Dansk Folkeparti vill enligt Dr.dk att även praktiserande muslimer ska äta skolmat under ramadan. Problemformuleringen är att de muslimska eleverna blir aggressiva och okoncentrerade under ramadan.
Någonstans får man väl vara positivt förvånad att DF inte anser muslimer vara aggressiva jämt, utan bara under ramadan.
Andra bloggar om: dansk folkeparti, danmark, ramadan, islam, politik, samhälle
tisdag, oktober 31, 2006
TV-chef förbjuder rapportering om klimatförändringar
Michael Palmer är "general manager" för två tv-bolag i Maine, tillhörande ABC och Fox. I somras rapporterade stationerna från premiären av Al Gores film "En obekväm sanning". Efter det skickade Palmer ett mejl till redaktionen. Han inledde med:
Andra bloggar om: politik, samhälle, usa, maine, mediekritik, klimatförändringar, klimatpolitik
Pingat till intressant.se
"I was wondering where we should send the bill for the live shot Friday at the theater for the Al Gore commercial we aired."Palmer går sedan vidare med att förbjuda vidare rapportering av klimatförändringarna. New York Times skriver:
[Palmer] has told his joint staff of nine men and women that when “Bar Harbor is underwater, then we can do global warming stories.”
“Until then,” he added. “No more.”
Andra bloggar om: politik, samhälle, usa, maine, mediekritik, klimatförändringar, klimatpolitik
Pingat till intressant.se
FN-update
Jo, det har hänt en hel del sedan jag rapporterade om FN-bråket mellan Guatemala och Venezuela. Till att börja med har Venezuela fortsatt på den inslagna vägen av att vara obstinat till tusen. Antalet omröstningar ligger nu på 41 till antalet där alltså Guatemala vunnit fyrtio av dessa och där en, den sjätte, blev oavgjord. I de senaste omröstningarna har Venezuela förlorat med mellan 18 och 27 röster.
Inför den fjärde dagen av omröstningar trädde Bolivia fram och påstod att Venezuela avträtt kandidaturen till förmån för Bolivia. Bolivia som alltså leds av Chavez homeboy Evo Morales. Chavez har bland annat sagt att "det godas axelmakter" består av Venezuela, Bolivia och Kuba. Såvitt jag förstått var det ingen som tyckte Bolivia var en bra kompromisslösning, förutom då Chavez, Morales och kanske en viss Fidel. Som tur för alla inblandade visade det sig att Venezuela trots allt inte riktigt ville avsäga sig sin plats, och meddelade att man kunde låta Bolivia kandidera i deras ställe om tre villkor uppfylldes. Ett av kraven var att USA skulle upphöra med sin utöva tryck och utpressning på världens regeringar. Nånstans där börjar man undra om Venezuela verkligen är på riktigt...
Guatemala å sin sida vägrar ge sig. Med viss rätt förstås eftersom man uppenbarligen har betydligt större stöd i generalförsamlingen. Någonstans är det också positivt att man inte "ger efter" i det venezolanska chickenrejset, någonstans är det dock också något av en barnslig prestigematch.
I nuläget verkar det onekligen låst. Guatemalas utrikesminister Gerth Rosenthal har haft möten med sin venezolanska motpart Nicolás Maduro utan att komma överens om något.
För nästa års val om Perus ersättare 2008-2009 har sedan länge Costa Rica och Dominikanska Republiken anmält att man kandiderar. Costa Rica har sagt att man avser att avvakta med sin kandidatur till dess. Domikanska Republiken däremot har sagt att man står till tjänst redan nu, om erbjudandet skulle komma. Eftersom det också verkar som man tillfrågats av Venezuela så hänger på det Guatemala.
Det är dock inte självklart att Guatemala accepterar Dominikanska Republiken som en bra kompromisskandidat. Guatemala har en allmän konflikt med den karibiska grupperingen CARICOM (Karibiska Gemenskapen), där både dominikanerna och venezolanerna är observatörer. Konflikten bygger på en territoriell konflikt med Caricom-medlemmen Belize. Belize tillhörde tidigare Guatemala, som dock sålde Belize till engelsmännen i utbyte för att engelsmännen skulle bygga en motorväg. En väg som engelsmännen dock struntade i att bygga. Antagligen insåg Guatemala sent omsider att man blivit huzzlad och ville ha landet tillbaka.
Sedan 1991 har Guatemala erkänt Belize som ett självständigt land, men man bråkar fortfarande om vissa markområden längs med gränsen och den Beliziska premiärministern har uppmanat sina Caricompisar att rösta på vem som helst föruom Guatemala. Inte riktigt den inställning till världspolitiken man väntar sig av premiärministrar, men så är det.
Eller för att knyta an till diskussionen om public service nedan. Varför överhuvudtaget producera såpoperor? Den internationella diplomatin överträffar alltid dikten!
Andra bloggar om: fn, samhälle, politik, latinamerika, venezuela, guatemala, dominikanska republiken, säkerhetsrådet, caricom
Pingat till intressant.se
Inför den fjärde dagen av omröstningar trädde Bolivia fram och påstod att Venezuela avträtt kandidaturen till förmån för Bolivia. Bolivia som alltså leds av Chavez homeboy Evo Morales. Chavez har bland annat sagt att "det godas axelmakter" består av Venezuela, Bolivia och Kuba. Såvitt jag förstått var det ingen som tyckte Bolivia var en bra kompromisslösning, förutom då Chavez, Morales och kanske en viss Fidel. Som tur för alla inblandade visade det sig att Venezuela trots allt inte riktigt ville avsäga sig sin plats, och meddelade att man kunde låta Bolivia kandidera i deras ställe om tre villkor uppfylldes. Ett av kraven var att USA skulle upphöra med sin utöva tryck och utpressning på världens regeringar. Nånstans där börjar man undra om Venezuela verkligen är på riktigt...
Guatemala å sin sida vägrar ge sig. Med viss rätt förstås eftersom man uppenbarligen har betydligt större stöd i generalförsamlingen. Någonstans är det också positivt att man inte "ger efter" i det venezolanska chickenrejset, någonstans är det dock också något av en barnslig prestigematch.
I nuläget verkar det onekligen låst. Guatemalas utrikesminister Gerth Rosenthal har haft möten med sin venezolanska motpart Nicolás Maduro utan att komma överens om något.
För nästa års val om Perus ersättare 2008-2009 har sedan länge Costa Rica och Dominikanska Republiken anmält att man kandiderar. Costa Rica har sagt att man avser att avvakta med sin kandidatur till dess. Domikanska Republiken däremot har sagt att man står till tjänst redan nu, om erbjudandet skulle komma. Eftersom det också verkar som man tillfrågats av Venezuela så hänger på det Guatemala.
Det är dock inte självklart att Guatemala accepterar Dominikanska Republiken som en bra kompromisskandidat. Guatemala har en allmän konflikt med den karibiska grupperingen CARICOM (Karibiska Gemenskapen), där både dominikanerna och venezolanerna är observatörer. Konflikten bygger på en territoriell konflikt med Caricom-medlemmen Belize. Belize tillhörde tidigare Guatemala, som dock sålde Belize till engelsmännen i utbyte för att engelsmännen skulle bygga en motorväg. En väg som engelsmännen dock struntade i att bygga. Antagligen insåg Guatemala sent omsider att man blivit huzzlad och ville ha landet tillbaka.
Sedan 1991 har Guatemala erkänt Belize som ett självständigt land, men man bråkar fortfarande om vissa markområden längs med gränsen och den Beliziska premiärministern har uppmanat sina Caricompisar att rösta på vem som helst föruom Guatemala. Inte riktigt den inställning till världspolitiken man väntar sig av premiärministrar, men så är det.
Eller för att knyta an till diskussionen om public service nedan. Varför överhuvudtaget producera såpoperor? Den internationella diplomatin överträffar alltid dikten!
Andra bloggar om: fn, samhälle, politik, latinamerika, venezuela, guatemala, dominikanska republiken, säkerhetsrådet, caricom
Pingat till intressant.se
Humor från rockhögern
Ibland är rockhögern faktiskt rolig. Ingerö gör sig lustig över Mikaela Valterssons retoriska frågor i riksdagsdebatten.
Det hade varit roligare om man inte visste att Johan själv satt där ute i höstmörkret och var jävligt nöjd med skämtet. Det förtar känslan lite.
Det hade varit roligare om man inte visste att Johan själv satt där ute i höstmörkret och var jävligt nöjd med skämtet. Det förtar känslan lite.
måndag, oktober 30, 2006
Public Service
Förändringens vindar blåser som bekant på Sveriges Radio. Flera samhällsprogram kommer försvinna eller produceras externt. Det senare är fallet med Vår Grundade Mening, ett utmärkt mediemagasin med en något högtravande ton. Ett liknande program, med mer fokus på nyheter och reklam, ska produceras externt. Debatten runt detta har cirkulerat kring att detta skulle lägga mer makt i knät på radiohusets beslutsfattare. Ett exempel är en artikel i journalisten, där man räds att den nya produktionen skulle vara mer försiktig i sin kritik mot SR eftersom man inte biter den hand som föder den.
I klarspråk är man rädd för att en ny producent ska gå försiktigt åt SR för att få behålla sitt jobb. Resonemanget blir lite konstigt, inte minst eftersom SR just visat att det går att lägga ner program som producerats internt också.
Problemet är knappast att man ska sätta sig i en situation där man har mediekritiska program som inte går att lägga ned, utan att man har ledare som inte vill lägga ned det. If there's a will, there's a way. Men utan vilja blir det inget.
Monopolproblem I
Någonstans där närmar man sig pudelns kärna. SR:s ledning anser sig ha i uppdrag att sprida SR till nya grupper. Detta trots att man alltså också uppger sig ha fyra miljoner lyssnare om dagen. I public service-uppdraget har lagts en ambition att tillhandahålla ett utbud för alla, att alla samhällets medborgare ska kunna finna något "omistligt" i Sveriges Radio (läs om hur SR ser på sitt eget uppdrag här, där man också hittar sändningstillstånd, redovisningar och annat kul).
Detta innebär exempelvis att Sveriges Radio också konkurrerar med reklamradion, och sänder program mycket lika reklamradion. Jag undrar spontant: varför då?
