö (fp)
Johan Linander (c)
Johan Norberg, f.d. hässelbybo
Johan Sjöberg (c)
Johanna Nylander (fp)
Johannes Jakobsson, fd kursare
Magnus Andersson (c)
Niklas Frykman (fp)
Niklas Wykman (m)
Per Ankersjö (c)
Per Gudmundsson
PJ Anders Linder (SvD)
Sakine Madon (fp)
Siavosh Zarrasvand, grön liberal

Vänsterbloggare
Ali Esbati (v)
Eric Sundström (s)
Joel Malmqvist (s)
Johan Sjölander (s)
Jonas Morian (s)
Katrine Kielos (s)
Magnus Linton
Markus Hankins, galen göteborgare
Nasrin Mosavi, fd miljöpartist. Numera vänsterpartist och nykristen. Har tidigare droppat oneliners som att hon är nykterist för att hon "blir så kåt när hon dricker".'
Roger Mogert (s)

Fildelare
Copyriot
Oscar Swartz
Rick Falkvinge