En obekväm sanning

Jag är nyss hemkommen från förhandsvisningen av "An inconvenient truth". Jag är positivt överraskad. (Se tidigare inlägg här)

Filmen handlar om klimatfrågan, eller "klimatkrisen" som man säger. Al Gore har under många år, sedan han vann presidentvalet men förlorade presidentposten, rest runt och föreläst om klimatkrisen. I filmen får vi se vad jag antar är hela eller stora delar av föreläsningen, blandat med instick av filmer och tilbakablickar på Gores eget liv.

En punkt som var oroande innan filmen var att det var just Gore som var "huvudperson". Gore har ju tidigare framstått som träig och tråkig. Tvärtom visade sig filmen vara mycket varm och Gore använder flera gånger humor för att få fram sina poänger.

Det är mycket centrerat på Al Gore själv, kanske framför allt genom att viktiga delar av Gores eget liv kommer upp i tillbakablickarna. Några skulle säga för mycket personfokus, men det blir ändå en del av ett narrativ som fäster fokus på just klimatkrisen. Det är ett mycket amerikanskt att referera till sin egen uppväxt och sin familjs svunna tider, ett sätt att bygga patos som kanske inte är lika vanligt i svensk politik. Samtidigt kopplar han familjeberättelserna till frågan han driver på ett sätt som inte känns helt irrelevant.

Huvudpoängen med filmen är dock de kalla fakta som presenteras. När man hör talas om en amerikansk politisk dokumentär tänker man först på Michael Moore, och är det något Michael Moore inte är bra på så är det kalla, hårda fakta. Moores filmer har kritiserats för att vara lite väl slapphänt med fakta, och i många fall är kritiken mycket befogad.

Jag som en kritiskt tänkande varelse har svårt för den typen av Mooreska underhållningsdokumentärer. Den känslan existerar inte alls i Gores film. Gores argument byggs i de allra flesta fall under väl med en historia och/eller resonemang för alla fakta.

Men bara för att det är väl underbyggt behöver det inte bli torrt och tråkigt. Gore arbetar med animationer och filmer för att tydliggöra poängerna han gör, och stundtals blir det riktigt starkt.

Värt att nämna är också att han tar upp "skeptikers" motargument och tillintetgör dessa, exempelvis motargumentet att det skulle vara oklart om det är människan som skapat problemen. Ett uns av mediekritik blir också synligt när Gore visar hur stor skillnaden är mellan antalet artiklar som tvivlar på människans inverkan på klimatförändringarna i vetenskaplig press och i populärpress. I populärpressen var siffran 56% (om jag minns rätt), i den vetenskapliga pressen var siffran 0%. Talande siffror, som också kanske förklarar varför frågan inte fått så stort genomslag ännu.

Ett annat motargument som tas upp är att temperatursvängningarna är en cyklisk process och att svängningarna i temperatur är helt normala. Gore motbevisar detta genom att visa ett diagram över koldioxidutsläppen och temperatursvängningarna de senaste 650 000 åren. Då blir det tydligt att de nivåer vi nu upplever inte existerat förut på mycket, mycket länge. Naturligtvis förklarar också Gore hur man kommit fram till siffrorna, mycket grundligt dessutom.

Jag blev positivt överraskad av filmen, och ändå hade jag ganska höga förväntningar. Filmmakarna sammanfogar Gores entusiasm, fakta och en tro på att en annan värld är möjlig och får igenom budskapet som Grön Ungdom också brukar trycka på: En annan värld är inte bara möjlig, den är helt nödvändig.

Andra bloggar om: miljöpartiet, grön ungdom, växthuseffekten, klimatkrisen, val2006, miljö, miljöpolitik, politik, samhälle, al gore, an inconvenient truth