Svaret ligger i det gamla monopoltänkandet. Någonstans ligger i Public Service idén om att alla egentligen vill ha det, att reklamradion är ett problem som ska konkurreras ut. Genom att locka med bra och populär musik ska man sedan leda människor in i finkulturens undebara värld. I SR:s public service-redovisning för 2005 skriver man faktiskt att musiken är en "bärare av och inkörsport till talat, icke-musikaliskt innehåll som nyheter, debatt och kultur."
Är inte det stor humor så säg...
Problemet är att det inte är gratis att göra det. Jag säger inte att det är fel att spela popmusik i P3, men nog är det konstigt att det inte diskuteras varför licenspengar ska bekosta någons fabless för Winnerbäcks eller 50 cents senaste? Samma problematik gäller förresten för SVT. Jag har inget problem med att det går dokusåpor på TV, men jag tycker det är ett problem att x antal licensmiljoner under åren plöjts ner i såpopereträsket, eller ännu värre slängts i sjön vid producerandet av diverse dokusåpor.
Public service ska vara ett komplement för att producera den radio som inte har kommersiell bärkraft. Det finns ingen anledning att lägga ned gemensamma välfärdsprogram för något som människor faktiskt är villiga att betala för, speciellt inte när det knappast föreligger någon potential till negativt ägarinflytande (ergo: om NRJ inte vill spela Winnerbäck har det knappast med hans texter att göra...)
Monopolproblem II
Monopol-spöket står också för det andra stora problemet med public service idag, nämligen att all public service ska sändas på statliga radiovågor. Jag förstår faktiskt inte varför det är så. Syftet med public service ska vara att fler människor ska nås av mer djuplodande samhällsjournalistik, kulturdebatt och hårdare politiska granskningar. Om det sedan sänds i P1 eller Mix megapol är väl helt irrelevant? Tvärtom så har man ju helt nya möjligheter att nå nya grupper om man sänder det i reklamradio.
Jag gillar idén med public service-fonder. En pott pengar utanför SR som alla produktionsbolag skulle kunna söka för att olika produktioner, för att sedan sända i vilken kanal eller vilket annat medium som helst. Naturligtvis skulle reglerna kring det vara hårda, och stödet vara olika beroende på var det ska sändas, men principen skulle kunna innebära en större mångfald av program i etern, men också att dessa skulle sändas för en betydligt bredare målgrupp. Även notoriska NRJ-fjortisar skulle behöva byta för att slippa undan en halvtimme av public service, samtidigt som en liten del pengar också skulle kunna gå till podcasts av olika typer. Public service måste naturligtvis ge stöd till all form av medborgarjournalistik.
Detta system skulle kunna existera vid sidan om SR, antingen med SR själva som administratörer eller med ett oberoende beslutsorgan.
Sammanfattning
Omvandlingen av public service är oerhört viktig för vår framtida mediekonsumtion. Vi kan välja mellan att leva kvar i efterkrigstidens socialistiska monopolidéer och naivt försöka apa efter den reklamfinansierade grunda underhållningsradion eller så kan släppa det barnsliga monopoltänket, släppa public service fritt och se till att varje skattekrona används effektivt till granskning, debatt och djupdykningar in i kultur, samhälle och politik.
Andra bloggar om: politik, samhälle, public service, sr, mediekritik
Pingat till intressant.se
I klarspråk är man rädd för att en ny producent ska gå försiktigt åt SR för att få behålla sitt jobb. Resonemanget blir lite konstigt, inte minst eftersom SR just visat att det går att lägga ner program som producerats internt också.
Problemet är knappast att man ska sätta sig i en situation där man har mediekritiska program som inte går att lägga ned, utan att man har ledare som inte vill lägga ned det. If there's a will, there's a way. Men utan vilja blir det inget.
Monopolproblem I
Någonstans där närmar man sig pudelns kärna. SR:s ledning anser sig ha i uppdrag att sprida SR till nya grupper. Detta trots att man alltså också uppger sig ha fyra miljoner lyssnare om dagen. I public service-uppdraget har lagts en ambition att tillhandahålla ett utbud för alla, att alla samhällets medborgare ska kunna finna något "omistligt" i Sveriges Radio (läs om hur SR ser på sitt eget uppdrag här, där man också hittar sändningstillstånd, redovisningar och annat kul).
Detta innebär exempelvis att Sveriges Radio också konkurrerar med reklamradion, och sänder program mycket lika reklamradion. Jag undrar spontant: varför då?
Svaret ligger i det gamla monopoltänkandet. Någonstans ligger i Public Service idén om att alla egentligen vill ha det, att reklamradion är ett problem som ska konkurreras ut. Genom att locka med bra och populär musik ska man sedan leda människor in i finkulturens undebara värld. I SR:s public service-redovisning för 2005 skriver man faktiskt att musiken är en "bärare av och inkörsport till talat, icke-musikaliskt innehåll som nyheter, debatt och kultur."
Är inte det stor humor så säg...
Problemet är att det inte är gratis att göra det. Jag säger inte att det är fel att spela popmusik i P3, men nog är det konstigt att det inte diskuteras varför licenspengar ska bekosta någons fabless för Winnerbäcks eller 50 cents senaste? Samma problematik gäller förresten för SVT. Jag har inget problem med att det går dokusåpor på TV, men jag tycker det är ett problem att x antal licensmiljoner under åren plöjts ner i såpopereträsket, eller ännu värre slängts i sjön vid producerandet av diverse dokusåpor.
Public service ska vara ett komplement för att producera den radio som inte har kommersiell bärkraft. Det finns ingen anledning att lägga ned gemensamma välfärdsprogram för något som människor faktiskt är villiga att betala för, speciellt inte när det knappast föreligger någon potential till negativt ägarinflytande (ergo: om NRJ inte vill spela Winnerbäck har det knappast med hans texter att göra...)
Monopolproblem II
Monopol-spöket står också för det andra stora problemet med public service idag, nämligen att all public service ska sändas på statliga radiovågor. Jag förstår faktiskt inte varför det är så. Syftet med public service ska vara att fler människor ska nås av mer djuplodande samhällsjournalistik, kulturdebatt och hårdare politiska granskningar. Om det sedan sänds i P1 eller Mix megapol är väl helt irrelevant? Tvärtom så har man ju helt nya möjligheter att nå nya grupper om man sänder det i reklamradio.
Jag gillar idén med public service-fonder. En pott pengar utanför SR som alla produktionsbolag skulle kunna söka för att olika produktioner, för att sedan sända i vilken kanal eller vilket annat medium som helst. Naturligtvis skulle reglerna kring det vara hårda, och stödet vara olika beroende på var det ska sändas, men principen skulle kunna innebära en större mångfald av program i etern, men också att dessa skulle sändas för en betydligt bredare målgrupp. Även notoriska NRJ-fjortisar skulle behöva byta för att slippa undan en halvtimme av public service, samtidigt som en liten del pengar också skulle kunna gå till podcasts av olika typer. Public service måste naturligtvis ge stöd till all form av medborgarjournalistik.
Detta system skulle kunna existera vid sidan om SR, antingen med SR själva som administratörer eller med ett oberoende beslutsorgan.
Sammanfattning
Omvandlingen av public service är oerhört viktig för vår framtida mediekonsumtion. Vi kan välja mellan att leva kvar i efterkrigstidens socialistiska monopolidéer och naivt försöka apa efter den reklamfinansierade grunda underhållningsradion eller så kan släppa det barnsliga monopoltänket, släppa public service fritt och se till att varje skattekrona används effektivt till granskning, debatt och djupdykningar in i kultur, samhälle och politik.
Andra bloggar om: politik, samhälle, public service, sr, mediekritik
Pingat till intressant.se
söndag, oktober 29, 2006
Kristdemokraterna överger stöd åt regeringen
I Danmark alltså. Lederaren för det danska kristdemokratiska partiet, Bodil Kornbek, uttalar på Danmarks Radios webplats att man efter nästa val vill ha en ny regering. Efter förra valet gav man Fogh Rasmussen stöd att bilda regering, men nu ifrågasätter Kornbek hans människosyn.
Man kan ju hoppas att svenska KD bjuder in Kornbek till sin nästa kongress. De verkar ha mycket att lära.
Andra bloggar om: politik, samhälle, danmark, kristdemokraterna
Pingat till intressant.se
- Foghs udgangspunkt er, at man som menneske bliver vurderet efter, hvad man kan præstere. Han ser på os, som nogen der skal yde en produktion og give et afkast. Det præger den politik, der kommer fra den nuværende regering, sagde Bodil Kornbek.Kornbek kritiserar också delar av skolpolitiken, asylpolitiken och regeringens "pisk over kontanthjælpsmodtagerne".
Man kan ju hoppas att svenska KD bjuder in Kornbek till sin nästa kongress. De verkar ha mycket att lära.
Andra bloggar om: politik, samhälle, danmark, kristdemokraterna
Pingat till intressant.se
fredag, oktober 27, 2006
Nya bilder: Eftervalsfest
I slutet av september var det eftervalsfest utanför Linköping hos Kristin o Åsa. Mycket trevligt. Kolla in alla bilderna här.
Mina favvos som jag vill att ni kollar in är några filmer.
Först lite kul med Göran. Här diggar han och här scattar han.
Sedan en film där det dansas till en remake av en gammal dänga. Men det roligaste är kanske Amelias visdomsord i början.
Man kan också om man vill lyssna på när folk borstar tänderna.
Sedan lekte Amelia och Åsa med skuggfigurer. Här är en bild och här är en film. Båda blev lite mörka, så jag försökte ta en bild med blixt också. Ingen bra idé.
Sen tog Amelia många fina bilder. Kolla in dem! Ett foto jag tyckte var roligt var ett foto på Amelias skugga, som ser precis ut som en bild jag själv tog under politikercirkusturnén. Jämför själva: Amelia, Tomas.
Mina favvos som jag vill att ni kollar in är några filmer.
Först lite kul med Göran. Här diggar han och här scattar han.
Sedan en film där det dansas till en remake av en gammal dänga. Men det roligaste är kanske Amelias visdomsord i början.
