Studenterna och tiden

Jag är som bekant ute på resande fot på GU-turné och det medför att även om man skulle hitta en dator med internetuppkoppling och även om man har ork att sätta sig framför denna så är man inte ensam om att vilja nyttja den... Detta medför mycket dålig bloguppdatering, vänta er mer efter 31:a juli, även om jag ska försöka lägga upp lite fler bilder och reseberättelser innan dess.

Idag har jag både ork och en dator någorlunda för mig själv, så jag tänkte roa mig med lite politiska utläggningar. Jag läste nämligen något Marta Axner skrivit på Jonas Morians blog (Axner sommarvikkar tydligen där). Jag har också haft svårt att läsa bloggar under den här tiden, men detta inlägg snubblade jag nu över.

Det handlar i korthet om att införa treterminssystemet i högskolevärlden, att studenterna borde jobba större delen av sommaren också. Argumenten för är oftast samhällsekonomiska, de kommer ut i näringslivet fortare, men ibland också studiesociala, att detta skulle lösa problemet med dålig studentekonomi på sommaren.

Grundidén är det gamla mantrat "studier ska vara en heltidssysselsättning", vilket tydligen innebär studier året runt med fem veckors semester. Problemet är att det är helt verklighetsfrämmande idag. Mycket få studenter har studierna som sin enda sysselsättning. Jag vet inte om jag ska säga de allra flesta men åtminstone väldigt många har andra sysslor vid sidan av. Om man inte har ett sidoarbete med lönecheck varje månad så kanske man har ett ideellt engagmang, som då kan vara alltifrån partipolitiskt till studentikosa upplevelser.

Jämför man det med den vanliga yrkesvärlden blir kontrasten bjärt. Där finns det naturligtvis grupperingar och föreningar på arbetsplatserna som gör saker utanför arbetstid, men det är ganska ovanligt. Tydligast blir det med fackliga engagemang, vilket man ofta (om inte alltid) får syssla med på arbetstid.

Visst kan man driva att studierna ska vara en heltidssysselsättning. Men det innebär dels att studiemedlet måste vara högre och helt som bidrag (vem skulle låna för att få yrkesarbeta?), dels att man förlorar de flesta av studenternas engagemang vid sidan om. Inte till 100%, men till mycket stor del.

I princip innebär det att hela befolkningen går direkt in i arbetslivets grottekvarnar efter gymnasiet, varken man vill eller inte. Väl där är det åtta timmars arbetsdag som gäller, livet ut.

Man kan kanske i någon form av naivitet tro att detta skulle gynna samhällsekonomin, men särskilt realistiskt är det knappast. Stress och utbrändhet är ett stort samhällsproblem redan nu, att applicera samma tryck direkt för alla människor vid 19 års ålder lär inte minska desas kostnader.

Själv frågar jag mig också i vilken värld stress, press och ständigt ökande krav leder till bättre utbildning. Svaret är tyvärr ganska enkelt. I sossarnas sverige är 1800-tal det nya svart.