Man kan också om man vill lyssna på när folk borstar tänderna.
Sedan lekte Amelia och Åsa med skuggfigurer. Här är en bild och här är en film. Båda blev lite mörka, så jag försökte ta en bild med blixt också. Ingen bra idé.
Sen tog Amelia många fina bilder. Kolla in dem! Ett foto jag tyckte var roligt var ett foto på Amelias skugga, som ser precis ut som en bild jag själv tog under politikercirkusturnén. Jämför själva: Amelia, Tomas.
Nya bilder: Turist i Stockholm
Besök av Chantel från Australien, vilket gav upphov tilll en hel del fina bilder från runt om Stockholm.
Alla hundra bilder kan ses här.
Mina favvosar:
Fin bild från Skansen.
Sittande björn på Skansen.
Vid Surikatburen blev vi vittnen till ett flyktförsök. Tre surikater gaddade ihop sig och försökte fly. Här ser vi hur två håller vakt medan den tredje närmare sig dörren. Här ser vi hur den senare surikaten försöker lirka upp låset på dörren. Här inser han att de misslyckats och att de är upptäckta. Även en av de vakthållande surikaterna inser sig upptäckta, de glömde att "se upp".
Kul text om auktoritet på ett tak till nån sorts skjul i Stockholm.
Tomas speglar sig i glansen från kaknästornets utsikt. Eller nåt.
Till sist vill jag att ni kollar in denna jääättegoa tapasmiddag på Oxid i Stockholm.
Alla hundra bilder kan ses här.
Mina favvosar:
Fin bild från Skansen.
Sittande björn på Skansen.
Vid Surikatburen blev vi vittnen till ett flyktförsök. Tre surikater gaddade ihop sig och försökte fly. Här ser vi hur två håller vakt medan den tredje närmare sig dörren. Här ser vi hur den senare surikaten försöker lirka upp låset på dörren. Här inser han att de misslyckats och att de är upptäckta. Även en av de vakthållande surikaterna inser sig upptäckta, de glömde att "se upp".
Kul text om auktoritet på ett tak till nån sorts skjul i Stockholm.
Tomas speglar sig i glansen från kaknästornets utsikt. Eller nåt.
Till sist vill jag att ni kollar in denna jääättegoa tapasmiddag på Oxid i Stockholm.
måndag, oktober 23, 2006
Ali Hussein
Ali Hussein, eller Lasse Lindroth som han hette egentligen, levde inte för att se 2000-talet. Till allas stora sorg naturligtvis. Men hans humor lever kvar.
Sista skämtet är bäst
Sista skämtet är bäst
söndag, oktober 22, 2006
Nicaragua går till val
Nicaragua går till val den femte november, och enligt opinionsmätningar leder Sandinistledaren Daniel Ortega Saveedra stort.
Ortegas Sandinistparti tog makten 1979 från den brutala Somozadiktaturen och ledde landet i elva år i en egen liten diktatur. Först i form av en junta sedan genom Ortega som president på egen hand.
Sandinisterna är i denna del av världen mest kända som offer för USA:s inerventionistiska politik under Reagan, när Contras på amerikanska pengar förde inbördeskrig mot Sandinistregimen. Att Sandinisterna skulle ha varit ett dugg bättre än den regim de störtade är dock svårt att se, om man inte är blommande stalinist.
Latinamerikansk samtida politik är svårbegriplig. Genom att man har statskupper och skiftande dikaturer runt hörnet och inte minst lång historia av svåra ekonomiska tider har man helt andra perspektiv än vi har i Europa. Jämför exempelvis att vi i Europa fortfarande lever med andra världskrigets skugga över allt vi göra (EU varandes det främsta exemplet), och det är lätt att förstå att både Somozadiktaturen och Sandinistdiktaturen ligger kvar som en våt matta över synen på politiken. Lägg då till att Nicaragua är ett mycket fattigt land, även med centralamerikanska mått mätt och en mycket komplicerad politisk värld öppnar sig.
Det blir inte lättare av att de gamla marxisterna i Sandinisterna har allierade i konservativa partier, varav några från Somozas gamla parti. Ortegas vice-presidentkandidat har dessutom absurt nog varit civil chef för Contras under åttitalen.
Å andra sidan har det största högerpartiet, Partido Liberal Constitucionalista (PLC), stöd av en organisation som kallar sig CPT (vilket ska betyda Arbetarnas Permanenta Kongress, dvs antagligen Congreso Permanento de Trabajadores el. dyl.) och som är bland andra flera fackförbund i samverkan.
Som om inte det vore nog så har Sandinisterna och PLC direkt efter det första otvivelaktivt demokratiska valet 1990 gått ihop för att skapa en typ av tvåpartisystem. Efter förra valet har man gjort om reglerna för val, för att marginalisera övriga partier. Nu krävs det bara 40% av rösterna för att vinna presidentvalet i en första omgång. Eller bara 35% om det skiljer tillräckligt ner till tvåan. Om ens parti får under 4% riskerar dessutom partiet att förlora sin lagliga ställning som parti, om jag förstått saken rätt.
PLC:s president som valdes 1996, Arnoldo Alemán, mannen som har rankats som den nionde mest korrupte människan i världen någonsin. Alemáns vicepresident, Enrique Bolaños, blev vald 2001 och bröt sig ur PLC för att bilda ett eget parti. Han fick Alemán dömd till 20 år fängelse. Ett straff som Alemán av hälsoskäl tillbringar på sin privata ranch.
Dessa antikorruptionsmål är dock inte populära hos Sandinistledaren. Ortega själv har anklagats för grov korruption. I de sista dagarna innan Sandinistregimen lämnade över makten till den demokratiskt valda oppositionen rapporteras mycket av den land och de resurser som förstatligas ha lämnats över till personer på höga poster inom sandinistpartiet.
Denna absurda situation där de två störst partierna härstammar direkt från landets två senaste diktaturer, har lett till att båda partierna har fått utbrytargrupper som också ställer upp. Bolaños utbrytargrupp har efter vissa interna misslyckanden uppgått i Nicaraguas Liberala Allian, ALN (Allianza Liberal Nicaragüense). ALN:s grundare, Eduardo Montealegre, ställer också upp i detta val och ligger enligt ovanstående opionsmätningar på ungefär samma nivå som PLC, efter stöd från exempelvis näringslivet.
Sandinisterna har en utbrytargrupp i Movimiento de Renovación Sandinista (Rörelsen för Sandinistisk förnyelse, MRS) . MRS verkar vara en regnbågsliknande koalitik som inkluderar Nicaraguas Socialistiska Parti, Nicaraguas Gröna parti och ett (av många) kristdemokratiska partier med hjärtat till center-höger. MRS verkar för nuvarande vara tredje största parti.
Andra bloggar om: latinamerika, nicaragua, sandinism, sandinister, politik, utrikes, samhälle
Pingat till intressant.se
Ortegas Sandinistparti tog makten 1979 från den brutala Somozadiktaturen och ledde landet i elva år i en egen liten diktatur. Först i form av en junta sedan genom Ortega som president på egen hand.
Sandinisterna är i denna del av världen mest kända som offer för USA:s inerventionistiska politik under Reagan, när Contras på amerikanska pengar förde inbördeskrig mot Sandinistregimen. Att Sandinisterna skulle ha varit ett dugg bättre än den regim de störtade är dock svårt att se, om man inte är blommande stalinist.
Latinamerikansk samtida politik är svårbegriplig. Genom att man har statskupper och skiftande dikaturer runt hörnet och inte minst lång historia av svåra ekonomiska tider har man helt andra perspektiv än vi har i Europa. Jämför exempelvis att vi i Europa fortfarande lever med andra världskrigets skugga över allt vi göra (EU varandes det främsta exemplet), och det är lätt att förstå att både Somozadiktaturen och Sandinistdiktaturen ligger kvar som en våt matta över synen på politiken. Lägg då till att Nicaragua är ett mycket fattigt land, även med centralamerikanska mått mätt och en mycket komplicerad politisk värld öppnar sig.
Det blir inte lättare av att de gamla marxisterna i Sandinisterna har allierade i konservativa partier, varav några från Somozas gamla parti. Ortegas vice-presidentkandidat har dessutom absurt nog varit civil chef för Contras under åttitalen.
Å andra sidan har det största högerpartiet, Partido Liberal Constitucionalista (PLC), stöd av en organisation som kallar sig CPT (vilket ska betyda Arbetarnas Permanenta Kongress, dvs antagligen Congreso Permanento de Trabajadores el. dyl.) och som är bland andra flera fackförbund i samverkan.
Som om inte det vore nog så har Sandinisterna och PLC direkt efter det första otvivelaktivt demokratiska valet 1990 gått ihop för att skapa en typ av tvåpartisystem. Efter förra valet har man gjort om reglerna för val, för att marginalisera övriga partier. Nu krävs det bara 40% av rösterna för att vinna presidentvalet i en första omgång. Eller bara 35% om det skiljer tillräckligt ner till tvåan. Om ens parti får under 4% riskerar dessutom partiet att förlora sin lagliga ställning som parti, om jag förstått saken rätt.
PLC:s president som valdes 1996, Arnoldo Alemán, mannen som har rankats som den nionde mest korrupte människan i världen någonsin. Alemáns vicepresident, Enrique Bolaños, blev vald 2001 och bröt sig ur PLC för att bilda ett eget parti. Han fick Alemán dömd till 20 år fängelse. Ett straff som Alemán av hälsoskäl tillbringar på sin privata ranch.
Dessa antikorruptionsmål är dock inte populära hos Sandinistledaren. Ortega själv har anklagats för grov korruption. I de sista dagarna innan Sandinistregimen lämnade över makten till den demokratiskt valda oppositionen rapporteras mycket av den land och de resurser som förstatligas ha lämnats över till personer på höga poster inom sandinistpartiet.
Denna absurda situation där de två störst partierna härstammar direkt från landets två senaste diktaturer, har lett till att båda partierna har fått utbrytargrupper som också ställer upp. Bolaños utbrytargrupp har efter vissa interna misslyckanden uppgått i Nicaraguas Liberala Allian, ALN (Allianza Liberal Nicaragüense). ALN:s grundare, Eduardo Montealegre, ställer också upp i detta val och ligger enligt ovanstående opionsmätningar på ungefär samma nivå som PLC, efter stöd från exempelvis näringslivet.
Sandinisterna har en utbrytargrupp i Movimiento de Renovación Sandinista (Rörelsen för Sandinistisk förnyelse, MRS) . MRS verkar vara en regnbågsliknande koalitik som inkluderar Nicaraguas Socialistiska Parti, Nicaraguas Gröna parti och ett (av många) kristdemokratiska partier med hjärtat till center-höger. MRS verkar för nuvarande vara tredje största parti.
Andra bloggar om: latinamerika, nicaragua, sandinism, sandinister, politik, utrikes, samhälle
Pingat till intressant.se
lördag, oktober 21, 2006
fredag, oktober 20, 2006
Guate mot Venezuela
När nya medlemmar i FN:s säkerhetsråd ska väljas har allt gått enligt planerna. Sydafrika tar den afrikanska platsen efter Tanzania, Italien och Belgien de två europeiska platserna efter Danmark och Grekland och Indonesien snuvade Nepal på att efterträda Japan på den öppna asiatiska stolen. Kvar är frågan vem som ska ersätta Argentina på den öppna latinamerikanska stolen. På Dn.se har frågan fått tre artiklar. Den sextonde skrev man om att Chile inte ville välja mellan de två kandidaterna Guatemala och Venezuela. Samtidigt skriver man att Venezuela kommer vinna valet. Något som redan dagen efter visar sig vara helt fel, då Guatemala tar ledningen i alla de tio omröstningar som genomförs (förutom den sjätte, där det blir lika). DN rapporterar då med en lustig blandning av nyheter i frågan, tillbakablickar på gamla maratonomröstningar i FN och allmäna reflektioner över Chavez underliga natur.
Tidigt på morgonen den artonde rapporterar dn.se så att FN nu söker efter en kompromisskandidat, eftersom varken Guatemala eller Venezuela under 22 omröstningar nått nödvändiga 2/3-majoritet.
Sedan har jag inte sett något i svenska tidningar. I min Costaricanska dagstidning La Nación däremot, är det full rulle i den här frågan.
Den femtonde gick La Nación ganska grundligt igenom det som redan då förväntades bli en spännande drabbning. Till skillnad från i DN, där man uteslutande låtit Venezolanerna uttala sig, fick båda parter säga sitt. I artikeln framgår också vilka länder som stöjder Venezuela (Brasilien, Argentina, Paraguay, Uruguay, Bolivia, Ryssland och Kuba) och varför Guatemala ansågs ligga bra till (lever upp väl till kriterierna för val enligt FN-fördraget; man har deltagit i fredsbevarande operationer och aldrig suttit i säkerhetsrådet förut). En mycket trevlig och informativ genomgång sålunda. Till skillnad från något enda av DN:s tre hafsverk, kan man bittert tillägga.
Tisdagen den sjuttonde gick La Nación igenom måndagens händelser med fokus på USA:s agerande. Det är ju knappast förvånande att USA och flera andra länder skulle föredra Guatemala framför Venezuela i säkerhetsrådet. Hur som helst kunde man på TV-bilder se hur John Bolton, USA:s FN-ambassadör, gick omkring och pratade med motparter från andra länder. Vilket gav den Venezolanska ambassadören möjlighet att spy lite galla om hur USA försöker hålla Venezuela borta från FN:s finrum. Efter det får den guatemaltekiska motparten uttala sig om hur tråkigt det är att Venezuela försöker måla upp Guatemala som ett land i USA:s ledband, något som Guatemala naturligtvis inte känner igen sig i.
Samma dag skriver New York Times om det hela. Där klargör man att Guatemala har USA:s stöd. Man förklarar dock att det i praktiken inte skulle göra någon skillnad med Venezuela i säkerhetsrådet, eftersom de på inget sätt skulle vara tungan på någon våg. Däremot skulle det vara jobbigt, anser tidningen, med att ha en så obstinat nation med då det skulle omöjliggöra en konsensumodell. Dessutom varnar man för att en säkerhetsrådsplats kan ge Venezuelas ledare Hugo Chavez en plattform för sin ganska hätska anti-USAretorik. I samband med detta refererar tidningen ett tal som Chavez gjort i generalförsamlingen tär han hänvisat till Bush som "djävulen" och hävdat att han fortfarande kunde känna lukten av svavel från när Bush var där dagen före.
Onsdagen den artonde meddelar La Nación att efter 22 omgångar har fortfarande ingen vunnit dragkampen, även om Guatemala vunnit alla tolv omröstningar sedan dagen dessförinnan med mellan 20-30 röster. Fortfarande fattas dock 15-20 röster. Nu börjar en seriös jakt på en kompromisskandidat, enligt La Nación. Enligt tidningen är Costa Rica, Mexiko, Uruguay och Chile möjliga kandidater, där La Nación förstås lägger mest vikt vid det egna landets möjligheter. Costaricanska företrädare säger sig vara villiga om de blir kallade, men de känner samtidigt ingen stress då det påstås att man har en kandidatur för nästa års val (då Perus plats blir ledig). Även de andra länderna medger att man är öppen för idén om det blir en bred uppslutning. Endast Panama uppges ha blivit föreslaget men tackat nej.
Den nittonde rapporteras i en artikel om att varken Guatemala eller Venezuela vill ge upp kampen. Guatemaltekerna anför som argument för detta att man trots allt vunnit 21 av 22 omröstningar med stor marginal och inte förlorat någon. Normalt vore, enligt Guatemaltekerna, att det land som förlorat 21 av 22 omröstningar med stor marginal och inte vunnit en enda, istället avstår platsen. Om man får tro La Nación tycker Venezolanerna å sin sida att det är viktigt att fortsätta kämpa mest för att jävlas med USA.
I en senare artikel den nittonde, eventuellt för publicering i dagens tidning (den 20:e), konstaterar man att torsdagens omröstningar fortsatt som tidigare. Nu är det alltså 31 omröstningar, varav Guatemala vunnit 30. En, fortfarande den sjätte, har blivit oavgjort. Det mest spännande som har hänt var att Bolivia i den allra senaste omröstningen av någon anledning fått en röst. I övrigt konstaterar Guatemalas ambassadör igen att man inte tänker avstå platsen eftersom man trots allt bara är ett drygt dussin röster från seger, medans Venezuela är femtio röster från seger. Venezuela å sin sida hävdar att man inte tänker avstå platsen för att det vore ett förudmjukande nederlag i händerna på utpressar-USA (fritt översatt). I övrigt är artikeln en DN-kopia i den meningen att den meddelar "inget nytt" på 3000 tecken exklusive blanksteg.
Nu idag har spanska El País en artikel om att man skjutit på förhandlingarna till efter Eid-al-Fitr. Nu har parterna till på onsdag på sig att komma upp med en lösning.
Det blir spännande att följa fortsättningen, i nästa vecka om inte förr.
Andra bloggar om: fn, samhälle, politik, latinamerika, venezuela, guatemala, costa rica, säkerhetsrådet, usa
Tidigt på morgonen den artonde rapporterar dn.se så att FN nu söker efter en kompromisskandidat, eftersom varken Guatemala eller Venezuela under 22 omröstningar nått nödvändiga 2/3-majoritet.
Sedan har jag inte sett något i svenska tidningar. I min Costaricanska dagstidning La Nación däremot, är det full rulle i den här frågan.
Den femtonde gick La Nación ganska grundligt igenom det som redan då förväntades bli en spännande drabbning. Till skillnad från i DN, där man uteslutande låtit Venezolanerna uttala sig, fick båda parter säga sitt. I artikeln framgår också vilka länder som stöjder Venezuela (Brasilien, Argentina, Paraguay, Uruguay, Bolivia, Ryssland och Kuba) och varför Guatemala ansågs ligga bra till (lever upp väl till kriterierna för val enligt FN-fördraget; man har deltagit i fredsbevarande operationer och aldrig suttit i säkerhetsrådet förut). En mycket trevlig och informativ genomgång sålunda. Till skillnad från något enda av DN:s tre hafsverk, kan man bittert tillägga.
Tisdagen den sjuttonde gick La Nación igenom måndagens händelser med fokus på USA:s agerande. Det är ju knappast förvånande att USA och flera andra länder skulle föredra Guatemala framför Venezuela i säkerhetsrådet. Hur som helst kunde man på TV-bilder se hur John Bolton, USA:s FN-ambassadör, gick omkring och pratade med motparter från andra länder. Vilket gav den Venezolanska ambassadören möjlighet att spy lite galla om hur USA försöker hålla Venezuela borta från FN:s finrum. Efter det får den guatemaltekiska motparten uttala sig om hur tråkigt det är att Venezuela försöker måla upp Guatemala som ett land i USA:s ledband, något som Guatemala naturligtvis inte känner igen sig i.
Samma dag skriver New York Times om det hela. Där klargör man att Guatemala har USA:s stöd. Man förklarar dock att det i praktiken inte skulle göra någon skillnad med Venezuela i säkerhetsrådet, eftersom de på inget sätt skulle vara tungan på någon våg. Däremot skulle det vara jobbigt, anser tidningen, med att ha en så obstinat nation med då det skulle omöjliggöra en konsensumodell. Dessutom varnar man för att en säkerhetsrådsplats kan ge Venezuelas ledare Hugo Chavez en plattform för sin ganska hätska anti-USAretorik. I samband med detta refererar tidningen ett tal som Chavez gjort i generalförsamlingen tär han hänvisat till Bush som "djävulen" och hävdat att han fortfarande kunde känna lukten av svavel från när Bush var där dagen före.
Onsdagen den artonde meddelar La Nación att efter 22 omgångar har fortfarande ingen vunnit dragkampen, även om Guatemala vunnit alla tolv omröstningar sedan dagen dessförinnan med mellan 20-30 röster. Fortfarande fattas dock 15-20 röster. Nu börjar en seriös jakt på en kompromisskandidat, enligt La Nación. Enligt tidningen är Costa Rica, Mexiko, Uruguay och Chile möjliga kandidater, där La Nación förstås lägger mest vikt vid det egna landets möjligheter. Costaricanska företrädare säger sig vara villiga om de blir kallade, men de känner samtidigt ingen stress då det påstås att man har en kandidatur för nästa års val (då Perus plats blir ledig). Även de andra länderna medger att man är öppen för idén om det blir en bred uppslutning. Endast Panama uppges ha blivit föreslaget men tackat nej.
Den nittonde rapporteras i en artikel om att varken Guatemala eller Venezuela vill ge upp kampen. Guatemaltekerna anför som argument för detta att man trots allt vunnit 21 av 22 omröstningar med stor marginal och inte förlorat någon. Normalt vore, enligt Guatemaltekerna, att det land som förlorat 21 av 22 omröstningar med stor marginal och inte vunnit en enda, istället avstår platsen. Om man får tro La Nación tycker Venezolanerna å sin sida att det är viktigt att fortsätta kämpa mest för att jävlas med USA.
I en senare artikel den nittonde, eventuellt för publicering i dagens tidning (den 20:e), konstaterar man att torsdagens omröstningar fortsatt som tidigare. Nu är det alltså 31 omröstningar, varav Guatemala vunnit 30. En, fortfarande den sjätte, har blivit oavgjort. Det mest spännande som har hänt var att Bolivia i den allra senaste omröstningen av någon anledning fått en röst. I övrigt konstaterar Guatemalas ambassadör igen att man inte tänker avstå platsen eftersom man trots allt bara är ett drygt dussin röster från seger, medans Venezuela är femtio röster från seger. Venezuela å sin sida hävdar att man inte tänker avstå platsen för att det vore ett förudmjukande nederlag i händerna på utpressar-USA (fritt översatt). I övrigt är artikeln en DN-kopia i den meningen att den meddelar "inget nytt" på 3000 tecken exklusive blanksteg.
Nu idag har spanska El País en artikel om att man skjutit på förhandlingarna till efter Eid-al-Fitr. Nu har parterna till på onsdag på sig att komma upp med en lösning.
Det blir spännande att följa fortsättningen, i nästa vecka om inte förr.
Andra bloggar om: fn, samhälle, politik, latinamerika, venezuela, guatemala, costa rica, säkerhetsrådet, usa
torsdag, oktober 19, 2006
Ny ordförande föreslagen till LSU
Senaste nytt (nåja, några timmar sen) från Anli: Cecilia Engström är föreslagen som ordförande till LSU. Galet bra!
Andra bloggar om: lsu, grön ungdom, cecilia engström
Andra bloggar om: lsu, grön ungdom, cecilia engström
Morian och Kommittén för EU-debatt
Jag läser alltid Jonas Morians blogg. Den är nästan alltid intressant och utgår ofta från fakta och har ofta nyanserade resonemang för saker och ting. Men ibland märks det att karln är sosse. Som nu när Kommittén för EU-debatt tydligen ska läggas ned.
Morian är iofs inte helt positiv till nedläggningen, men är å andra sidan kritisk till hur kommittén arbetat och då inte minst vart pengarna har gått. Morian skriver:
Naturligtvis ska vi ha en diskussion om vad vi vill med EU-medlemsskapet och om hur vi vill att EU ska se ut. Men den diskussionen som har förts i Sverige på det här ämnet hitills har ju visat på en väldigt stark opinion för ett "smalare och vassare" EU (som centern brukar säga). Eftersom problemet är att det europeiska samarbetet ända sedan Romfördraget 1952 konsekvent rört sig mot en "tjockare och trubbigare" modell så är frågan om utträde högst aktuell.
Men därom kan man ju ha olika åsikter. Det blir mer intressant när Morian börjar kritisera mer konkret vilka som fått pengar:
Genom att ge till så vitt skilda organisationer som Unga Européer och folkrörelsen nej till EU stödjer man två diametralt satta motpoler. Genom att ge pengar till perifera organisationer som tandläkare mot kärnkvapen och romska ungdomsförbundet stödjer man de som vanligtvis inte får sin röst hörd och som har mycket små ekonomiska resurser. Det är precis det som är en bred debatt, Jonas Morian!
En bred debatt som nu verkar försvinna. I framtiden får vi all EU-debatt via tidningarnas ledarsidor. Det vill säga debatten får pendla mellan positionerna "JA till EU!", "ja till EU" eller "ja till EU?". Det är kanske vad bred debatt betyder för betonghäckarna inom alliansen och socialdemokratin. Men knappast för någon annan.
UPDATERING: Jag insåg att ett sakfel smög sig med. Romfördraget var 1957, inte femtitvå. EKSG, Europeiska Kol- och Stålgemenskapen upprättades dock 1952, vilket förstås var vad jag åsyftade. Till mitt försvar ska sägas att jag insåg felet själv. I ärlighetens namn gör det inte heller så stor skillnad på poängen. Sådeså.
Andra bloggar om: politik, samhälle, eu, europa, Jonas Morian
Pingat till intressant.se
Morian är iofs inte helt positiv till nedläggningen, men är å andra sidan kritisk till hur kommittén arbetat och då inte minst vart pengarna har gått. Morian skriver:
"Jag skulle vilja se en debatt som i högre grad utgår ifrån vad vi i Sverige vill göra med EU-medlemskapet och hur EU ska utvecklas, snarare än ett evigt tjatande om ja eller nej till EU. Den diskussionen borde ju nu rimligen vara avslutad."Varför borde den rimligen vara avslutad? Andelen svenskar som vill lämna EU eller är väldigt starkt kritiska till EU är i och för sig en minoritet, men en mycket stor minoritet. Varför ska de inte få vara med och föra fram sina åsikter? Med samma resonemang bör ju frågan om borgerlig eller socialdemokratisk regering "rimligen vara avslutad", eftersom anhängare av den senare varianten inte längre når upp ens till 40%.
Naturligtvis ska vi ha en diskussion om vad vi vill med EU-medlemsskapet och om hur vi vill att EU ska se ut. Men den diskussionen som har förts i Sverige på det här ämnet hitills har ju visat på en väldigt stark opinion för ett "smalare och vassare" EU (som centern brukar säga). Eftersom problemet är att det europeiska samarbetet ända sedan Romfördraget 1952 konsekvent rört sig mot en "tjockare och trubbigare" modell så är frågan om utträde högst aktuell.
Men därom kan man ju ha olika åsikter. Det blir mer intressant när Morian börjar kritisera mer konkret vilka som fått pengar:
"Kommittén för EU-debatts uppdrag har varit att ”stimulera till en bred och öppen debatt om aktuella EU-frågor och EU:s framtidsfrågor samt bidra till att öka kunskapen om unionen”. Frågan är hur mycket ”bred och öppen debatt” som förs om EU i till exempel Folkrörelsen Nej till EU, Svenska Tandläkare mot kärnvapen eller Ung Vänster Kalmar?"
Genom att ge till så vitt skilda organisationer som Unga Européer och folkrörelsen nej till EU stödjer man två diametralt satta motpoler. Genom att ge pengar till perifera organisationer som tandläkare mot kärnkvapen och romska ungdomsförbundet stödjer man de som vanligtvis inte får sin röst hörd och som har mycket små ekonomiska resurser. Det är precis det som är en bred debatt, Jonas Morian!
En bred debatt som nu verkar försvinna. I framtiden får vi all EU-debatt via tidningarnas ledarsidor. Det vill säga debatten får pendla mellan positionerna "JA till EU!", "ja till EU" eller "ja till EU?". Det är kanske vad bred debatt betyder för betonghäckarna inom alliansen och socialdemokratin. Men knappast för någon annan.
UPDATERING: Jag insåg att ett sakfel smög sig med. Romfördraget var 1957, inte femtitvå. EKSG, Europeiska Kol- och Stålgemenskapen upprättades dock 1952, vilket förstås var vad jag åsyftade. Till mitt försvar ska sägas att jag insåg felet själv. I ärlighetens namn gör det inte heller så stor skillnad på poängen. Sådeså.
Andra bloggar om: politik, samhälle, eu, europa, Jonas Morian
Pingat till intressant.se
onsdag, oktober 18, 2006
Politikercirkusbilder
Äntligen kommer bilderna från politikercirkusen upp. Det är iofs 365 stycken, så ni får ha överseende med att det tog ett tag.
Nu kommer jag också lägga upp senare bilder, från senare delen av sommaren och hösten.
Alla politikercirkusbilderna hittar ni här. Tänk på att de kommer i "fel" ordning, dvs de senaste först.
Men eftersom det är så många bilder tänkte jag tipsa om mina favvos så ni kan gå direkt till dem om ni inte vill kolla på alla.
Här genrepar vi i Härnösand.
Vår affisch.
Hela gänget (minus mig) inför första spelningen.
eller
Filmen: Hela gänget säger "jag ser inga problem". Tyvärr hörs bara "inga problem".. men ändå.
Glad tant på Härnösandsspelningen
Sandra konferencierar. En viss förhatlig takbox i bakgrunden.
Hanna ser ut att ha bråttom nånstans i Sundsvall.
Lars, Hanna och Almina har tråkigt på scen.
Hanna ger Almina vaccinsprutan.
Film: Avslutning i Sundsvall. Med "förschent".
Lars och Emanuel rockar loss i Sundsvall. Göran är skymd. Kanske bäst så.
Gruppbild med spex i Uppsala.
Hanna gillar cyklar.
Sandra gillar Avocado.
Bra östgötsk reklamidé. Och en mindre bra.
Unga gröna män i Linköping. Eller som man säger i Örebro: Unga gröna män.
Kanske världens bästa bild nånsin. Förresten var det jag som tog den, inte emanuel som jag råkade skriva.
Suddig Sandra. Det är inte kamerans fel att hon är suddig. Hon ser ut så. Mobba henne inte.
Fredrik Strage. Nuff said.
Emanuel rockar i Västervik.
Det blåste lite dåligt i Västervik, så vi fick stadga upp Mp-flaggan med pinnar.
Landets mest vackert belägna lekplats finns i Västervik.
Den här tjejen måste vara Miljöpartist.
En fascination för hur man ser ut att vara uttråkad på scen. Mycket bra poserande av Lars, Hanna och Almina.
Göran ser självupptagen ut. Här också.
Göran posar. Här också.
Missa inte den här filmen där Almina sjunger!
Hanna räcker ut tungan åt hela etablissemanget. Eller iaf åt kameramannen.
Göran visar var man svettas som mest när det är varmt.
Under tiden ringer Sandra sina kusiner i Juggemaffian för att sätta ett pris på den där frisörens huvud.
Under tiden försöker en duva desperat komma på var han lagt numret till den där najsa kakaduan han träffade på semestern.
Gränna lutar.
Amalia Eriksson är polkagrisens moder. Här är hon och här en hennes plakett.
Solnedgång i Gränna.
Skymning över Vättern.
Könsrollsketchen var en självklar favorit överallt vi åkte. Här kan de se sju actionbilder från den scenen. Börja här och klicka på "prev. image" 6 gånger.
Tittar man noga i Görans ögon, kan man se min spegelbild. Tittar man ännu djupare ser man en liten fläck, svartare än svart och till formen lite lik en grävling. Det är Görans själ.
Allt ont är takboxens fel. ALLT! T.ex. dessa repor. Närbild, en annan närbild och en tredje bild från lite håll.
Andra bloggar om: Grön Ungdom, politikercirkus, val2006, juggemaffian
Nu kommer jag också lägga upp senare bilder, från senare delen av sommaren och hösten.
Alla politikercirkusbilderna hittar ni här. Tänk på att de kommer i "fel" ordning, dvs de senaste först.
Men eftersom det är så många bilder tänkte jag tipsa om mina favvos så ni kan gå direkt till dem om ni inte vill kolla på alla.
Här genrepar vi i Härnösand.
Vår affisch.
Hela gänget (minus mig) inför första spelningen.
eller
Filmen: Hela gänget säger "jag ser inga problem". Tyvärr hörs bara "inga problem".. men ändå.
Glad tant på Härnösandsspelningen
Sandra konferencierar. En viss förhatlig takbox i bakgrunden.
Hanna ser ut att ha bråttom nånstans i Sundsvall.
Lars, Hanna och Almina har tråkigt på scen.
Hanna ger Almina vaccinsprutan.
Film: Avslutning i Sundsvall. Med "förschent".
Lars och Emanuel rockar loss i Sundsvall. Göran är skymd. Kanske bäst så.
Gruppbild med spex i Uppsala.
Hanna gillar cyklar.
Sandra gillar Avocado.
Bra östgötsk reklamidé. Och en mindre bra.
Unga gröna män i Linköping. Eller som man säger i Örebro: Unga gröna män.
Kanske världens bästa bild nånsin. Förresten var det jag som tog den, inte emanuel som jag råkade skriva.
Suddig Sandra. Det är inte kamerans fel att hon är suddig. Hon ser ut så. Mobba henne inte.
Fredrik Strage. Nuff said.
Emanuel rockar i Västervik.
Det blåste lite dåligt i Västervik, så vi fick stadga upp Mp-flaggan med pinnar.
Landets mest vackert belägna lekplats finns i Västervik.
Den här tjejen måste vara Miljöpartist.
En fascination för hur man ser ut att vara uttråkad på scen. Mycket bra poserande av Lars, Hanna och Almina.
Göran ser självupptagen ut. Här också.
Göran posar. Här också.
Missa inte den här filmen där Almina sjunger!
Hanna räcker ut tungan åt hela etablissemanget. Eller iaf åt kameramannen.
Göran visar var man svettas som mest när det är varmt.
Under tiden ringer Sandra sina kusiner i Juggemaffian för att sätta ett pris på den där frisörens huvud.
Under tiden försöker en duva desperat komma på var han lagt numret till den där najsa kakaduan han träffade på semestern.
Gränna lutar.
Amalia Eriksson är polkagrisens moder. Här är hon och här en hennes plakett.
Solnedgång i Gränna.
Skymning över Vättern.
Könsrollsketchen var en självklar favorit överallt vi åkte. Här kan de se sju actionbilder från den scenen. Börja här och klicka på "prev. image" 6 gånger.
Tittar man noga i Görans ögon, kan man se min spegelbild. Tittar man ännu djupare ser man en liten fläck, svartare än svart och till formen lite lik en grävling. Det är Görans själ.
Allt ont är takboxens fel. ALLT! T.ex. dessa repor. Närbild, en annan närbild och en tredje bild från lite håll.
Andra bloggar om: Grön Ungdom, politikercirkus, val2006, juggemaffian
Självförsvar á la aftonbladet
Dagens länktips:
Min gamla kursare Johannes med sin Arga Bloggen sågar aftonbladets självförsvarsartikel. Det är helt enkelt lysande!
Andra bloggar om: feministiskt självförsvar, aftonbladet
Min gamla kursare Johannes med sin Arga Bloggen sågar aftonbladets självförsvarsartikel. Det är helt enkelt lysande!
Andra bloggar om: feministiskt självförsvar, aftonbladet
torsdag, oktober 12, 2006
Miljövänliga Costa Rica
Enligt La Nación har Costa Ricanska presidenten Óscar Arias (vars valkampanj var i full gång när jag var där) antagit en lag med stöd till ekologisk odling. "Ministro de producción" (bokstavligen produktionsminister. Antagligen motsvarande något mellanting av jordbruks- och näringsminister) Alfredo Volio pratar i artikeln om att man siktar på en "rättvis och hållbar utveckling på landsbygden" (fri översättning).
Costa Rica har länge levt mycket på turister, som kommer till landet för naturupplevelser (i brist på spännande indianbyar och annat) och för att se olika djur. Inte konstigt då att man satsar på att utveckla och bevara naturområden, istället för att skövla och förstöra som på andra håll i den här delen av världen.
Detta har i sin tur lett till en större förståelse för hållbar utveckling, speciellt i jämförelse med grannländerna. Kul att se att även de högsta hönsen drar sitt strå till stacken.
Läs artikeln här. Man kan behöva registrera sig för att läsa.
Andra bloggar om: Latinamerika, Costa Rica, hållbar utveckling, miljöpolitik. politik, samhälle
Pingat till intressant.se
Costa Rica har länge levt mycket på turister, som kommer till landet för naturupplevelser (i brist på spännande indianbyar och annat) och för att se olika djur. Inte konstigt då att man satsar på att utveckla och bevara naturområden, istället för att skövla och förstöra som på andra håll i den här delen av världen.
Detta har i sin tur lett till en större förståelse för hållbar utveckling, speciellt i jämförelse med grannländerna. Kul att se att även de högsta hönsen drar sitt strå till stacken.
Läs artikeln här. Man kan behöva registrera sig för att läsa.
Andra bloggar om: Latinamerika, Costa Rica, hållbar utveckling, miljöpolitik. politik, samhälle
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 10, 2006
Now to something completely different
I La Nación, den största dagstidningen i Costa Rica, läser jag att amerikansk kustbevakning gjort ett beslag på 3,5 ton kokain, det största beslag som gjorts i Centralamerika.
Det stora tillslaget skedde utanför Isla Tortuga, där jag ju faktiskt varit och bland annat fotat ett sovande vildsvin.
Noterbart är f.ö. att artikeln (ni kanske behöver registrera er för att läsa) berättar vilka områden i staden (en stad) knarklangarna bodde i. Ett tips till nytt grepp för kvällstidningarna här i landet, när man tröttnar på att kalla folk "23-åringen". Snart kommer "Hässelbybon, eller "Akalla-mannen" i ett Aftonblad nära dig.
Andra bloggar om: Costa Ricka, knark, vildsvin
Det stora tillslaget skedde utanför Isla Tortuga, där jag ju faktiskt varit och bland annat fotat ett sovande vildsvin.
Noterbart är f.ö. att artikeln (ni kanske behöver registrera er för att läsa) berättar vilka områden i staden (en stad) knarklangarna bodde i. Ett tips till nytt grepp för kvällstidningarna här i landet, när man tröttnar på att kalla folk "23-åringen". Snart kommer "Hässelbybon, eller "Akalla-mannen" i ett Aftonblad nära dig.
Andra bloggar om: Costa Ricka, knark, vildsvin
Jag, en epikuré
Gjorde filosofitestet efter att ha läst om det både på Ingerös och Hadley-Kamptz bloggar.
Jag har alltid haft en känsla av att Epikuros nog var my kind of guy, men jag har aldrig fått det bekräftat förrns nu. Kanske borde undersöka detta lite närmare. Wikipedias artiklar om Epikuros och Epikurianismen verkar vara en bra början.
1. Epicureans (100%)
2. Jean-Paul Sartre (93%)
3. Nietzsche (89%)
4. David Hume (81%)
5. Spinoza (75%)
6. John Stuart Mill (68%)
7. Thomas Hobbes (68%)
8. Stoics (67%)
9. Kant (61%)
10. Aquinas (60%)
11. Aristotle (59%)
12. Nel Noddings (54%)
13. Jeremy Bentham (50%)
14. Prescriptivism (46%)
15. Ayn Rand (45%)
16. Plato (38%)
17. St. Augustine (37%)
18. Ockham (33%)
19. Cynics (30%)
I detta sammanhang passar det också bra att föra in Monty Pythons lilla visa om de stora filosoferna:
Immanuel Kant was a real pissant
who was very rarely stable
Heidegger, heidegger was a boozy beggar
who could drink you under the table
David Hume, could out-consume
Schopenhauer and Hegel
And Wittgenstein was a beery swine
who was just as schloshed as Schlegel
There's nothing Nietzsche couldn't teach ya
'Bout the raising of the wrist
Socrates, himself, was permanently pissed
John Stuart Mill, of his own free will
On half a pint of shandy was particularly ill
Plato, they say, could stick it away
Half a crate of Whiskey every day
Aristotle, Aristotle was a bugger for the bottle
Hobbes was fond of his dram
And Rene Déscartes was a drunken fart
"I drink therefore I am"
Yes Socrates, himself, is particularly missed
A lovely little thinker
But a bugger when he's pissed.
Andra bloggar om: filosofi, Monty Python, humor, epikuros
Jag har alltid haft en känsla av att Epikuros nog var my kind of guy, men jag har aldrig fått det bekräftat förrns nu. Kanske borde undersöka detta lite närmare. Wikipedias artiklar om Epikuros och Epikurianismen verkar vara en bra början.
1. Epicureans (100%)
2. Jean-Paul Sartre (93%)
3. Nietzsche (89%)
4. David Hume (81%)
5. Spinoza (75%)
6. John Stuart Mill (68%)
7. Thomas Hobbes (68%)
8. Stoics (67%)
9. Kant (61%)
10. Aquinas (60%)
11. Aristotle (59%)
12. Nel Noddings (54%)
13. Jeremy Bentham (50%)
14. Prescriptivism (46%)
15. Ayn Rand (45%)
16. Plato (38%)
17. St. Augustine (37%)
18. Ockham (33%)
19. Cynics (30%)
I detta sammanhang passar det också bra att föra in Monty Pythons lilla visa om de stora filosoferna:
Immanuel Kant was a real pissant
who was very rarely stable
Heidegger, heidegger was a boozy beggar
who could drink you under the table
David Hume, could out-consume
Schopenhauer and Hegel
And Wittgenstein was a beery swine
who was just as schloshed as Schlegel
There's nothing Nietzsche couldn't teach ya
'Bout the raising of the wrist
Socrates, himself, was permanently pissed
John Stuart Mill, of his own free will
On half a pint of shandy was particularly ill
Plato, they say, could stick it away
Half a crate of Whiskey every day
Aristotle, Aristotle was a bugger for the bottle
Hobbes was fond of his dram
And Rene Déscartes was a drunken fart
"I drink therefore I am"
Yes Socrates, himself, is particularly missed
A lovely little thinker
But a bugger when he's pissed.
Andra bloggar om: filosofi, Monty Python, humor, epikuros
Guatebuss i dödskrasch
En del nyheter gör en mindre glad.
Själv har jag en liten del av mitt hjärta bultande för Guatemala. Min del av Guatemala, kan man säga.
Jag var aldrig i Huehuetenango (uttalas we-we-tenango), men jag har åkt bussarna på de där vägarna. Nånstans gör det ändå ont.
Andra bloggar om: Guatemala, latinamerika, huehuetenango
Själv har jag en liten del av mitt hjärta bultande för Guatemala. Min del av Guatemala, kan man säga.
Jag var aldrig i Huehuetenango (uttalas we-we-tenango), men jag har åkt bussarna på de där vägarna. Nånstans gör det ändå ont.
Andra bloggar om: Guatemala, latinamerika, huehuetenango
Ogiltigförklara skolvalet!
En del pressmeddelanden gör en glad.
Det är precis så GU bör arbeta, ta upp principer även när det går emot oss själva. Skolvalet var en stor framgång för oss, och det hedrar våra språkrör att de ändå kritiserar resultatet.
Andra bloggar om: grön ungdom, miljöpartiet, skolvalet, demokrati, politik, samhälle
Det är precis så GU bör arbeta, ta upp principer även när det går emot oss själva. Skolvalet var en stor framgång för oss, och det hedrar våra språkrör att de ändå kritiserar resultatet.
Andra bloggar om: grön ungdom, miljöpartiet, skolvalet, demokrati, politik, samhälle
måndag, oktober 09, 2006
En gemensam opposition, eller inte?
Johan Ingerö går igenom sina tankar om vem som blir Görans efterträdare i det statsbärande partiet, som nu står utan stat att bära.
Oavsett vilket måste vi gröna nu fundera över hur vi ska ställa oss gentemot sosseriet de närmsta fyra åren. Ingerös poäng, att nästa socialdemokratiska ledare blir en lösning och inte ett val, är mycket tänkvärd. Reinfeldts regeringstid kan anses lyckad om man håller ihop alliansen och förbättrar arbetslöshetssiffrorna samtidigt som man inte upplever en ökande stigmatisering eller "finansiellt moras". Om regeringen lyckas med det så kommer det krävas en hel del för ett maktskifte 2010. Det kommer krävas nya idéer, det gamla socialdemokraterna kommer inte kunna ta tillbaka makten.
Att i ett sådant läge ha kedjat fast oss vid det sjunkande socialdemokratiska skeppet vore förödande för vår trovärdighet som nytänkare. Vi gröna måste våga ställa krav. Ställa krav på nytänkande inom socialdemokratin. De måste öppna för decentraliseringar. De måste öppna för en aktiv miljöpolitik i stor skala. De måste öppna för en aktivt förändrande roll inom EU. De måste öppna för ett slopande av arbetslinjen. De måste öppna för ett nytt socialförsäkringssystem med grundtrygghet istället för a-kassa. De måste öppna för förändringar.
Frågan är: Oavsett vem av dagens tänkbara partiledarkandidater som vinner i mars. Kommer någon av dem genomföra ens någon enda av dessa idéförändringar?
Vi gröna måste väga ställa krav. Eller våga slå ur opposition mot alla andra sex partier ända in till valdagen.
Andra bloggar om: miljöpartiet, socialdemokraterna, politik, val2010, samhälle
Pingat till intressant.se
Oavsett vilket måste vi gröna nu fundera över hur vi ska ställa oss gentemot sosseriet de närmsta fyra åren. Ingerös poäng, att nästa socialdemokratiska ledare blir en lösning och inte ett val, är mycket tänkvärd. Reinfeldts regeringstid kan anses lyckad om man håller ihop alliansen och förbättrar arbetslöshetssiffrorna samtidigt som man inte upplever en ökande stigmatisering eller "finansiellt moras". Om regeringen lyckas med det så kommer det krävas en hel del för ett maktskifte 2010. Det kommer krävas nya idéer, det gamla socialdemokraterna kommer inte kunna ta tillbaka makten.
Att i ett sådant läge ha kedjat fast oss vid det sjunkande socialdemokratiska skeppet vore förödande för vår trovärdighet som nytänkare. Vi gröna måste våga ställa krav. Ställa krav på nytänkande inom socialdemokratin. De måste öppna för decentraliseringar. De måste öppna för en aktiv miljöpolitik i stor skala. De måste öppna för en aktivt förändrande roll inom EU. De måste öppna för ett slopande av arbetslinjen. De måste öppna för ett nytt socialförsäkringssystem med grundtrygghet istället för a-kassa. De måste öppna för förändringar.
Frågan är: Oavsett vem av dagens tänkbara partiledarkandidater som vinner i mars. Kommer någon av dem genomföra ens någon enda av dessa idéförändringar?
Vi gröna måste väga ställa krav. Eller våga slå ur opposition mot alla andra sex partier ända in till valdagen.
Andra bloggar om: miljöpartiet, socialdemokraterna, politik, val2010, samhälle
Pingat till intressant.se
onsdag, oktober 04, 2006
Canal+ söker nyanställa
Söker du nytt jobb? Har du jägarexamen? Har du "djupa, dokumenterade kunskaper om zombies och andra virala döda"?
Om du har svarat "ja" på ovanstående frågor så är du vad Canal+ söker. Surfa genast in till platsbanken för mer information.
Och så vann borgarna valet på att det inte skapas några jobb... phhh!
Om du har svarat "ja" på ovanstående frågor så är du vad Canal+ söker. Surfa genast in till platsbanken för mer information.
Och så vann borgarna valet på att det inte skapas några jobb... phhh!
Mediehora
Axess är en ny TV-kanal att sändas i det digitala nätet. Ungdomar är inte riktigt målgruppen, med Ortmark och Opera som delar i utbudet, men de har också tagit över "Debatt" med Lennart Persson från SVT. Nu kallas det "Veckans debatt" och jag deltar i det andra (tror jag) programmet.
Programmet handlar om lättja och finns att se på Axess Webb-TV. Programmet finns i högerspalten ("Veckans Debatt - Lättja").
Jag tror att deras idé inte riktigt kom igenom. Jag tror de ville ha mer tydliga "Lättja är fel! Nej lättja är en dygd" men nu blev det ganska nyanserat... Jag tror jag fick ut våra idéer ganska bra, även om jag kanske borde tagit chansen att prata arbetstidsförkortning när det dök upp. I slutet pratar jag också väldigt väldigt fort, men jag tror det hörs vad som sägs.
Programmet handlar om lättja och finns att se på Axess Webb-TV. Programmet finns i högerspalten ("Veckans Debatt - Lättja").
Jag tror att deras idé inte riktigt kom igenom. Jag tror de ville ha mer tydliga "Lättja är fel! Nej lättja är en dygd" men nu blev det ganska nyanserat... Jag tror jag fick ut våra idéer ganska bra, även om jag kanske borde tagit chansen att prata arbetstidsförkortning när det dök upp. I slutet pratar jag också väldigt väldigt fort, men jag tror det hörs vad som sägs.
tisdag, oktober 03, 2006
Citybanan
Det var med någon sorts chock som beskedet om citybanan togs emot både i medierna och bland politiker. Jag var själv lite chockad när jag skrev om det tidigare.
Med lite distans kan jag tycka att det är bra att frågan kommer upp till debatt igen. Jag som inte har sett alla underlag kan faktiskt inte svara på hur vanskligt projektet är, men visst finns det anledning att ta sin tid med ett så stort beslut. Inte minst med Hallandsåsen i färskt minne. Det är helt enkelt värt det att ta sig lite tid för att vara säker på att inte hela innerstan ska bli en permanent byggarbetsplats i flera decennier.
Missförstå mig rätt, en stor satsning kommer innebära några års störningar i trafiken i innerstan och i värsta fall för de boende. Men all nybyggnad innebär någon olägenhet, utvecklingen kan inte avstanna för det. En grön princip vid allt nybyggande tycker jag att man ska minimera temporära besvär, men man kan inte utesluta dem helt. Däremot kan man inte bygga till sig permanenta problem, som när man vill förstöra naturreservat vid bygget av förbifart stockholm. Nyhetsartiklar som denna i DN blir lätt fåniga. Är idén att vi inte någonsin ska bygga något i Stockholm igen, eller ska vi bara vänta tills vi kan teleportera saker och ting till och från byggarbetsplatsen?
Det sämsta argumentet är dock det ekonomiska. Borgarna klagar för att det nu ser ut att kosta drygt 13 miljarder med citybanan. Det är för dyrt, menar man.
Okej, låt oss gå igenom det här nu. 1854 fattade riksdagen beslut om stambanorna, varav alla var färdigbyggda innan seklets utgång, västra stambanan stod klar 1862. Stationen Stockholm Södra invigdes 1870, Stockholm Central året därpå. För att summera kan man konstatera att alla dessa infrastruktursatsningar i Stockholm har använts i 140-150 år, och antagligen kommer kunna användas för lång tid framöver.
Att klaga på en kostnad på 13 miljarder för något som kommer finnas och användas fortfarande om åtmistone ett par hundra år är inte bara snålt, det är idiotiskt.
Borgarna vill lägga femtio miljarder på nya vägar i Stockholms län. Naturligtvis ska minst lika mycket satsar på rälstrafik!
Andra bloggar om: samhälle, politik, stockholm, kollektivtrafik, citybanan, trafik
Pingat till intressant.se
Med lite distans kan jag tycka att det är bra att frågan kommer upp till debatt igen. Jag som inte har sett alla underlag kan faktiskt inte svara på hur vanskligt projektet är, men visst finns det anledning att ta sin tid med ett så stort beslut. Inte minst med Hallandsåsen i färskt minne. Det är helt enkelt värt det att ta sig lite tid för att vara säker på att inte hela innerstan ska bli en permanent byggarbetsplats i flera decennier.
Missförstå mig rätt, en stor satsning kommer innebära några års störningar i trafiken i innerstan och i värsta fall för de boende. Men all nybyggnad innebär någon olägenhet, utvecklingen kan inte avstanna för det. En grön princip vid allt nybyggande tycker jag att man ska minimera temporära besvär, men man kan inte utesluta dem helt. Däremot kan man inte bygga till sig permanenta problem, som när man vill förstöra naturreservat vid bygget av förbifart stockholm. Nyhetsartiklar som denna i DN blir lätt fåniga. Är idén att vi inte någonsin ska bygga något i Stockholm igen, eller ska vi bara vänta tills vi kan teleportera saker och ting till och från byggarbetsplatsen?
Det sämsta argumentet är dock det ekonomiska. Borgarna klagar för att det nu ser ut att kosta drygt 13 miljarder med citybanan. Det är för dyrt, menar man.
Okej, låt oss gå igenom det här nu. 1854 fattade riksdagen beslut om stambanorna, varav alla var färdigbyggda innan seklets utgång, västra stambanan stod klar 1862. Stationen Stockholm Södra invigdes 1870, Stockholm Central året därpå. För att summera kan man konstatera att alla dessa infrastruktursatsningar i Stockholm har använts i 140-150 år, och antagligen kommer kunna användas för lång tid framöver.
Att klaga på en kostnad på 13 miljarder för något som kommer finnas och användas fortfarande om åtmistone ett par hundra år är inte bara snålt, det är idiotiskt.
Borgarna vill lägga femtio miljarder på nya vägar i Stockholms län. Naturligtvis ska minst lika mycket satsar på rälstrafik!
Andra bloggar om: samhälle, politik, stockholm, kollektivtrafik, citybanan, trafik
Pingat till intressant.se
Eko-reporter går till alliansen
Ekoreportern Edvard Unsgaard blir pressekreterare på statsrådsberedningen. Något som naturligtvis både Ali Esbati och Jonas Morian hoppar på.
Jag tycker inte det är så hemskt. Vadå, ska vi låtsas som att ingen journalist är borgare? Om han ens är det, jag skulle också tycka det vore roligt att vara pressekreterare åt en borgerlig regering, eller åt (nästan) vilken regering som helt faktiskt. Och vore jag kompetent nog hoppas jag att ingen skulle neka mig jobbet för att jag inte röstade på dem.
Det intressanta i det korta telegrammet från SR är ju att det står "Edvard Unsgaard frånträdde sina arbetsuppgifter i fredags när utnämningen blev känd".
Man kan ju inte låta bli att undra hur länge Unsgaard känt till att han skulle få jobbet. Blev han erbjuden det nu under helgen, eller blev han tillfrågad dagarna efter valet? Kanske fick han redan innan valet reda på att han var påtänkt, borgarnas så kallade "äntringsstyrka" hade ju planerat ett eventuellt övertagande och det känns ju inte så otroligt att höga tjänstemän på statsrådsberedningen var förberedda innan valresultatet blev klart.
Under den perioden mellan att han blev erbjuden jobbet, jobbade han vidare med inrikespolitik som om inget hade hänt? Det spelar egentligen inte så stor roll om det var före eller efter valet, det är lika illa ändå.
Frågorna är enkla: När fick Unsgaard frågan och varför slutade han inte direkt?
Svaren blir universum nog oss skyldiga. I vanlig ordning finns (nästan) ingen som granskar granskarna.
Andra bloggar om: politik, samhälle, sveriges radio, mediekritik, Edvard Unsgaard
Pingat till intressant.se
Jag tycker inte det är så hemskt. Vadå, ska vi låtsas som att ingen journalist är borgare? Om han ens är det, jag skulle också tycka det vore roligt att vara pressekreterare åt en borgerlig regering, eller åt (nästan) vilken regering som helt faktiskt. Och vore jag kompetent nog hoppas jag att ingen skulle neka mig jobbet för att jag inte röstade på dem.
Det intressanta i det korta telegrammet från SR är ju att det står "Edvard Unsgaard frånträdde sina arbetsuppgifter i fredags när utnämningen blev känd".
Man kan ju inte låta bli att undra hur länge Unsgaard känt till att han skulle få jobbet. Blev han erbjuden det nu under helgen, eller blev han tillfrågad dagarna efter valet? Kanske fick han redan innan valet reda på att han var påtänkt, borgarnas så kallade "äntringsstyrka" hade ju planerat ett eventuellt övertagande och det känns ju inte så otroligt att höga tjänstemän på statsrådsberedningen var förberedda innan valresultatet blev klart.
Under den perioden mellan att han blev erbjuden jobbet, jobbade han vidare med inrikespolitik som om inget hade hänt? Det spelar egentligen inte så stor roll om det var före eller efter valet, det är lika illa ändå.
Frågorna är enkla: När fick Unsgaard frågan och varför slutade han inte direkt?
Svaren blir universum nog oss skyldiga. I vanlig ordning finns (nästan) ingen som granskar granskarna.
Andra bloggar om: politik, samhälle, sveriges radio, mediekritik, Edvard Unsgaard
Pingat till intressant.se
måndag, oktober 02, 2006
Vem vill inte äta jättepanda?
Världens kanske mest kände hässelbygrabb Johan Norberg rapporterar idag om The Economist´s Technology Quarterly som i sin tur rapporterar om att man nu börjar förstå hur man kan odla kött utan att döda några djur.
I artikeln finns att läsa:
I artikeln finns att läsa:
IF YOU have ever longed for a meat substitute that smelt and tasted like the real thing, but did not involve killing an animal, then your order could be ready soon. Researchers believe it will soon be possible to grow cultured meat in quantities large enough to offer the meat industry an alternative source of supply.
Growing muscle cells (the main component of meat) in a nutrient broth is easy. The difficulty is persuading those cells to form something that resembles real meat. Paul Kosnik, the head of engineering at a firm called Tissue Genesis, is hoping to do it by stretching the cells with mechanical anchors. This encourages them to form small bundles surrounded by connective tissue, an arrangement similar to real muscle.
Djurrättsaktivisterna jublar, om man får tro artikeln:
As Ingrid Newkirk of PETA, an animal-rights group, puts it, “no one who considers what's in a meat hot dog could genuinely express any revulsion at eating a clean cloned meat product.”Det finns även fler fördelar. För alla oss som vill äta utdöende djur men inte riktigt har bristande nog moral (eller plånbok) har här en ny öppning. The Economist avslutar artikeln med:
You could even take a cell from an endangered animal and, without threatening its extinction, make meat from it. Giant-panda steak, anyone?A small step for man. A huge leap for all mammals?
Andra bloggar om: samhälle, politik, Johan Norberg, djurrätt
Pingat till intressant.se
Mer om trängselavgifter
Satt uppe lite sent och fick tidningen nu 2.45. Gunnar Jonsson har en bra analys, som blir ytterligare exempel på hur alliansen inte ens själva trodde på sin egen retorik:
"Nya finansborgarrådet Kristina Axén Olin och andra moderater har dock hävdat att trängselskattens driftskostnader är större än intäkterna. Nu talar de fyra borgerliga partiledarna om en lösning som "möjliggör lägre avgifter", samtidigt som det "lösgör pengar till trafikinvesteringar". Få ihop det den som kan."Andra bloggar om: samhälle, politik, trängselavgifter
söndag, oktober 01, 2006
Alliansen: Ja till trängselavgifter, nej till kollektivtrafiksatsningar
Kolla in DN Debatt, där alliansen säger ja till trängselavgifter. Det verkar också vara tydligt att man vill ta ner frågan till ett regionalt eller kommunalt beslutsfattande.
Så långt allt väl. Däremot vill de ju satsa pengarna på vägbyggen, och öppnar till och med för en östlig vägförbindelse. Men värst av allt är nog trots allt att de lägger ned citybane-projektet. Alliansen verkar leva i en drömvärld där ytförbindelser kan avhjälpa problemet med Stockholms getingmidja.
Man skyller på att en citybana inte skulle vara färdig förrns 2013. Nu verkar vi få vänta minst fyra år extra.
Synd, men vi har hur som helst trängselavgifterna. Från och med 2010 innebär det kraftiga satsningar på kollektivtrafik, inte vägar.
Andra bloggar om: samhälle, politik, stockholm, trängselavgifter
Så långt allt väl. Däremot vill de ju satsa pengarna på vägbyggen, och öppnar till och med för en östlig vägförbindelse. Men värst av allt är nog trots allt att de lägger ned citybane-projektet. Alliansen verkar leva i en drömvärld där ytförbindelser kan avhjälpa problemet med Stockholms getingmidja.
Man skyller på att en citybana inte skulle vara färdig förrns 2013. Nu verkar vi få vänta minst fyra år extra.
Synd, men vi har hur som helst trängselavgifterna. Från och med 2010 innebär det kraftiga satsningar på kollektivtrafik, inte vägar.
Andra bloggar om: samhälle, politik, stockholm, trängselavgifter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)